Och det här med orginalkartonger. Ofta driver mina så kallade nära och kära med mig om detta och tycker nog (inte så mycket i smyg) att jag har en kärringvarning a la massor i denna fråga. Men orginalkartoner är ju bara da shit. Man vet exakt vad det är som ligger i lådan när det är dags att leta fram allt och man vet att saken i fråga får plats (med reservation för de där mirakulöst förpackade sakerna som man en gång får upp och sedan aldrig ner igen). Sen får man även nöjet att skratta gott åt gamla etiketter och liknande.
Och det här med orginalkartonger. Ofta driver mina så kallade nära och kära med mig om detta och tycker nog (inte så mycket i smyg) att jag har en kärringvarning a la massor i denna fråga. Men orginalkartoner är ju bara da shit. Man vet exakt vad det är som ligger i lådan när det är dags att leta fram allt och man vet att saken i fråga får plats (med reservation för de där mirakulöst förpackade sakerna som man en gång får upp och sedan aldrig ner igen). Sen får man även nöjet att skratta gott åt gamla etiketter och liknande.
Jag har det ju bra nu - riktigt bra.
Jag var helt inställd på att jag skulle skriva en massa om graviditeten och om dotterns första år men det har jag verkligen inte gjort. Och även om tankarna ibland har funnits att skriva om allt annat som rör sig i vår värld, ja allt ifrån krig i grannländer, Ica-Stig, mycket eller lite snö och glas i burk, så har skrivandet aldrig infunnit sig.
Men en sak är tydlig – vi är äldst. En annan kille är också 36 som sambon men jag är den enda mamman över 30 (och det var nästan så att man kände 23-åringen dra efter andan när jag kom ut som 34-åring). Jag ville bli en ung förälder, det var alltid min dröm, men det blev inte så. Jag har velat haft barn sedan jag var 23 år men pappan fanns liksom aldrig där. Nu gör han det och jag blir förälder som 34-åring istället. Inte speciellt gammal om man jämför med medelsnittet i städer, men lite äldre än vad jag hade tänkt mig. Samtidigt ser jag fördelar med det. Jag har ett lugn i mig själv som jag upplever att många av de yngre inte har. Jag fixerar mig inte lika mycket på vad andra säger åt mig utan förlitar mig på vad jag känner är rätt för mig, självklart med lite råd från barnmorskan och goda vänner, men någon besserwisser på åsiktsforum bryr jag mig inte om. Jag har lekt av mig och ser fram emot mina år som småbarnsförälder, även om jag förstår att det kommer att bli slitsamma… mycket mer än jag förmodligen kan föreställa mig.
En annan sak som lyste igenom åldersfrågan är vår omgivning. När några av de yngre pratade om den kommande föräldrarollen som en tid av uppoffring där de inte längre kommer att kunna dela sin tid med vänner och bekanta utan ”blir hemma” kunde jag och sambon nästan känna tvärtom. Nu blir vi en del igen. Sambon kliver inte ur killgänget som festar tillsammans, han kliver in i pappagruppen som har fotbollsträningar, barnvagnar och vattkoppor i sitt liv. Vi är inte bland de första i vår umgängeskrets att få familj, vi är bland de sista och detta är en stor skillnad mot för de andra i gruppen.
Missuppfatta mig inte, jag tycker inget negativt om de andra, jag tycker snarare att det är en väldigt trevlig grupp. Man behöver nog bara komma ihåg att en 23årig man och en 36årig man har liiiite olika prioriteringar i livet och så även vi kvinnor.
Men vet ni vad jag verkligen längtar till – om vi bortser från det uppenbara underbara med att få ett litet barn att älska – att få en röst. Ja, det är sant! Jag har i samhällets ögon varit myndig i 16 år men inte förrän nu, när jag själv blir förälder kommer jag och mina åsikter inte kunna sopas under mattan med argumentet: ”du har ju inga barn”. För det är såååå många gånger som det har slängts i mitt ansikte, att jag som inte har några barn heller inte får/kan ha en åsikt om saker och ting som en vuxen människa kan och får tycka saker om. Och vi snackar inte mat- och sovtider (för så dum är jag inte att jag lägger mig i ett område som jag verkligen inte vet något om) utan det har handlat om områden där vuxna människor faktiskt förtjänar att ha en åsikt, oavsett egna barn eller inte. Men, nu får jag en röst, nu när jag om 39 dagar (+/- ) ska får gå igenom detta fantastiska (hemska) så kan ingen avfärda mig med det argumentet igen. Moahahahaha!
Parantes som jag inte kan gå förbi även inlägget inte skulle handla om detta: Någon dag innan var jag och sambon på träff hos barnmorskan, alla värden såg bra ut tackar som frågar, och där la vi märke till ett annat par som var där i samma ärende som vi, där kvinnan hade ungefär lika stor mage som jag har. En liiiiiiten (gigantisk) skillnad var då kanske att när vi efter våra träffar med respektive barnmorska klev ut genom dörren till parkeringen så tog det inte ens 30 sekunder innan hon tänt en cigarett. Va fan! Nu säger jag inte detta för att ta in pk-poäng på något sätt, jag säger detta för att det är det enda vettiga att säga: Man får för i helvete inte röka när man är gravid! Punkt! Inga undantag! Inga ursäkter!
Jag rökte i 20 år (med ett litet uppehåll på 2-3 år för nått år sedan) men den dagen jag såg två streck på pinnen rökte jag en cigarett och sedan en dagen efter, sen gick det inte mer. Jag kunde inte, jag ville inte heller, men framförallt så kunde jag inte. Jag kunde inte stå och dra i mig de gifterna och samtidigt veta att en liten människa växte i mig. Det var möjligen okej på 40-talet eller annan tid innan man visste, men på 2010-talet är det helt enkelt inte det – slutdiskuterat.
Okej, tillbaka till det jag tänkt säga: Men nej, jag följde ju inte med ut och rökte. Dels för att det är december, långt ifrån mysfaktor på vädret, dels för att den passiva röken är skapligt jäkla giftig den med och dels för att det är dumt att plåga sig själv mer än nödvändigt. Det har gått så bra att avstå från cigaretterna att det bara är dumt att påminna sig själv om hur mycket man tyckte om det, även fast man visste att det var idiotiskt. Men satan va tråkigt det var att vara kvar själv inne. Eller… ja jag passade såklart på att provsitta de stora fåtöljerna som man normalt ska hålla sig borta ifrån under kvällsaktiviteter på besök hos andra, helt enkelt för att inte riskera att fastna (somna) i dem.
Sen kom alla in igen, och här skulle jag vilja säga att de stank apa och jag var glad som inte luktade lika illa men tyvärr kan jag inte säga det eftersom de inte gjorde det, och vi fortsatte våra samtal fram till dess att det cirka en timme senare blev tid för en ny powernap i fåtöljen.
Gunnar är född den 20 september 2008, så han har i år fyllt fem år. Gunnar har två favoritplatser när det handlar om att gosa ner sig. 1, min strumplåda och 2, i bidén. Den ena mjuk och gosig, den andra... ja hur mjukt och gosigt brukar porslin vara? Och så tycker han om att smita in och snabbt lägga sig bakom sambon när han till exempel böjer sig fram för att nå tv-fjärren eller liknande. Han blir sedan mycket förnärmad när sambon råkar backa utan uppsikt och lägga sig på honom. Han älskar även att sova sked med mig under natten, men sedan husse stängde dörren om kvällen i och med graviditeten så gör han det mestadels i smyg när han ljudlöst lyckas få upp sovrumsdörren.
Hon synar mig från ansikte, ner på magen och sedan upp igen, och svarar:
- Oj!
Jamen det kändes väl himla tryggt och bra!
Den där gravidsnuvan som det ”pratas” om, den fick jag, med råge. Men nu insåg den tydligen vilket virke den huserat sig i, ledsnade på att endast snytas bort och tog därför och ropade in stora släkten från landet Förkylning. Det är farbror Halsont, moster Huvudvärk, den där irriterande kusinen Huvudet-stort-som-en-medicinboll, farmor Orkeslös och alla de andra. Å fan vilket party de har hos/i mig nu!
Sigge är född den 17 september 2007, så han har nyss fyllt 6 år, vilket i jämförelse med människoår betyder att han och jag är ungefär lika gamla. (Ja han fick lite extra tonfisk på födelsedagen och Nej jag sjöng inte för honom). Sigge klev rakt in i mitt hjärta från dag ett och har alltid varit en väldigt speciell katt.
- Ja nu förstår jag såklart att ni andra kattägare tycker att just eran katt också minsann är speciell och det får ni såklart tycka.
Sigge är den där katten som äter allt. Den absoluta favoriten är OLW´s cheez ballz men annars går det mesta ner, som köttbullar, knäckebröd, energybar och en massa annat. Jag brukar kalla honom för surikatkatten eftersom han dels är väldigt smal och tycker om att stå på bakbenen men även för att han gör det för att liksom "hålla koll" innan han smyger upp en tass på bordet i hopp om att greppa tag om något ätbart som kan rååååka ramla ner på golvet om han buffar till det tillräckligt många gånger.
Nä det verkar inte gå så bra med det! Jag fattar verkligen ingenting just nu...
Igår after work med före detta kollegor där vi tackade av en kär kollega och underbar människa som efter 35 år och 3 månader, TRETTIOFEM ÅR, gjort sitt och nu äntligen kan se fram emot ett förhoppningsvis lyckligt liv som pensionär.
Ingen ansvarig törs säga något och om de gör det så är det i form av ”Misstag”, ”Pojkstreck” eller liknande. Men allvarligt, vad tror ni – media och politiker – egentligen? Självklart är det ingen i ledningen som kommer att svara något annat, självklart kan ingen av dem säga att detta bara är ett lärosäte för överklassen. Inte i form av pedagogisk utbildning, den är det säkert inte det minsta fel på, utan för det framtida livet som företagsledare, chef, politiker (misstänker dock att Vänsterpartiet har svagt med anhängare just här) och andra affärs- och samhällsledande poster. Skulle ledningen säga som det är, skulle de ta ansvar för vad som händer skulle det ju bränna i ögonen på grannen, golfpartners, svågern, älskarinnan, maken eller vilken relation som nu månne finnas.
Hur som helst, jag – liksom alla andra – har ju inte hela bilden här, det är alltid någon del man inte får höra och att lita på media ska vi alla lära oss att man inte ska göra. Så… vad vill jag ha sagt med detta? Något helt annat än du kan tro. Vet ni vad jag tror skulle vara ett effektivt ”straff” för de som gjort detta? Att i sina föräldrars närvaro få gå hem till den utsatte och inför dess föräldrars närvaro riktigt be om ursäkt. Att ge några böter är helt verkningslöst i dessa sammanhang och jag tror att det kan vara en del i den Lundsbergska utbildningen som saknas, nämligen ödmjukhet och empati, att be om ursäkt när man felat och vilja göra rätt för sig (varpå jag även anser att personen i fråga borde utföra någon form av ”samhällstjänst” på skolan i några veckors tid). Jag vet hur flummigt detta låter, ”vadå be om ursäkt” hör jag. Men tänk efter, hur ofta har du hört en VD som sänkt ett företag i botten och gjort hundratals människor arbetslösa förklarat vad som verkligen hände och ärligt visat ånger och ledsamhet? Jag säger inte att det ger någon jobben och lyckan åter, men åtminstone något annat…
Gissa vem som kommer att handla hem kiwi.