Förra veckan var nog förmodligen den lugnaste arbetsveckan i mitt yrkesverksamma liv, vilket är ungefär sedan 1999. Jag hade mer eller mindre en hel veckas planeringstid. Här förekom inga friluftspromenader, samtal om program som sedan inte inköps och arbeten med underlag till detsamma, här hade var och en sin egen tid att arbeta utifrån och inget flum. Lite småtråkigt? Jovisst! Men förbaskat skönt också då jag fick en himla massa gjort. Igår och idag har varit ungefär detsamma och det är bra, för imorgon kör det igång och nästa vecka kommer det att vara full fart igen och då är inte nästa rast förrän den 22 december.
Men det är även bra att det är lugnt från början, speciellt eftersom jag har en del privata saker att ta tag i under denna vecka. Tiden ska klämma in allt ifrån att sy gardiner till att träffa exet och leverera däck, med även trevliga inslag av en förhoppningsvis god middag (i såväl kulinariska som sällskapliga sammanhang), goa stunder med vänner och planerandet av en fest. Lite planeringsmässigt har festen spruckit när det gäller deltagare och ekonomi, jag kommer att vara pank som en lus hela månaden, men det blir bra ändå.
Eftersom jag kommer att vara så ekonomiskt handikappad hela denna månad unnade jag mig två par skor igår. Japp! Så är det! Jag hittade igår hur mycket som helst jag skulle kunna köpa, till och med på Vera Moda kors i taket, men skjortorna och kjolarna får vänta. Men de där bruna vackra stövlarna kunde jag bara inte motstå. Nu tänker du såklart: "Vilket jävla pucko, kommer att få äta pannkaka och blodpudding hela månaden men skor det kan hon kosta på sig minsann!!!" Betänk då att:
1. Jag är vuxen - jag gör som jag vill!
2. Jag fick två par för 350:-
3. Jag tycker om pannkaka
4. Det är mycket järn i blodpudding
Igårkväll pratade jag lite smått med en gammal bekant via msn om att sova själv och hur allt annat än roligt det är. Hur man som ett komplement till en varm och go kropp bredvid sig försöker forma kuddarna så att man har något att krama om. Jag har fem kuddar i min säng, två av dem väldigt stora, det säger väl allt. Det är förvisso inte alltid skit att sova själv, det är snarare helt underbart när man verkligen är trött och bara vill sova. I sådana lägen kan det snarare vara irriterande med någon som ska ligga bredvid och gosa. Låt mig va! Ge hit mitt täcke! Men annars... visst är det helt underbart att krypa in i famnen på en man som ligger varm bredvid en. Lägga huvudet i den där gropen som bildas vid armhålan och bara andas ut.
Tidigare igår såg jag en man som på många sätt ställt till det otroligt mycket för mig. Fortfarande, nu några år senare, kan jag inte säga att jag har träffat någon som sårat mig så mycket, men som varit så otrolig på sitt sätt. Ni hör ju hur förödande detta var. Våra ögon möttes och för en sekund kunde jag känna hur hela kroppen stelnade till samtidigt som den där bekanta känslan av lamhet spred sig över mig. Lyckligtvis funkade kroppen så den tog sig vidare, jag stannade inte till. Tro nu inte att jag vill ha honom tillbaka, det vill jag inte. Jag vill nog snarare att han ska vilja ha mig så att jag kan dumpa honom obönhörligt, störta ner honom i ett lerhål och trampa på honom med riktiga stilettklackar. Tänk Dominiq ? ni som vet vad jag menar. Men jag kan aldrig vara så elak...
Tidigare igår såg jag en man som på många sätt ställt till det otroligt mycket för mig. Fortfarande, nu några år senare, kan jag inte säga att jag har träffat någon som sårat mig så mycket, men som varit så otrolig på sitt sätt. Ni hör ju hur förödande detta var. Våra ögon möttes och för en sekund kunde jag känna hur hela kroppen stelnade till samtidigt som den där bekanta känslan av lamhet spred sig över mig. Lyckligtvis funkade kroppen så den tog sig vidare, jag stannade inte till. Tro nu inte att jag vill ha honom tillbaka, det vill jag inte. Jag vill nog snarare att han ska vilja ha mig så att jag kan dumpa honom obönhörligt, störta ner honom i ett lerhål och trampa på honom med riktiga stilettklackar. Tänk Dominiq ? ni som vet vad jag menar. Men jag kan aldrig vara så elak...
Följande inlägg skiljer sig en del från vad jag normalt brukar skriva om, men grunden i denna blogg är att skriva om det jag tänker på, det som snurrar runt i mitt huvud och idag är detta vad som ligger närmast i tankarna.
Idag hörde jag något på tv som jag först inte reagerade på men som sedan fick det att snurra till i huvudet. De pratade om att det kan vara genetiskt att vara sockersugen och att den genen på något sätt kan höra samman med fetmagenen. Det vill säga att vissa människor är mer sugen på godsaker än andra. Så säger reportern: "Det visste man väl redan" och forskaren svarade: "Ja men nu vet forskarna det också". Det var väl en helt sjukt sann kommentar. Det måste finnas massor av områden där den allmänna kunskapen om något redan är utbredd men de som ska veta inte har en aning.
Måste säga att det som ligger närmast i tankeverksamheten just nu är lärarutbildningen. Jag ska inte gå in på någon djupare diskussion om detta utan bara förmedla till dem som inte redan vet det att jag, som många andra, är mycket kritisk till lärarutbildningen. Man kan säga att det man behöver allra mest i sin lärarutbildning men får minst av är just själva utbildningen till hantverket lärare, man får ingen metodikutbildning. Detta förväntas man få under de praktiktider som finns. Tyvärr är det väldigt svårt att kunna spåra upp en kunskap när man inte vet vad man letar efter och de handledare som finns inte alltid är utbildade till att ta hand om en lärarstudent. Man skulle kunna jämföra det med att utbilda sig till elektriker. Tänk dig då att elektronikeleverna inte får lära sig hur de ska koppla utan får prova sig fram, de kommer att få många stötar och det är precis det lärarstudenter får hela tiden. Men här drabbar det inte bara dem utan även de som ska kunna lita på att lärarna får denna utbildning ? eleverna. I min lärarutbildning ? som i alla andras ? har jag inte fått en enda dags föreläsning om hur man på bästa sätt strukturerar upp en lektion, vad man ska tänka på i upplägg och planeringar eller liknande kunskaper. Sådant som är allra viktigast för att undervisningen ska kunna fungera överhuvudtaget. Vi som utbildade oss till gymnasielärare höll på att bli tokig under utbildningen då det nästa hela tiden riktade sig mestadels till låg och mellanstadiet. Vi fick leka med papperskladd i en hel dag, spela rollspel och rulla runt i en gymnastiksal i en hel vecka, men när det sedan kom något som verkligen var relevant - betygsättning - då klämdes det in på en eftermiddag. Gissa sedan vilka som får skit för bristande kunskaper i betygsättning. Fatta frustrationen!
Nu kanske många vill kontra med debatten om obehöriga lärare och att de är "minst lika bra". Det finns såklart massor av människor som är bra pedagoger även fast de inte har den utbildningen på papper, men varför ska det inte belönas och erkännas när människor lägger massor av tid och pengar på att lära sig ett yrke? Nä? det är en för dum debatt att tänka på nu. Inte kan väl vem som helst söka jobb som barnmorska bara för att de tycker om och kan mycket om barn? Nä, just det!
En annan sak jag funderat på en hel del idag (nu återkommer vi till min vanliga bloggstil) är människors eventuella avsaknad av za za zu. För dem som vet vad jag menar - funkar det utan?
Idag hörde jag något på tv som jag först inte reagerade på men som sedan fick det att snurra till i huvudet. De pratade om att det kan vara genetiskt att vara sockersugen och att den genen på något sätt kan höra samman med fetmagenen. Det vill säga att vissa människor är mer sugen på godsaker än andra. Så säger reportern: "Det visste man väl redan" och forskaren svarade: "Ja men nu vet forskarna det också". Det var väl en helt sjukt sann kommentar. Det måste finnas massor av områden där den allmänna kunskapen om något redan är utbredd men de som ska veta inte har en aning.
Måste säga att det som ligger närmast i tankeverksamheten just nu är lärarutbildningen. Jag ska inte gå in på någon djupare diskussion om detta utan bara förmedla till dem som inte redan vet det att jag, som många andra, är mycket kritisk till lärarutbildningen. Man kan säga att det man behöver allra mest i sin lärarutbildning men får minst av är just själva utbildningen till hantverket lärare, man får ingen metodikutbildning. Detta förväntas man få under de praktiktider som finns. Tyvärr är det väldigt svårt att kunna spåra upp en kunskap när man inte vet vad man letar efter och de handledare som finns inte alltid är utbildade till att ta hand om en lärarstudent. Man skulle kunna jämföra det med att utbilda sig till elektriker. Tänk dig då att elektronikeleverna inte får lära sig hur de ska koppla utan får prova sig fram, de kommer att få många stötar och det är precis det lärarstudenter får hela tiden. Men här drabbar det inte bara dem utan även de som ska kunna lita på att lärarna får denna utbildning ? eleverna. I min lärarutbildning ? som i alla andras ? har jag inte fått en enda dags föreläsning om hur man på bästa sätt strukturerar upp en lektion, vad man ska tänka på i upplägg och planeringar eller liknande kunskaper. Sådant som är allra viktigast för att undervisningen ska kunna fungera överhuvudtaget. Vi som utbildade oss till gymnasielärare höll på att bli tokig under utbildningen då det nästa hela tiden riktade sig mestadels till låg och mellanstadiet. Vi fick leka med papperskladd i en hel dag, spela rollspel och rulla runt i en gymnastiksal i en hel vecka, men när det sedan kom något som verkligen var relevant - betygsättning - då klämdes det in på en eftermiddag. Gissa sedan vilka som får skit för bristande kunskaper i betygsättning. Fatta frustrationen!
Nu kanske många vill kontra med debatten om obehöriga lärare och att de är "minst lika bra". Det finns såklart massor av människor som är bra pedagoger även fast de inte har den utbildningen på papper, men varför ska det inte belönas och erkännas när människor lägger massor av tid och pengar på att lära sig ett yrke? Nä? det är en för dum debatt att tänka på nu. Inte kan väl vem som helst söka jobb som barnmorska bara för att de tycker om och kan mycket om barn? Nä, just det!
En annan sak jag funderat på en hel del idag (nu återkommer vi till min vanliga bloggstil) är människors eventuella avsaknad av za za zu. För dem som vet vad jag menar - funkar det utan?
För den som har missat detta underhållande (på sitt sätt) program kan en kort förklaring vara att en före detta kriminell och jäklig man upplever att allt förr eller senare kommer tillbaka till honom. Han gör så en lista på alla dumma saker han gjort och ska nu försöka åtgärda dessa. Jag är inte kriminell och även om jag har gjort dumma saker i mitt liv så känner jag inte att det är så illa att jag behöver en lista för att reda ut dem. Igår inträffade dock en händelse som fick mig att tänka på om det inte är så för de flesta av oss att allt kommer tillbaka på något sätt. Det var inte alls meningen att det skulle bli så dumt som det blev men det kändes ändå illa. Vi var flera av de nya i personalstyrkan som skulle gå och äta tillsammans och jag blev hejdad på vägen eftersom jag sprang på en man jag ville prata en snabbis med. Detta gjorde att jag kom lite efter de andra till lunchstället men såg att många av dem redan var där. Ställde mig i kön och satte mig sedan bredvid en tjej som undervisar i samma ämne så jag ville gärna prata lite med henne. Då råkade det bli så att jag tog den sista platsen vid det bordet och en av dem jag kom med blev utan sittplats. Först tänkte jag såklart att jag borde sätta mig med honom men jag såg sedan att andra var på väg. Men det blev ändå dumt, han kom ju samtidigt som mig så han fick sitta själv en bra stund innan de andra hade hunnit beställa och allt sånt. Jag vet att jag inte på något sätt hade något ansvar över honom eller så, men det kändes ändå lite taskigt. Sen idag så kom det tillbaka! Skulle på lunch, hade glömt maten hemma så det var bara att ta sig ut på stan som gällde (stackars mig). Men ingen bekant hade tid, möjlighet eller parkeringsplats att luncha med mig och de äldre damerna i arbetsrummet hade jag redan missat. Så jag slank in på McDonalds eftersom det är ett ställe där det är helt okej att äta lunch själv och tänkte att detta är belöningen för att jag lät honom äta själv igår. Vad tror du?
Det finns vissa självklarheter i världen.
1. Som att man inte hittar det man en gång lade på det där stället som skulle vara så bra att hitta sen.
2. Som att man faktiskt aldrig kommer ihåg de tankarna man har i sängen om kvällen som är så bra, men eftersom man inte orkar resa sig för att hämta papper och penna är de borta dagen efter.
3. Som att man aldrig hittar så mycket shopping som när man är fattig.
Eller såklart -
4. Som att man alltid blir sjuk första eller sista dagen på semestern. Okej, nu överdrev jag lite, jag kände av detta redan i torsdags men idag när jag nu sitter här med näsdukar, vatten och halstabletter inom armlängds avstånd känns det inte så kul att börja mitt nya jobb imorgon och vara den som för oväsen bland ca 400 lärare med att snora och hosta ideligen. Det är så jäkla typiskt!!!
Jag fick igår tillfälle att krypa ner i ett vamt bad, med tända ljus och olivoljenånting i vattnet. Det var helt underbart, jag låg där och filosoferade för mig själv mycket längre än jag normalt brukar orka med. När jag klev upp var min näsa tom - i hela tre minuter. Sen lade jag mig, iklädd ett stort badlakan, på sängen och bara andades. Jag hade sådan hjärtklappning att jag kunde känna det i rumpan. Jag försökte utröna något mönster i taket men det gick inte och insåg snabbt att tak inte är lika uppskattade beskådning som himlen när det gäller att slappna av och se mer eller mindre tokiga mönster.
1. Som att man inte hittar det man en gång lade på det där stället som skulle vara så bra att hitta sen.
2. Som att man faktiskt aldrig kommer ihåg de tankarna man har i sängen om kvällen som är så bra, men eftersom man inte orkar resa sig för att hämta papper och penna är de borta dagen efter.
3. Som att man aldrig hittar så mycket shopping som när man är fattig.
Eller såklart -
4. Som att man alltid blir sjuk första eller sista dagen på semestern. Okej, nu överdrev jag lite, jag kände av detta redan i torsdags men idag när jag nu sitter här med näsdukar, vatten och halstabletter inom armlängds avstånd känns det inte så kul att börja mitt nya jobb imorgon och vara den som för oväsen bland ca 400 lärare med att snora och hosta ideligen. Det är så jäkla typiskt!!!
Jag fick igår tillfälle att krypa ner i ett vamt bad, med tända ljus och olivoljenånting i vattnet. Det var helt underbart, jag låg där och filosoferade för mig själv mycket längre än jag normalt brukar orka med. När jag klev upp var min näsa tom - i hela tre minuter. Sen lade jag mig, iklädd ett stort badlakan, på sängen och bara andades. Jag hade sådan hjärtklappning att jag kunde känna det i rumpan. Jag försökte utröna något mönster i taket men det gick inte och insåg snabbt att tak inte är lika uppskattade beskådning som himlen när det gäller att slappna av och se mer eller mindre tokiga mönster.
Hur många gånger har man inte fått höra den enformiga och dumma frasen att det var bättre förr? Komikern Anders Eriksson sa en gång en rolig kommentar angående detta, att eftersom människorna blir äldre och äldre så är det ju fler och fler år bakom dem och då måste det ju bli bättre förr (eller nått liknande). Hur det är med den saken för min del ska jag väl inte yttra mig om, för även om åldersnojan ibland är påfallande frekvent har jag trots allt inte ens fyllt trettio ännu. Men så kom jag över en Bamsetidning under min sommarsemester och funderade då på detta om det verkligen var så mycket bättre förr, innan den farliga mangan och den våldsorienterade tecknade världen tog över barnen och ungdomarnas tid. Se nedan:
Ja mina vänner och läsare, förr - på den gamla goda tiden berättade man minsann hur det var för barnen att intaga berusningsmedel på detta mer eller mindre lämpliga sätt. (Fatta att jag är ironisk - har inget emot Bamse, bara folk som gnäller om FÖRR)
Men Skalman är ju en vettig figur så han gör såklart det enda rätta:
Frågan är då om det verkligen var bättre förr, skulle en seriestripp som denna ens godkännas i dagens kontrollerade samhälle. Ibland förundras jag över att jag ens lyckades överleva barndomen. Jag som kastade bort cykelhjälmen i frigolit så många gånger att mamma och pappa tillslut lessnade på att köpa en ny, jag som konstant hade blåmärken och plåster på benen, jag som inte var försedd med reflexväst och hjälm när jag lekte, jag som klättrade i träd, byggde kojor och smutsade ner mig fullständigt. Jag tror nästan, och jag har även hört andra komma med denna kommentar, att vi som växte upp på åttiotalet var de sista barnen som fick vara bara barn. Nu ser jag ibland när jag går förbi grundskolor med 1-5elever små flickor som står i klungor och småpratar med varandra. De kan nämligen inte hoppa hage och leka herren på täppan i sina små kappor och handväskor. Den enda lek de verkligen kan är att leka stor, att leka tonåring och göra som dem. Det är förvisso inget nytt att barn leker vuxna, det har barn gjort i alla tider, tänk bara på klassikern mamma-pappa-barn men det är just leken som gör leken, att man har möjligheten att leka och vara barn. Nu kanske jag har snöat in mig rejält här? Jag ska i alla fall gå med min pappa och kolla på Simpsons-filmen för trots att vi snart är 28 respektive 50 år så tycker vi båda om tecknat fortfarande och om det säger jag bara som pappa alltid gjort: Man är inte vuxen förrän man vågar vara barnslig!
Ja mina vänner och läsare, förr - på den gamla goda tiden berättade man minsann hur det var för barnen att intaga berusningsmedel på detta mer eller mindre lämpliga sätt. (Fatta att jag är ironisk - har inget emot Bamse, bara folk som gnäller om FÖRR)
Men Skalman är ju en vettig figur så han gör såklart det enda rätta:
Frågan är då om det verkligen var bättre förr, skulle en seriestripp som denna ens godkännas i dagens kontrollerade samhälle. Ibland förundras jag över att jag ens lyckades överleva barndomen. Jag som kastade bort cykelhjälmen i frigolit så många gånger att mamma och pappa tillslut lessnade på att köpa en ny, jag som konstant hade blåmärken och plåster på benen, jag som inte var försedd med reflexväst och hjälm när jag lekte, jag som klättrade i träd, byggde kojor och smutsade ner mig fullständigt. Jag tror nästan, och jag har även hört andra komma med denna kommentar, att vi som växte upp på åttiotalet var de sista barnen som fick vara bara barn. Nu ser jag ibland när jag går förbi grundskolor med 1-5elever små flickor som står i klungor och småpratar med varandra. De kan nämligen inte hoppa hage och leka herren på täppan i sina små kappor och handväskor. Den enda lek de verkligen kan är att leka stor, att leka tonåring och göra som dem. Det är förvisso inget nytt att barn leker vuxna, det har barn gjort i alla tider, tänk bara på klassikern mamma-pappa-barn men det är just leken som gör leken, att man har möjligheten att leka och vara barn. Nu kanske jag har snöat in mig rejält här? Jag ska i alla fall gå med min pappa och kolla på Simpsons-filmen för trots att vi snart är 28 respektive 50 år så tycker vi båda om tecknat fortfarande och om det säger jag bara som pappa alltid gjort: Man är inte vuxen förrän man vågar vara barnslig!
... bakom den dörr där mina nycklar passar. Jag har flyttat så många gånger att det för mig bara finns två hem - hemma hos mamma och pappa i huset där jag växte upp och hemma där jag själv bor för tillfället. Visst kommer jag att sakna den gamla lägenheten på sitt sätt. Minnen i tankar och känslor som förknippas med en viss plats. Men detta har jag varit inne på förr i tidigare texter genom åren så vi ska inte ta en repris.
Men nu har jag i alla fall nästan alla saker på sin plats, det börjar krypa fram ett hem som jag hoppas jag ska komma att trivas i. Det känns då som att förutsättningarna för trivsel är goda. Är mycket nöjd med de rum jag tapetserat om, tänk att jag äntligen fått mig ett rött kök - underbart!
Framförallt har jag min kära familj att tacka för mycket hjälp med tapetsering, inkoppling av elektricitet i form av konstiga lampor och flyttstädning av gamla stället (som föresten ska besiktigas om en timme så jag håller tummarna). Sen har jag även två härliga vänner som jag skulle vilja tacka så otroligt mycket för er hjälp. *Varma tankar till er*
Men nu har jag i alla fall nästan alla saker på sin plats, det börjar krypa fram ett hem som jag hoppas jag ska komma att trivas i. Det känns då som att förutsättningarna för trivsel är goda. Är mycket nöjd med de rum jag tapetserat om, tänk att jag äntligen fått mig ett rött kök - underbart!
Framförallt har jag min kära familj att tacka för mycket hjälp med tapetsering, inkoppling av elektricitet i form av konstiga lampor och flyttstädning av gamla stället (som föresten ska besiktigas om en timme så jag håller tummarna). Sen har jag även två härliga vänner som jag skulle vilja tacka så otroligt mycket för er hjälp. *Varma tankar till er*
Jag är helt slut! Mina armar darrar som på en fjortonårig pojke som precis ska till att öppna sin första flickväns bh. Benen är inte mycket stabilare de kan jag säga. För någon dag sen bar jag och bar och bar och bar så när jag sedan skulle parkera bilen på uppfarten på kvällen behövde jag armstyrkan från två armar för att lyckas dra åt handbromsen, då är man inte stark längre. Jag orkar snart inge mer! Och samtidigt vill jag inte sluta, jag vill bli klar. Sen kan jag känna att denna flytt har jag mer eller mindre klarat själv och det är banne mig inte fy skam det inte. Men inte skulle jag idag säga nej till ett par starka mansarmar. Sen kan man ju smått undra varför solen tvungen att lysa så här varmt just idag av sommarens alla dagar?
Den nya lägenheten är hur fin som helst och jag hade inte kunnat bli mer nöjd över de tapeter jag valde till sovrummet, de är perfekta. I köket kommer det att bli rött - japp! Jag ska äntligen få det röda kök jag drömt om i flera år. Dagen är kommen!
Den nya lägenheten är hur fin som helst och jag hade inte kunnat bli mer nöjd över de tapeter jag valde till sovrummet, de är perfekta. I köket kommer det att bli rött - japp! Jag ska äntligen få det röda kök jag drömt om i flera år. Dagen är kommen!
