asomianna

Så sket det sig igen då och här sitter man återigen en ensam lördagskväll och funderar över vad som gick snett denna gång. Tankarna snurrar men förmodligen för fort för det är inga svar som hinner hoppa av karusellen. Trodde ett tag att jag verkligen hade hittat rätt denna gång, men sen försvann alla de känslorna och de negativa dök upp istället. Varför? Ja det vet jag inte om jag har kommit underfund med ännu och ärligt skulle jag inte dela med mig dem så här heller. Lite privat får man ändå vara...

Tidigare på gårdagskvällen satt jag på ett tåg från Stockholm som var kraftigt försenat. Jag rinde min syster för att prata lite med henne och berättade om förseningen och att jag skulle vara hemma rätt sent. Hon frågade mig om jag skulle ta en taxi hem men svarade att han skulle komma och hämta mig. Ja just ja! Även om hennes fråga i sig inte betydde så mycket för henne så sa den mig en himla massa, man är helt enkelt så van att jag är själv att det är bara jag, att det inte finns någon som kommer och hämtar mig på tåget - och så är det nu igen!

Fick precis veta att en kille jag träffade förra sommaren nu ska gifta sig, en annan ska ha barn inom de närmaste veckorna och en tredje hade så bråttom att stadga sig att han förmodligen glömde bort att de inte passar tillsammans. Vad är det med folk? Varför har alla så jävla bråttom med allt? Vad är det för fel på att känna efter och lära känna varandra?

Jag då? Jo... jag tror jag har träffat någon =) Det känns bra! Tempo? Ja vi får väl se hur det blir med det...

Ja inte min egen då, det skulle innebära singelpaket på bröllopssviten. Men i helgen var jag på ett bröllop och som alltid (förhoppningsvis) är det en glädjens stund. Jag anser det vara en ära att få delta vid någons bröllop och jag är otroligt glad över att jag blev bjuden, det var värt varenda sekund av den långa resan.

Själva bröllopet då? Det ösregnade och det var jättemysigt! Det kanske låter udda att säga så men det är sant. Vi höll till i en slottsruin (så man fick sig en gratis sightseeing på köpet) och i skydd av det gamla slottet hölls en kort och vacker vigselakt, sedan sprack molen upp i solsken lagom till det var dags att krama och fotografera, det var bara regnbågen som saknades för att göra allt vackert som en saga. Några kilometer grusväg bort hölls festen med en massa - en massa god mat, dans, känslofyllda tal och sångupplevelser (som inte 100% var en musikalisk fröjd men desto mer i känsla). Regnet kom och gick och med kvällen avtog det så att folk kunde mingla runt med vinglasen både inne bland musik och ute i den regnfriska augustikvällen.

Men... (du kände på dig att det låg i luften va!) det var inte direkt ett godisland för singeltjejer och som oftast fick jag jättebra kontakt med en man som såklart redan var upptagen. Det är så typiskt mig! Men så finns det i och för sig en anledning att en så snygg och trevlig man är gift, han är ju både snygg och trevlig. Nu tar väl i och för sig de cirka 60 milen ut sin rätt så även om han vore ledig kanske det skulle finnas andra hinder men ändå...

Smålustigt nog avslutades kvällen med att de två viktigaste (bruden och brudgummen), den näst viktigaste (brudens mor) och den förmodligen minst viktiga (jag) personerna delade sovställe och avnjöt morgonen efter en enkel frukost tillsammans. Sedan var det några timmar i bil som väntade hem till en kramgo och kärleksfull Sigge.

Det man inte minns har man glömt.
Det man inte hittar har man gömt.

När man blundar kan man inte se.
När man surar kan man inte le.

Men man kan minnas något man aldrig hört,
känna värmen av någon man aldrig rört
och lätt krossa ett hjärta som är skört.

Jag låg länge igårkväll och funderade, jag plockade fram en gammal lista och begrundade de ord som stod på den. Är det så fortfarande? Finns samma tankar? Om inte annat skulle de mycket möjligt kunna återkomma och det bör jag nog inte ge dem chansen att göra.

Hittade ett gammalt brev, där fanns... starka ord av alla de sorter. De fyllda av kärlek och glädje, de svärtade med sorg och frustration. Det var nog så det kändes! Tänk va fort man glömmer... eller... inte har jag glömt.

Sen du for så har min spegel glömt bort hur du såg ut,
nu får den aldrig se dig.
telefonen har glömt bort hur du lät,
och ingen talar längre om dig med mig.

Dina tunga steg har golvet glömt bort,
din kropp kan soffan inte längre minnas.
Kudden har glömt bort de tårar jag grät,
vart finns de spår som ändå måste finnas?

Alla har glömt,
men inte jag.
Varje ensam natt så minns jag mer.
Alla har glömt,
men inte jag.
Det påminns om dig av snart allt jag ser

Men man ska väl inte gräva ner sig i gamla dammiga tankar i ännu äldre och dammigare melodifestivalschlagers från 1967, man ska se framåt istället. Framåt... Det blir alltid värre framåt natten...

För cirka 20 år sedan fick ett par vänner till mina föräldrar sin andra dotter. Jag som var lite äldre än de andra barnen kunde därför vara med vid bebisbestyren på ett annat sätt än de yngre barnen, jag kunde till exempel hjälpa till att byta blöja på denna lilla flicka. Hon är dock som ni kanske förstår inte så liten längre, varken till storlek eller ålder och för några veckor sedan blev hon i sin tur mamma till ett litet barn. Så någon som är så ung att jag bytt blöja på den hinner ändå före mig att skaffa barn - suck!!!

För några dagar sedan fick jag veta att en manlig bekant ska bli pappa. Jag gläds mycket med honom då jag vet att han länge längtat efter barn och jag tror att han kommer att bli en underbar pappa. En tidigare man i mitt liv trodde att det var han (tidigare nämnda) och jag som skulle bli ett par, det sa jag till honom att det inte skulle bli och kanske nu kan han tro mig. Inte för att jag inte hade någon förhoppning om det, för det hade jag, i alla fall en inbillad sådan, men någon realitet av det hela blev det aldrig. Jag såg nog helt enkelt bara en massa egenskaper som jag ville se. Men det är en jättefin kille - det är inge snack om den saken!

En kille frågade mig för ett tag sedan om det skrämmer mig att träffa någon som redan har barn. Mitt svar blev att när man inte är 20 år längre får man finna sig i att den man träffar har haft ett liv innan man klev in genom dörren och där kan barn finnas med, det är inget som skrämmer mig. Fast det är klart... nog är det lättare utan. Men då återkommer vi till frågan, hur stor chans är det att den rätta för mig bor just i Sundsvall och inte har några barn?

Frågan om det rätta är ovidkommande. Ge mig inte några tankar att fundera över, dränk mig inte i din moral, förvänta dig inte att få något av mig. Sömn och ångest botar allt!

Det var en gång en flicka - tjej - ung kvinna som en dag bestämde sig för att lämna det liv hon levde och bryta med den man som delade hennes vardag. Hon ryckte alla blommorna ur rabatten och startade ett helt nytt liv, som både skrämde och överraskade henne. Då och då blir hon fortfarande påmind om det liv som en gång fanns, som en gång levdes.

Senast var förra veckan - hon stod vid busshållsplatsen utanför Blå kiosken med en påse hämtmat i handen och väntade på bussen som skulle ta henne hem. Plötsligt ringde telefonen, i huset på andra sidan gatan - blå huset, befann sig den person som just i detta ögonblick bestämde sig för att ringa just henne. Vännen i andra sidan telefonsändningen satt på en restaurang och åt samma typ av mat som fanns i hennes påse med hämtmat. Det var bara omständigheterna som var lite annorlunda. Den ena satt på restaurang med sin kärlek och åt god mat, den andra väntade på bussen som skulle ta henne och hämtmaten hem till en tyst och stilla lägenhet. Plötsligt kändes det hela lite ledsamt och tragiskt.

Men så kommer hon hem, möttes av doften av sitt hem och en kärleksfull katt som saknat henne. Hon älskar sitt hem, det är precis så som hon vill ha det. Medan hon tog av sig skorna och hängde av ytterkläderna insåg hon att det är så mycket bättre att krypa upp i soffan med katten och hämtmaten än att sitta vid ett bord på en restaurang och inte veta vad man ska säga till varandra. Hon mindes att ingen ensamhet är större än den i tvåsamhet. Den kvällen snurrade hon ihop det ena täcket till en kramboll och stoppade noga om sig i det andra, hon la sig i mitten av sängen och tog upp så mycket plats det bara gick - sedan somnade hon gott.  

Fick ett spam-sms av en vän igår där det stod att jag hade blivit "plumpad" eller något sånt och om jag inte genast skickade detta sms till fem personer skulle den jag älskar glömma att köpa mig en present idag. Jag skrev tillbaka och vänligt påminde denna vän att jag inte har någon som jag älskar som kommer att köpa mig en present på denna kommersiella jippodag och hon fick skämmas lite över att ödslat min tid med sånt skit.

Parantes - jag har människor som jag älskar och som älskar mig, men ingen som kommer att slösa pengar på blommor och choklad just idag.

Men hur som helst påminde hon mig om att idag är den där dagen då man ska hålla sig borta från blomsterbutiker (som man sååå ofta annars besöker) och inte heller försöka sig på att beställa ett bord på en lagom mysig restaurang.

Jag var aldrig så medveten om denna dag då jag hade partner. Dels för att den första nästan aldrig gav mig något, på nio år fick jag en blomma det första året och sedan kan jag inte minnas något mer. Den andra kunde förvisso köpa något men med en viss protest och det gjorde inte det hela så roligt. Emellan dessa två förhållanden var jag som du läsare kanske eller kanske inte vet en vild singel och den bästa "present" jag någonsin fått den 14 februari något år var 2003 (eller möjligen var det 2004) då jag fick mig en riktigt härlig sexupplevelse utan förbindelsekrav från nått håll. Det kan man kalla alla-hjärtans-dag-present =)

Jag då? Vem ska jag ge något? Tja, ska hem till mamma och pappa nu och de kan ju få sig en varsin varm kram och de sexuella "gåvorna" väntar jag med någon vecka till *flört till dig som vet*

Så kall att känslorna och orden fryser fast inom mig.
Så hård att kroppen inte förmår röra sig.
Så sluten att inte ens luften kommer ur mig.
Dessa känslor som kommer över mig när jag ser dig.
En gång var det inte så...

En gång fick du mig att brinna. Först av åtrå och sedan av smärta...

Är det konstigt att man är singel egentligen med tanke på hur jag "ratar".

Ex 1. En kille som var intresserad av mig i somras. Vi mailades och pratades på telefon men det blev aldrig att vi sågs eftersom vi sprang om varandra på drakbåtsfesten och sedan orkade jag inte bry mig längre. Kan dessutom säga att efter att jag hade pratat med honom på telefon var jag inte längre så intresserad av att träffa honom. Varför? Jo han hade den värsta rösten jag hört i mitt liv. Va! Ja det är sant, hur skulle jag kunna stå ut med att träffa en person som gjorde att jag önskade mig döv. Hans röst lät som en dryg variant av den där jättejobbiga lilla mannen i polisskolanfilmerna. Ni kan ju tänka er.

Ex 2. På olika sidor man finns får man då och då lite förfrågningar och hälsningar ifrån olika män, men en som inte ens kan skriva en vettig mening känner inte jag att jag har något utbyte av. Senaste exemplet lät: "heeej va görs??? ba nice me mej rå hu va helgen?????" En annan kille skrev :::::::: efter varje mening och när jag kommenterade det sa han att han tyckte det var coolt. Vad är det som är coolt med att vara så handikappad i det svenska skriftspråket att man inte ens kan skriva en text människor orkar läsa?

Ex 3. Kvävde mig (inte helt såklart då skulle jag inte skriva detta).

Ex 4. Var jag intresserad av men tydligen inte han.

Ex 5. Ja hur länge ska jag fortsätta?

Dagens siffra: 61 trappsteg är det ner till tvättstugan, så om jag gick ner och upp fyra omgångar igår räknas det då som det träningspass jag missar när halsen svider?

X säger:

Varför tror du man möter någon som är mer speciell än andra OM det inte är menat att man ska vara i varandras liv?

vad är poängen?

Jag väljer att lägga detta inlägg i kategorin kärlek trots att det inte alls är så som många nu kanske tror. Nej det är inte min kärlek på ett sådant sätt men det är en känsla som inte kan beskrivas som något annat än kärleksfull. Dessutom är det ju redan från början lite knäppt att jag ens har en kategori kärlek, men det är en annan fråga.

Du frågade vad jag säger om dig. Jag har funderat över detta sedan du sa det, för vad säger jag egentligen? Det går ju inte att beskriva dig eller den känsla du ger mig. Det finns inte så varma ord. När du håller om mig, när du tar på mina läppar, när du borrar in ditt ansikte i min hals... när du är hos mig skjuter det varma pilar genom min kropp. Hur ska man kunna beskriva det på rätt sätt?

På sätt och vis kan man nog se det som att jag blev dumpad igår, men å andra sidan blev jag det inte alls. Man kan nämligen inte bli dumpad när man inte är tillsammans med någon. Inte heller fick jag veta att känslor inte är besvarade för det finns ännu inga sådana känslor och de kommer nu heller inte att gro. Tvärtom fick jag mycket fina ord om mig som person och även om de absolut gör mig glada och jag vill tro dem... så tar det emot att faktiskt tordas göra det.

Bo Kasper sjunger vidare: "det är inte mig det är fel på, det är dig det är fel på...".

Men att känna värmen från din famn skänkte mig en glädje jag inte känt på länge och jag vet att jag nu bara ska njuta av den känslan jag kan få och inte eftersträva en annan. Sen får man väl se hur saker och ting visar sig...

I lördags kröp jag in i en varm famn och precis i den sekund jag bestämde mig för att göra det spelades en låt på radion som i så många år haft en viss mening för mig. Den låten är fin på många sätt och det är inte ett dåligt minne jag haft till den men nu kände jag att det förbyttes, den låten har som jag fått gå vidare. För som sagt - This is my life.

För det är lite speciellt det där med musik som man förknippar med en viss känsla, till en viss person. Många par berättar om "deras" låt och hur den kom att bli den musik som representerar deras kärlek till varandra. I mitt första riktiga förhållande fick vi inte en låt tillsammans förrän kärleken sedan länge var över och kanske säger det mycket om vårt värdesättande av varandra. I nästa förhållande tror jag nästan att jag kämpade så hårt för att få en låt att det sedan nästan kändes konstlat när den väl fanns där. Men den låten är en mycket vackert sjungen sång av två sköna röster och jag vill att den ska få finnas kvar i mitt minne och visa mig i tvekande stunder att det en gång fanns glädje och kärlek.

Men det finns för mig en låt som säger mig mer om kärlek är någon annan - Everything I do I do it for you. Till den låten dansade jag med mitt livs första kärlek och jag var så kär i honom, i så många år. Kanske finns det nu de som nervärderar detta till ungdomskärlek, för en ungdomskärlek var precis vad det var, men på inget sätt mindre för det. Inte kan jag jämföra de känslor som fanns då för honom med dem som finns i ett vuxet liv i ett vuxet förhållande... eller kan jag det? Vad är en förälskelse om just inte fjärilar i magen, snurrigt i huvudet och varma känslor för en annan människa och jag vet då att även om det kommer fram på olika sätt så var jag lika kär i honom som 12-åring som jag sedan var i en annan som 25-åring.

Just nu är jag inte kär alls... det är en tom känsla... kall...väntandes...

Denna låt kan jag lyssna på om och om igen, framförallt början av den. Den är så obeskrivligt vacker och så fasligt sann.

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
men det kan va'svårt att tro när man inte ser den
Å det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
men det hjälper sällan dom som har blitt våta

Det är inte så lätt att se det som jag innest inne vet kan finnas även för mig, när det känns så onåbart, när det känns så långt borta. Det kan verka som att jag stapplar fram i mörkret, i den täta dimman och söker efter ledljusen. Ljusen som jag tror ska hjälpa mig på vägen att finna det jag (tror mig) vilja finna. 

Men jag har torkat nu, jag är inte våt längre. Regn av tårar fuktar inte längre mina kuddar. Kanske kan jag inte ännu glassa mig i solens sken, jag går nog mest omkring i en konstant mulnig vårdag, som väntar på solens strålar. Men som ändå har slitit av mig vinterjackan och lämnat kylan bakom mig.

För när vännerna försvinner eller kärleken tar slut
ser man allt med lite andra ögon
Man över sig och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner

När kärlekens ögonbindel tas ifrån dina ögon ser du inte bara kärleken utan hela världen med helt andra ögon och det som är allra mest skrämmande är att du även ser dig själv med nya ögon. Det är nu du måste finna din egen skillnad mellan sanning och lögn, det är nu du antingen kan börja ljuga för dig själv eller kämpa för att hitta din egen sanning. Jag har effektivt (!) ljugit för mig själv länge... kanske är det dags för mig att lätta på mina skygglappar och se hela mig. Se mig inifrån och ut, utifrån och in. Frågan är om jag orkar, frågan är om det är värt det, frågan är om jag verkligen vill....











De allra flesta kommer inte att fatta ett jota av denna text, men det gör mig ingenting, det är inte heller meningen.

Om du nu trodde att jag menade de gamla smådetektiverna måste jag tyvärr göra dig besviken och säga att nostalgitrippen får bli en annan dag. Just nu ska vi istället behandla de fem hemligheterna för att ett förhållande ska fungera. Nu kanske du säger som publiken till Carrie gjorde när hon höll ett föredrag om "hur man finner män" fast hon var singel, dvs; "Vad vet du om det?" Men ni får ha förtröstan, jag är trots allt lite äldre än många av er, lite smartare än några andra och som mina vänner brukar säga;... ja nått är det... hm... jaja, vi tar det en annan gång. Hur som helst!

1. Det är viktigt att hitta en man som hjälper till i hushållet, som lagar mat, städar och har ett bra jobb.

2. Det är viktigt att hitta en man som får dig att skratta.

3. Det är viktigt att hitta en man som du kan lita på och som inte ljuger.

4. Det är viktigt att hitta en man som är bra i sängen och tycker om att ha sex med just dig.

5. Det är viktigt att dessa fyra män inte känner varandra.

Ja, vad hade du trott? Att dessa fyra egenskaper finns i en och samma man? Hahahahaahahhaaaa ojojoj nu fick jag nästan lite ont i magen. Nä men nu ska jag inte vara cynisk, uttryck som "män är antingen upptagna eller fylla med skit" finns det lika många av för den kvinnliga halvan också. Men om du nu råkat hitta honom... ja du ser, då är han ju upptagen!!! Men om du nu råkar hitta honom så vill jag bara säga: grattis, lycka till... har han nån bror?

För ett tag sedan träffade jag en jättefin kille, han var verkligen toppen. Lång, snygg och trevlig. Vi hade en jättemysig träff och när vi skildes åt var det för att ses igen. Så sades det i alla fall, så trodde jag... det blev inte så. Kan inte säga varför, det klickade väl helt enkelt inte på det sätt jag inbillade mig. Men sånt händer, inget att gräva ner sig över. Plenty more fish in the sea!

En del tycks tro att det bara är män som skräms av framfusiga kvinnor och packar när saker och ting går för fort. Så är det inte, även vi kvinnor kan fly snabbt. Visst vill jag hitta någon, någon att dela min tid med, men jag vill göra det på mitt sätt, i min takt. Kasta dig inte över mig! Men visst hoppas jag att min ensamma tandborste snart ska få en vän....

Igårkväll pratade jag lite smått med en gammal bekant via msn om att sova själv och hur allt annat än roligt det är. Hur man som ett komplement till en varm och go kropp bredvid sig försöker forma kuddarna så att man har något att krama om. Jag har fem kuddar i min säng, två av dem väldigt stora, det säger väl allt. Det är förvisso inte alltid skit att sova själv, det är snarare helt underbart när man verkligen är trött och bara vill sova. I sådana lägen kan det snarare vara irriterande med någon som ska ligga bredvid och gosa. Låt mig va! Ge hit mitt täcke! Men annars... visst är det helt underbart att krypa in i famnen på en man som ligger varm bredvid en. Lägga huvudet i den där gropen som bildas vid armhålan och bara andas ut.  

Tidigare igår såg jag en man som på många sätt ställt till det otroligt mycket för mig. Fortfarande, nu några år senare, kan jag inte säga att jag har träffat någon som sårat mig så mycket, men som varit så otrolig på sitt sätt. Ni hör ju hur förödande detta var. Våra ögon möttes och för en sekund kunde jag känna hur hela kroppen stelnade till samtidigt som den där bekanta känslan av lamhet spred sig över mig. Lyckligtvis funkade kroppen så den tog sig vidare, jag stannade inte till. Tro nu inte att jag vill ha honom tillbaka, det vill jag inte. Jag vill nog snarare att han ska vilja ha mig så att jag kan dumpa honom obönhörligt, störta ner honom i ett lerhål och trampa på honom med riktiga stilettklackar. Tänk Dominiq ? ni som vet vad jag menar. Men jag kan aldrig vara så elak...

De säger att män och kvinnor talar olika språk, föreställ er då utmaningen att förstå språket talat av en individ som inte bara är av manskön utan dessutom 2½ år. Lasse luppen är Rasmus på luffen. Det här lär man sig efter ett tag men ibland kan det verkligen komma ord ur denna söta lilla mun som man inte förstår någonting av, ungefär som med alla män.



Igår la jag in en bild istället för att skriva något, det kändes som att allt jag ville säga kunde visas istället. Man börjar ju smått undra, var finns mannen för mig? Trodde ett kort tag att jag hade hittat honom men o så jag bedrog mig själv. Nu ska jag snart flytta, ska börja på ett nytt jobb, vore det då inte läge att hitta en ny bekantskap till mitt liv. En som gör mig glad, en som vill samma som jag, en man som jag kan se på och känna att jag vill ha... sen om han har rakt å rufsigt hår är väl som Oscar säger; det är väl banne mig inte håret det sitter i.

Apropå en man jag kan se på och känna att jag vill ha, såg han i lördags. Killen vi refererar till honom i grön tröja, nu hade han i och för sig inte en grön tröja på sig denna gång utan ett grått linne men satan i gatan va snygg han är. Han dansade alldeles bredvid mig med en för stunden lycklig kvinna som fick hela härligheten för sig själv. När han höll sin ena hand under hennes haka och den andra vid hennes höft och dansade nära nära bakom henne tror jag banne mig att jag nästintill kom där på dansgolvet bara av att se dem. Ojojoj! Fyfan!