50
0kommentarer
Igår fyllde min kära far 50 år vilket firades av släkt och vänner. Det var jätteroligt att träffa en hel del människor jag inte träffat på några år. Sådär 10årsintervaller brukar ju ofta vara lagom mellan alltför stora släktträffar, fast en del vore det såklart roligare att träffa oftare. Jag kan även känna sorg över att min farmor inte var där. Det är nu 13 år sedan hon dog men jag kan fortfarande känna saknad efter henne. Det är det som är det värsta med döden, den är så fullständig, den är för alltid. Men å andra sidan har jag en tro att människor finns kvar så länge man minns dem, det är min syn på liv efter döden.
Jag, mamma och lillasyster pratade om våra avlidna och saknade släktingar och berättade om hur vi minns dem. Syster berättade om ett särskilt minne hon har från vår mormorsmor, som i våra ögon alltid varit vår mormor. Själv minns jag mest känslan hemma hos farmor. Visst kan jag även erinras konkreta händelser, som till exempel sista gången jag träffade henne, när hon ringde och bad mig komma och tvätta henne på ryggen, men mest minns jag känslan av att komma in i hennes hem. Hur det luktade där (inte illa) och hur det kändes. Min farmor hade alltid Annas pepparkakor hemma, hon sa att man blev snäll av pepparkakor och att de därför var döpta efter mig.
Så farsgubben har fyllt 50... och mamma springer ikapp till sommaren. Men jag känner dem inte som gamla, jag är ju snart 30 själv, jag har unga föräldrar. Kommer ihåg när jag gick på gymnasiet och en klasskompis frågade mig vad jag skulle göra i helgen, jag svarade att vi skulle ha fest för pappa som fyllde år. "Ja, min pappa har också nyss fyllt 50" svarade hon då, men min pappa fyllde då 40. Herregud, han var 22 år när han fick mig. Själv är man snart 28 och har inte ens närheten av barn. Tur man har sin underbara systerson så man har någon liten att få älska.
Nä, nu får jag släppa det här och ta tag i nått roligare... att skriva om alltså... hm... jo men barn kommer ju inte med storken som ni kanske vet och... Äh! Jag såg på lite sex and the city-avsnitt idag, från säsong sex där den underbart snygga karaktären Smith Jerrod (Jason Lewis) är med. Han skulle man då inte säga nej till kan jag lova. I min förra lägenhet hade jag den där absolutvodkabilden med honom, den satt på insidan av mitt skafferi så att jag hur tomt den än var fanns det ändå något man ville knapra på .
Kommentera