En normal dag fick jag cirka 200 spammail, efter en vecka var det omöjligt att lyckas se om något mail jag faktiskt velat ha hade hamnat i den stora högen, med resultat i att jag slängde allt. Minst ett mail jag velat ha har försvunnit på detta sätt, förmodligen fler men det vet jag ju inte. Så nu har jag suttit lite då och då under en veckas tid och gått in på alla dessa spam och avregistrerat en massa nyhetsbrev, unsubscribe från en massa utskick och allt möjligt. Alla har såklart inte denna funktion, att man faktiskt kan slippa deras mail men till de ärligas försvar kan jag säga att många har det. Sen kommer följdmailen, antingen bara en bekräftelse eller i vissa fall en fördjupad bekräftelse där jag ska uppge mina skäl till avslut. Ja... varför är jag inte intressead av "billiga och snabba" lån till 17 000% ränta, varför vill jag inte ha en penisförstorning, viagra, bantningspiller som pajjar njurarna eller vad det nu må vara?
Kan man göra så här i verkligheten också? Fast här är det kanske tvärt om, att ignorera är som att klicka i "avbeställ". Efter tillräckligt lång tid av icke-svar slutar skicken komma. Fast till skillnad från mailen vill jag här inte avbeställa mig tack!
Vad gör man när de där frågorna kommer som man inte har svar på?
En mycket kär vän (eller två är det egentligen) ställs just nu inför frågor som är mycket svåra att besvara, helt enkelt för att det inte finns några svar. Ett Ja kan vara lika rätt och lika fel som ett Nej. Man snurrar runt i en värld av Kanske, av Om, Ifall och framförallt av Vet inte.
Som vän försöker man lyssna, försöker finna andra vägar mot svaret än de spår man annars lätt fastnar i. Jag vet själv hur jag fungerar, jag kan fundera på en sak om och om igen, gå igenom vad som sagts/hänt tusentals gånger utan att finna svaren. Men så när jag öppnar mig, när jag berättar för en vän vad jag funderar på, då kommer det, då hör jag mig själv säga det jag säger och på så sätt kan jag finna mina egna svar.
För i en sådan där situation när man bara inte vet vad det är man ska göra är det mycket sällan någon annan kan säga vad det är man ska göra. Den andra kan bara lyssna, bekräfta och finnas till.
Det är det vänner är till för - och mina vänner betyder väldigt mycket för mig.
En mycket kär vän (eller två är det egentligen) ställs just nu inför frågor som är mycket svåra att besvara, helt enkelt för att det inte finns några svar. Ett Ja kan vara lika rätt och lika fel som ett Nej. Man snurrar runt i en värld av Kanske, av Om, Ifall och framförallt av Vet inte.
Som vän försöker man lyssna, försöker finna andra vägar mot svaret än de spår man annars lätt fastnar i. Jag vet själv hur jag fungerar, jag kan fundera på en sak om och om igen, gå igenom vad som sagts/hänt tusentals gånger utan att finna svaren. Men så när jag öppnar mig, när jag berättar för en vän vad jag funderar på, då kommer det, då hör jag mig själv säga det jag säger och på så sätt kan jag finna mina egna svar.
För i en sådan där situation när man bara inte vet vad det är man ska göra är det mycket sällan någon annan kan säga vad det är man ska göra. Den andra kan bara lyssna, bekräfta och finnas till.
Det är det vänner är till för - och mina vänner betyder väldigt mycket för mig.
Dagarna innan min 31-årsdag bestämde jag mig för att börja åka längdskidor. Jag hade då inte gjort det sedan jag var 12/13 år och var minst sagt lite ringrostig, men efter några vurpor kom jag igång och tack vare den snörika vintern som var blev det många turer i spåren. Så när hösten 2011 kom såg jag fram emot vintern och sporrade mig själv med ett mål - att åka tjejvasan 2012. Riktigt så dum att jag ger mig på den vanliga vasan är jag inte, men detta lopp på tre mil kändes genomförbart. Jag övertalade min kusin att hänga på och en anmälningsavgift senare var allt klart, nu väntade vi bara på snön. Och vi väntade... och väntade...paniken började bubbla inom mig att inte hinna få några mil i benen innan loppet då jag i ärlighetens namn inte är direkt vältränad.
Men så kom snön äntligen och till dags datum har jag 33kilometer i benen. Däremot har det ännu inte blivit någon längre tur och jag bör åka en tur på minst 20km för att känna av hur loppet som är 30km kommer att gå. Igår hade jag alla förutsättningar, det var perfekt väder, jag var på gott humör och kände att det här blir en kanontur. Och det blev det, till 99% av den. Turen blev 7,5km, jag hade tänkt åka 10 men det hände något. Hela denna och förra veckan har jag harvat runt det upplysta 2,5km-spåret och tänkte att det kunde vara kul med lite variation så eftersom klockan bara var runt 4 och det inte var mörkt ännu begav jag mig ut i det icke upplysta 5km-spåret. Jag insåg bara inte att när det väl börjar mörkna så går det fort. FORT!! Det tog kanske 3km och sedan var det riktigt svårt att se spåret framför sig, lägg då till att glasögonen immar igen lite då och då. Så när spåret helt plötsligt försvann framför mig och en kurva uppenbarade sig i nerförsbacken hann jag helt enkelt inte med och innan jag inser vad som hänt ligger jag i snön efter en gigantisk smäll. Generad kollar jag mig omkring och försöker fort som fan komma på fötter igen, inte för att någon annan än grankottarna såg min vurpa, men man vet ju aldrig. Den sista biten blev sedan en pina och det avslutande varvet jag tänkt ta uteblev. Baxade mig in i bilen och försökte köra med hela tyngden på ena sidan av rumpan, det gick... sådär.
Idag är hela högra skinkan ett gigantiskt blåmärke och det gör till och med ont att sitta i soffan men som en irriterande hurtbulle vill jag säga - det är värt det! Det är lite som med träningsvärk, det gör liksom ont på ett bra sätt.
Men så kom snön äntligen och till dags datum har jag 33kilometer i benen. Däremot har det ännu inte blivit någon längre tur och jag bör åka en tur på minst 20km för att känna av hur loppet som är 30km kommer att gå. Igår hade jag alla förutsättningar, det var perfekt väder, jag var på gott humör och kände att det här blir en kanontur. Och det blev det, till 99% av den. Turen blev 7,5km, jag hade tänkt åka 10 men det hände något. Hela denna och förra veckan har jag harvat runt det upplysta 2,5km-spåret och tänkte att det kunde vara kul med lite variation så eftersom klockan bara var runt 4 och det inte var mörkt ännu begav jag mig ut i det icke upplysta 5km-spåret. Jag insåg bara inte att när det väl börjar mörkna så går det fort. FORT!! Det tog kanske 3km och sedan var det riktigt svårt att se spåret framför sig, lägg då till att glasögonen immar igen lite då och då. Så när spåret helt plötsligt försvann framför mig och en kurva uppenbarade sig i nerförsbacken hann jag helt enkelt inte med och innan jag inser vad som hänt ligger jag i snön efter en gigantisk smäll. Generad kollar jag mig omkring och försöker fort som fan komma på fötter igen, inte för att någon annan än grankottarna såg min vurpa, men man vet ju aldrig. Den sista biten blev sedan en pina och det avslutande varvet jag tänkt ta uteblev. Baxade mig in i bilen och försökte köra med hela tyngden på ena sidan av rumpan, det gick... sådär.
Idag är hela högra skinkan ett gigantiskt blåmärke och det gör till och med ont att sitta i soffan men som en irriterande hurtbulle vill jag säga - det är värt det! Det är lite som med träningsvärk, det gör liksom ont på ett bra sätt.
