Sångfågeln, fyllbultarna och jag
0kommentarer
I helgen assisterade jag vid en kareokebar och där sjöng en man en låt jag aldrig hört tidigare. "Den stora dagen" hette den, kanske ingen festlåt direkt men det var ett nöje att höra honom. Han hade sådan inlevelse och tog i fint på refrängen som löd:
Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.
För er som heller aldrig hört den tidigare kan jag berätta att den handlade om en gammal kvinna som fyller år och som väntar sina barn på sitt kalas. Hon dukar upp den finaste servisen och har bakat såväl kaffebröd som tårta. Men en efter en ringer barnen och säger att de inte kan komma och slutligen somnar hon ensam och ofirad på sin födelsedag. Låten är vacker och tragiskt och allra mest tragisk är den eftersom den är verklighet för många. Visst är ensamma människor ensamma, men undra om inte de som har familj och ändå får fira sin födelsedag själv är de ensammaste? Må jag aldrig vara så upptagen att jag inte kan fira mina föräldrars födelsedag.
Fyllbultar fanns det såklart gott om på en kareokebar och förutom de som gjorde bort sig inför sina affärskolleger (då detta var en konferens) finns det de människor som allmänt gör bort sig. Tex de som somnar i en fåtölj någonstans, herregud har du betalt ett hotellrum - sov i det. Men en helt annan kategori är de män som efter några glas knyter slipsen runt huvudet, fattar ni inte hur patetiskt och hemskt det är? Det finns nog bara en sak som är värre och det är sommarens fyllisar som springer omkring med kartongen från en sexpack folköl på huvudet. Sluta med det!!!
Åsså var det jag då... Jag sitter nu här hemma hos mamma och pappa, hade tänkt ta mig lite mat men öppnade dörren till ett kylskåp som var om möjligt tommare än mitt, lustigt det är ju alltid fullt annars... jaja, så går det när man kommer oanmäld. Hundarna blev i alla fall glada att se mig och tet smakar gott. Är hemöver för att göra en enkätundersökning på mitt gamla högstadie. Tillbaka till brottsplatsen som man brukar säga. Det såg väl ut som förr, eller vad vet jag, man minns ju inte som man tror man minns. Personalrummet låg på samma ställe och när jag traskade in där möttes jag av ögon som delvis var desamma som för 13 år sedan. Antingen var de brydd att se mig eller så fastnade de vid mina för dagen randiga strumpbyxor. Strumpbyxor som för övrigt uppskattades inatt ;-)
Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.
För er som heller aldrig hört den tidigare kan jag berätta att den handlade om en gammal kvinna som fyller år och som väntar sina barn på sitt kalas. Hon dukar upp den finaste servisen och har bakat såväl kaffebröd som tårta. Men en efter en ringer barnen och säger att de inte kan komma och slutligen somnar hon ensam och ofirad på sin födelsedag. Låten är vacker och tragiskt och allra mest tragisk är den eftersom den är verklighet för många. Visst är ensamma människor ensamma, men undra om inte de som har familj och ändå får fira sin födelsedag själv är de ensammaste? Må jag aldrig vara så upptagen att jag inte kan fira mina föräldrars födelsedag.
Fyllbultar fanns det såklart gott om på en kareokebar och förutom de som gjorde bort sig inför sina affärskolleger (då detta var en konferens) finns det de människor som allmänt gör bort sig. Tex de som somnar i en fåtölj någonstans, herregud har du betalt ett hotellrum - sov i det. Men en helt annan kategori är de män som efter några glas knyter slipsen runt huvudet, fattar ni inte hur patetiskt och hemskt det är? Det finns nog bara en sak som är värre och det är sommarens fyllisar som springer omkring med kartongen från en sexpack folköl på huvudet. Sluta med det!!!
Åsså var det jag då... Jag sitter nu här hemma hos mamma och pappa, hade tänkt ta mig lite mat men öppnade dörren till ett kylskåp som var om möjligt tommare än mitt, lustigt det är ju alltid fullt annars... jaja, så går det när man kommer oanmäld. Hundarna blev i alla fall glada att se mig och tet smakar gott. Är hemöver för att göra en enkätundersökning på mitt gamla högstadie. Tillbaka till brottsplatsen som man brukar säga. Det såg väl ut som förr, eller vad vet jag, man minns ju inte som man tror man minns. Personalrummet låg på samma ställe och när jag traskade in där möttes jag av ögon som delvis var desamma som för 13 år sedan. Antingen var de brydd att se mig eller så fastnade de vid mina för dagen randiga strumpbyxor. Strumpbyxor som för övrigt uppskattades inatt ;-)
Kommentera