asomianna

...enligt mig. Och i denna fråga måste jag erkänna att jag helt enkelt tycker lite illa om de som tycker annorlunda. Slarvers! Det är ju en självklarhet att när man tar ner julgransbelysningen så ska den läggas tillbaka i kartonen i ordning, så att man nästa år bara tar en i taget och sätter upp på granen utan problem. Muttrarna till julgransfoten läggs i en påse och knyts fast runt gulgransfoten så att de inte rymt gården inför nästa års uppdrag.

Och det här med orginalkartonger. Ofta driver mina så kallade nära och kära med mig om detta och tycker nog (inte så mycket i smyg) att jag har en kärringvarning a la massor i denna fråga. Men orginalkartoner är ju bara da shit. Man vet exakt vad det är som ligger i lådan när det är dags att leta fram allt och man vet att saken i fråga får plats (med reservation för de där mirakulöst förpackade sakerna som man en gång får upp och sedan aldrig ner igen). Sen får man även nöjet att skratta gott åt gamla etiketter och liknande.

 

Jag ser nu att det är nästan ett år sedan jag senast skrev ett inlägg och med risk för att hamna i grupperingen av klyschanvändare måste jag säga att tiden bara har rusat fram. Det blev liksom inte alls som jag trodde att det skulle bli, på en massa olika områden såklart, men i detta nu i förhållandet till skrivandet.

Jag var helt inställd på att jag skulle skriva en massa om graviditeten och om dotterns första år men det har jag verkligen inte gjort. Och även om tankarna ibland har funnits att skriva om allt annat som rör sig i vår värld, ja allt ifrån krig i grannländer, Ica-Stig, mycket eller lite snö och glas i burk, så har skrivandet aldrig infunnit sig.

 

Dottern fyller snart 10 månader och jag har sedan november arbetat deltid. Kanske kommer jag snart att kliva ur den bubbla som jag tydligen gått in i rätt hårt det senaste året, och vem vet, kanske kommer jag att återigen fylla min del av det oändliga med ett litet inslag strunt.

Så, jag och sambon har nu varit på två av våra fem föräldrarutbildningstillfällen. Det är… med en blandad reaktion kan man säga. Bitvis är det ett gigantiskt befästande av heteronormativa könsstereotyper som nästan kan vara underhållande dumma och bitvis kan det ge frön till samtalsämnen som jag och sambon nog tänkt på var och en men nu får tillfälle att lyfta tillsammans. Ibland får man till och med tips om funderingar man inte kommit till än men som det faktiskt är en bra sak att tänka/prata igenom.

Men en sak är tydlig – vi är äldst. En annan kille är också 36 som sambon men jag är den enda mamman över 30 (och det var nästan så att man kände 23-åringen dra efter andan när jag kom ut som 34-åring). Jag ville bli en ung förälder, det var alltid min dröm, men det blev inte så. Jag har velat haft barn sedan jag var 23 år men pappan fanns liksom aldrig där. Nu gör han det och jag blir förälder som 34-åring istället. Inte speciellt gammal om man jämför med medelsnittet i städer, men lite äldre än vad jag hade tänkt mig. Samtidigt ser jag fördelar med det. Jag har ett lugn i mig själv som jag upplever att många av de yngre inte har. Jag fixerar mig inte lika mycket på vad andra säger åt mig utan förlitar mig på vad jag känner är rätt för mig, självklart med lite råd från barnmorskan och goda vänner, men någon besserwisser på åsiktsforum bryr jag mig inte om. Jag har lekt av mig och ser fram emot mina år som småbarnsförälder, även om jag förstår att det kommer att bli slitsamma… mycket mer än jag förmodligen kan föreställa mig.

En annan sak som lyste igenom åldersfrågan är vår omgivning. När några av de yngre pratade om den kommande föräldrarollen som en tid av uppoffring där de inte längre kommer att kunna dela sin tid med vänner och bekanta utan ”blir hemma” kunde jag och sambon nästan känna tvärtom. Nu blir vi en del igen. Sambon kliver inte ur killgänget som festar tillsammans, han kliver in i pappagruppen som har fotbollsträningar, barnvagnar och vattkoppor i sitt liv. Vi är inte bland de första i vår umgängeskrets att få familj, vi är bland de sista och detta är en stor skillnad mot för de andra i gruppen.

Missuppfatta mig inte, jag tycker inget negativt om de andra, jag tycker snarare att det är en väldigt trevlig grupp. Man behöver nog bara komma ihåg att en 23årig man och en 36årig man har liiiite olika prioriteringar i livet och så även vi kvinnor.

Men vet ni vad jag verkligen längtar till – om vi bortser från det uppenbara underbara med att få ett litet barn att älska – att få en röst. Ja, det är sant! Jag har i samhällets ögon varit myndig i 16 år men inte förrän nu, när jag själv blir förälder kommer jag och mina åsikter inte kunna sopas under mattan med argumentet: ”du har ju inga barn”. För det är såååå många gånger som det har slängts i mitt ansikte, att jag som inte har några barn heller inte får/kan ha en åsikt om saker och ting som en vuxen människa kan och får tycka saker om. Och vi snackar inte mat- och sovtider (för så dum är jag inte att jag lägger mig i ett område som jag verkligen inte vet något om) utan det har handlat om områden där vuxna människor faktiskt förtjänar att ha en åsikt, oavsett egna barn eller inte. Men, nu får jag en röst, nu när jag om 39 dagar (+/- ) ska får gå igenom detta fantastiska (hemska) så kan ingen avfärda mig med det argumentet igen. Moahahahaha!

Att vara nykter på en fest är mycket sällan ett problem (så länge man inte går ut på krogen för då vill man bara blunda och gå hem) men däremot upptäckte jag nu på nyårsafton att det suger att vara ickerökare på en fest. I alla fall om det är en ganska så liten fest – vilket man kanske egentligen skulle kalla middag – på bara fyra personer och tre av dem feströker och den fjärde är gravid. Fatta va sjukt sugen jag var på att också få röka. Men NEJ!

Parantes som jag inte kan gå förbi även inlägget inte skulle handla om detta: Någon dag innan var jag och sambon på träff hos barnmorskan, alla värden såg bra ut tackar som frågar, och där la vi märke till ett annat par som var där i samma ärende som vi, där kvinnan hade ungefär lika stor mage som jag har. En liiiiiiten (gigantisk) skillnad var då kanske att när vi efter våra träffar med respektive barnmorska klev ut genom dörren till parkeringen så tog det inte ens 30 sekunder innan hon tänt en cigarett. Va fan! Nu säger jag inte detta för att ta in pk-poäng på något sätt, jag säger detta för att det är det enda vettiga att säga: Man får för i helvete inte röka när man är gravid! Punkt! Inga undantag! Inga ursäkter!

Jag rökte i 20 år (med ett litet uppehåll på 2-3 år för nått år sedan) men den dagen jag såg två streck på pinnen rökte jag en cigarett och sedan en dagen efter, sen gick det inte mer. Jag kunde inte, jag ville inte heller, men framförallt så kunde jag inte. Jag kunde inte stå och dra i mig de gifterna och samtidigt veta att en liten människa växte i mig. Det var möjligen okej på 40-talet eller annan tid innan man visste, men på 2010-talet är det helt enkelt inte det – slutdiskuterat.

Okej, tillbaka till det jag tänkt säga: Men nej, jag följde ju inte med ut och rökte. Dels för att det är december, långt ifrån mysfaktor på vädret, dels för att den passiva röken är skapligt jäkla giftig den med och dels för att det är dumt att plåga sig själv mer än nödvändigt. Det har gått så bra att avstå från cigaretterna att det bara är dumt att påminna sig själv om hur mycket man tyckte om det, även fast man visste att det var idiotiskt. Men satan va tråkigt det var att vara kvar själv inne. Eller… ja jag passade såklart på att provsitta de stora fåtöljerna som man normalt ska hålla sig borta ifrån under kvällsaktiviteter på besök hos andra, helt enkelt för att inte riskera att fastna (somna) i dem.

Sen kom alla in igen, och här skulle jag vilja säga att de stank apa och jag var glad som inte luktade lika illa men tyvärr kan jag inte säga det eftersom de inte gjorde det, och vi fortsatte våra samtal fram till dess att det cirka en timme senare blev tid för en ny powernap i fåtöljen.

men ändå inte. Han är Gunnar. Det var egentligen tänkt att han skulle heta Frank men flickorna i familjen jag hämtade honom hos blev så ledsna när "den sötaste kattungen" skulle flytta att jag lovade dem att han skulle få fortsätta heta det de hade döpt honom till, och så har det blivit.

Gunnar är född den 20 september 2008, så han har i år fyllt fem år. Gunnar har två favoritplatser när det handlar om att gosa ner sig. 1, min strumplåda och 2, i bidén. Den ena mjuk och gosig, den andra... ja hur mjukt och gosigt brukar porslin vara? Och så tycker han om att smita in och snabbt lägga sig bakom sambon när han till exempel böjer sig fram för att nå tv-fjärren eller liknande. Han blir sedan mycket förnärmad när sambon råkar backa utan uppsikt och lägga sig på honom. Han älskar även att sova sked med mig under natten, men sedan husse stängde dörren om kvällen i och med graviditeten så gör han det mestadels i smyg när han ljudlöst lyckas få upp sovrumsdörren.

 

Gunnar blir lika överlycklig varje dag vi släpper ut honom, snö är tokspännande att springa omkring i och han avancerar upp höjden i träden mer och mer. I och med att han är ganska biffig kan han vara ute större del av tiden även om han på kalla dagar inte gärna tar några längre turer. Det är möjligen för att komma ut och gå på toa som han blir lycklig, men med tanke på att han brukar pricka in storhögen av dynga samtidigt som man själv är på toa så har jag ibland en känsla av att det är annat som lockar.

 

Gunnar kan stoltsera med en död fågel då och då. Att fågeln dött genom att köra in i en glasruta är av mindre betydelse för Gunnar, det är ju ändå hans fångst. Vi har inte riktigt kommit fram till ännu vad han gör med fågeln, men det verkar inte som att han äter upp den. Gunnar har nämligen ETT kulinariska önskemål - torrfoder. That´s it! Jag har försökt genom åren att locka honom med annat men förutom gelen på blötmaten (inte själva blötmaten) verkar Gunnar helt enkelt inte tycka om annat än sitt torrfoder - och det är fanken bäst det med tanke på hur dyrt hans specialfoder är. (Han blev sjuk och fick opereras när han var runt året och sedan dess är det specialmat som gäller).

 

- Vilken hostmedicin är okej för gravida? frågar jag snörvlandes apotekspersonalen.
Hon synar mig från ansikte, ner på magen och sedan upp igen, och svarar:
- Oj!

Jamen det kändes väl himla tryggt och bra!

Den där gravidsnuvan som det ”pratas” om, den fick jag, med råge. Men nu insåg den tydligen vilket virke den huserat sig i, ledsnade på att endast snytas bort och tog därför och ropade in stora släkten från landet Förkylning. Det är farbror Halsont, moster Huvudvärk, den där irriterande kusinen Huvudet-stort-som-en-medicinboll, farmor Orkeslös och alla de andra. Å fan vilket party de har hos/i mig nu!

 

Nu väntar vi bara på storebror Slemhosta, men han brukar alltid vara sist.

Han är Sigge!

Sigge är född den 17 september 2007, så han har nyss fyllt 6 år, vilket i jämförelse med människoår betyder att han och jag är ungefär lika gamla. (Ja han fick lite extra tonfisk på födelsedagen och Nej jag sjöng inte för honom). Sigge klev rakt in i mitt hjärta från dag ett och har alltid varit en väldigt speciell katt.

- Ja nu förstår jag såklart att ni andra kattägare tycker att just eran katt också minsann är speciell och det får ni såklart tycka.

Sigge är den där katten som äter allt. Den absoluta favoriten är OLW´s cheez ballz men annars går det mesta ner, som köttbullar, knäckebröd, energybar och en massa annat. Jag brukar kalla honom för surikatkatten eftersom han dels är väldigt smal och tycker om att stå på bakbenen men även för att han gör det för att liksom "hålla koll" innan han smyger upp en tass på bordet i hopp om att greppa tag om något ätbart som kan rååååka ramla ner på golvet om han buffar till det tillräckligt många gånger.

 

Ja Sigge är speciell på en himla massa sätt men framförallt på grund av att han är - ja jag måste få säga det - onormalt social. För att vara en katt alltså! Jag upptäckte denna egenskap ganska tidigt hos honom när han redan som liten kattunge aldrig sprang och gömde sig när det ringde på dörren utan snarare sprang fram för att se vem som kom och för att hälsa. (Kan säga att detta roat/skrämt slag på otaliga pizzabud genom åren.) Han älskar alla, barn som vuxna, han gosar med alla som vill (och inte vill) gosa med honom.

  

Denna helg satte Sigge nytt rekord i social knäpphet (för att vara katt). I byns samlingslokal var det i helgen ett bröllop, en fest på två dagar. Så från fredag eftermiddag till söndag lunch var Sigge borta. Jag som är lite "hönsig" av mig när det gäller katterna blev såklart orolig men samtidigt kunde jag och sambon inte sluta skratta åt tanken över hur Sigge var däruppe på festen och huserade runt gästerna. Jag fick även detta bekräftat när jag på söndagen gick upp till lokalen för att försöka få hem honom och gästerna berättade om "den fantastiska katten som varit med på festen".

 

När han väl kom hem var han trött kan jag lova. Inte så värst hungrig så jag kan ju bara gissa hur mycket gosaker han stoppat i sig under helgens bravader. Resten av söndagen spenderades i soffan, i olika ställningar. Men vem kan klandra honom? Vi är som sagt ungefär lika gamla och jag vet då hur jag ser ut efter en två-dagars.

 

 

Sådärja, nu har du precis läst 466 ord om vår katt.

Det konstiga är att jag har skrivit i hela mitt liv. Allt ifrån dagböcker och dikter till kåserier och noveller. Att skriva har varit mitt sätt att arbeta mig igenom saker, bra som dåliga. Jag har haft relationer där vi delvis kommunicerat via text, jag har haft känslor som aldrig riktigt besannats förrän jag formulerat dem med rätt ord. Borde det då inte vara så att en stund som denna, i nytt kontor, i nya kläder, i en ny situation, skulle sätta mina fingrar i brand? Borde jag inte mata ur mig ord för att försöka tackla och beskriva den känsla som finns inom mig?

Nä det verkar inte gå så bra med det! Jag fattar verkligen ingenting just nu...

Nu är det fest i dagarna tre vill jag lova =)

Igår after work med före detta kollegor där vi tackade av en kär kollega och underbar människa som efter 35 år och 3 månader, TRETTIOFEM ÅR, gjort sitt och nu äntligen kan se fram emot ett förhoppningsvis lyckligt liv som pensionär.

 

Ikväll kräftskiva med mina nya kollegor. Jag hörde rykten om snapps och inköpta hattar så det här kan nog bli en spännande tillställning. Är nu många år sedan jag bestämde mig för att aldrig bli fullast på en jobbfest (ett löfte jag hållt och vi behöver inte spekulera i hur det föddes) så jag är säker på att jag på måndag morgon kommer att kunna glida in med ett leende. Eftersom jag bara varit på mitt nya jobb i två veckor så tror jag att kvällen kommer att bli ett roligt tillfälle att lära känna många av dem på ett annat (närmare) sätt.

 

Imorgon bjuds det på middag i huset på landet. Inbjudna deltagare i form av släkt och vänner sträcker sig från åldern 1 - 35 år så det gäller att kocka till något som passar alla.

 

Behöver jag säga att på söndag tänker jag (efter att sova-över-gäster återvänt till sitt eget) krypa ner i soffan med ostbollar och How I met Your mother-avsnitt på Netflix och helst ägna mig åt den aktiviteten resten av dagen.

Lundsbergs elever brände en annan elev med strykjärn och fick en veckas avstängning från skolan – åh hemska tanke, vad ska den stackars ungdomen göra med en veckas extra sommarlov i strålande augustiväder?

Ingen ansvarig törs säga något och om de gör det så är det i form av ”Misstag”, ”Pojkstreck” eller liknande. Men allvarligt, vad tror ni – media och politiker – egentligen? Självklart är det ingen i ledningen som kommer att svara något annat, självklart kan ingen av dem säga att detta bara är ett lärosäte för överklassen. Inte i form av pedagogisk utbildning, den är det säkert inte det minsta fel på, utan för det framtida livet som företagsledare, chef, politiker (misstänker dock att Vänsterpartiet har svagt med anhängare just här) och andra affärs- och samhällsledande poster. Skulle ledningen säga som det är, skulle de ta ansvar för vad som händer skulle det ju bränna i ögonen på grannen, golfpartners, svågern, älskarinnan, maken eller vilken relation som nu månne finnas.

Hur som helst, jag – liksom alla andra – har ju inte hela bilden här, det är alltid någon del man inte får höra och att lita på media ska vi alla lära oss att man inte ska göra. Så… vad vill jag ha sagt med detta? Något helt annat än du kan tro. Vet ni vad jag tror skulle vara ett effektivt ”straff” för de som gjort detta? Att i sina föräldrars närvaro få gå hem till den utsatte och inför dess föräldrars närvaro riktigt be om ursäkt. Att ge några böter är helt verkningslöst i dessa sammanhang och jag tror att det kan vara en del i den Lundsbergska utbildningen som saknas, nämligen ödmjukhet och empati, att be om ursäkt när man felat och vilja göra rätt för sig (varpå jag även anser att personen i fråga borde utföra någon form av ”samhällstjänst” på skolan i några veckors tid). Jag vet hur flummigt detta låter, ”vadå be om ursäkt” hör jag. Men tänk efter, hur ofta har du hört en VD som sänkt ett företag i botten och gjort hundratals människor arbetslösa förklarat vad som verkligen hände och ärligt visat ånger och ledsamhet? Jag säger inte att det ger någon jobben och lyckan åter, men åtminstone något annat…

... och det var i måndags jag ordentligt levde upp till det. Det var första dagen på mitt nya jobb och jag stod där utanför i cirka 30 minuter, eftersom jag var tidig men inte hade tänkt på att jag inte skulle kunna komma in, och väntade. För 37 dagar sedan hade denna halvtimmes väntan, då jag dessutom var nervös inför att börja mitt nya jobb, inneburit kanske 5 nervositetscigaretter. (Eller bara en, i tron att tiden skulle bära iväg rökdoften, och sedan tre-fyra tuggummin). Men i måndags så tänkte jag inte ens på det. Det var inte förrän i tisdags, när jag på vägen hem sa till min sambo hur bra det känns, som jag kom på min avsaknad av röksug under denna nervösa väntan.

Fatta va stort detta är för mig!

En av de stora fördelarna, eller vänta... jag menar nog nackdel... eller kanske det är en fördel i alla fall, med mitt nya jobb är att jag inte kommer att arbeta 2 minuter ifrån en affär som är en av de få i denna stad som säljer mitt favoritgodis. Ja men ni vet ju vad det är!

 

Men så är det också en av de få nackdelar, ja här ska det absolut stå nackdelar, jag för tillfället kan komma på med bytet. Redigt less på det här nu. Varför då? kanske du undrar och det är inte en dum fråga. Varför är jag så less på det jobb jag haft i cirka 42 månader och trivts bra med i ungefär 36 månader?

 

Jag önskar att jag 1, kunde ge ett enkelt svar på det och 2, kunde ge ett ärligt svar på det. Men man har ju trots allt cirka 32 år kvar i yrkeslivet ( i en relativt liten stad) så det vore kanske inte så smart att just nu, i denna sinnesstämning gå all in i ärlighet på varför jag en dag i våras kände att nu räcker det, nu säger jag upp mig.

 

Ändå har den här stunden från det att jag bestämde mig, sa upp mig och nu väntar på att 8 (snart 7) dagar kvar ska vara till ända, varierat i känslor av allt möjligt. Har jag valt rätt, jag vet ju vad jag får osv osv. Ni vet det där om Graduation goggles och då är det faktiskt ganska skönt när det kommer dagar som i fredags. Sådana där dagar som gör att jag vet att jag har gjort helt rätt.

 

Nej, detta är inte mitt påhitt – även om jag önskar att det vore det – men det är helt fantastiskt. Måste vara den smartaste glassidén E V E R. Å kiwi är ju jättenyttigt, innehåller typ bara bra saker. Och när man blir lite känslig på tungan och/eller läpparna för att man har ätit för många, då är jag säker på att den lugnande chokladen kommer att göra underverk.

 

Gissa vem som kommer att handla hem kiwi.

Sambon och jag påbörjade för länge sedan ett projekt med att få vårt sovrum färdigt. På grund av olika anledningar, vissa av dem sådana som vi själva inte har kunnat råda över, har detta projekt verkligen dragit ut på tiden. Nu börjar vi känna att det måste till att bli klart. Vi ska ju bara göra klart toa/tvättstugan nere först, och det vore ju roligt att hinna klart med hönsgården innan hösten kommer, och gräsmattan har en fanatisk tendens att växa.

 

Men framförallt är det nog så att även om vi gör en massa hela tiden, för det gör vi, så inser vi att ibland får penseln ligga kvar i påsen, stegen får stå orörd och vi spenderar en kväll i varandras famn istället. Vi bara ligger där och myser, njuter av att ligga där bredvid varandra och glädjas över att det är just din/min famn jag/du får krypa in i. För visst är det så, det kommer att kännas underbart den dagen sovrummet (och alla andra startade eller ännu ostartade projekt) är färdigt, men det kommer inte att vara lika värt om vi på vägen dit prioriterat bort mysstunderna.