Denna låt kan jag lyssna på om och om igen, framförallt början av den. Den är så obeskrivligt vacker och så fasligt sann.
Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
men det kan va'svårt att tro när man inte ser den
Å det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
men det hjälper sällan dom som har blitt våta
Det är inte så lätt att se det som jag innest inne vet kan finnas även för mig, när det känns så onåbart, när det känns så långt borta. Det kan verka som att jag stapplar fram i mörkret, i den täta dimman och söker efter ledljusen. Ljusen som jag tror ska hjälpa mig på vägen att finna det jag (tror mig) vilja finna.
Men jag har torkat nu, jag är inte våt längre. Regn av tårar fuktar inte längre mina kuddar. Kanske kan jag inte ännu glassa mig i solens sken, jag går nog mest omkring i en konstant mulnig vårdag, som väntar på solens strålar. Men som ändå har slitit av mig vinterjackan och lämnat kylan bakom mig.
För när vännerna försvinner eller kärleken tar slut
ser man allt med lite andra ögon
Man över sig och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner
När kärlekens ögonbindel tas ifrån dina ögon ser du inte bara kärleken utan hela världen med helt andra ögon och det som är allra mest skrämmande är att du även ser dig själv med nya ögon. Det är nu du måste finna din egen skillnad mellan sanning och lögn, det är nu du antingen kan börja ljuga för dig själv eller kämpa för att hitta din egen sanning. Jag har effektivt (!) ljugit för mig själv länge... kanske är det dags för mig att lätta på mina skygglappar och se hela mig. Se mig inifrån och ut, utifrån och in. Frågan är om jag orkar, frågan är om det är värt det, frågan är om jag verkligen vill....
De allra flesta kommer inte att fatta ett jota av denna text, men det gör mig ingenting, det är inte heller meningen.
Elevledig har vi ja, i bemärkelsen att det finns inga elever här så man kan passa på att koncentrera sig på allt annat som ska fixas. Planeringar, utvärderingar, underlag till utvecklingssamtal för ca 90 elever, besök på Miun för fortutbildning, kolossala högar rättning, mail till elever som ligger efter... ja listan kan göras lång och mitt i allt detta passar såklart skolledningen på att boka in dagar då vi ska lyssna på föreläsningar av skiftande kvalité och annat jox.
Det är ungefär med samma naivitet man kan tro att vi lärare är lediga under denna vecka som man kan ställa sig frågan: "Vad gör de på banken efter kl. 15?"
Men det jag tänkte koncentrera mig på nu är inte mina bravader utan orden i hennes mess. För är det inte precis det vänner är till för, att inte döma en. Visst måste man kunna säga till en vän när man anser att denne gör riktiga dumheter, men det gäller att förstå att vi alla är olika och vi handlar olika. Jag håller inte alltid med mina vänner, gud nej, men det betyder inte att jag anser mig ha rätt att vräka ur mig kommentarer liknande "vad var det jag sa". Däremot kan man påminna vännen om tragiska missöden om denne är på väg in i ett liknande beteende.
Så att inte mina vänner nu ska sitta och känna sig träffade kan jag påpeka att jag menar inte någon speciell av er nu, jag menar ingen specifik händelse, jag pratar allmänt. Det jag vill trycka på är just det faktum att vänner inte ska döma varandra, även om man anser att den andre inte handlar rätt. För vem bestämmer vad som är rätt? Du? Jag? Lagen? Någon som folk kallar Gud? Nä... jag vet inte, men jag tror inte att ditt rätt är så mycket mer rätt än mitt, jag tror inte att mitt rätt är så mycket mer rätt än ditt.
Jaså, säger Du det, Du kan inte komma från,
Du tog fel på vilken dag det var.
Nej, det gör ingenting, om det är något, bara ring,
för jag finns ju här var dag.
För er som heller aldrig hört den tidigare kan jag berätta att den handlade om en gammal kvinna som fyller år och som väntar sina barn på sitt kalas. Hon dukar upp den finaste servisen och har bakat såväl kaffebröd som tårta. Men en efter en ringer barnen och säger att de inte kan komma och slutligen somnar hon ensam och ofirad på sin födelsedag. Låten är vacker och tragiskt och allra mest tragisk är den eftersom den är verklighet för många. Visst är ensamma människor ensamma, men undra om inte de som har familj och ändå får fira sin födelsedag själv är de ensammaste? Må jag aldrig vara så upptagen att jag inte kan fira mina föräldrars födelsedag.
Fyllbultar fanns det såklart gott om på en kareokebar och förutom de som gjorde bort sig inför sina affärskolleger (då detta var en konferens) finns det de människor som allmänt gör bort sig. Tex de som somnar i en fåtölj någonstans, herregud har du betalt ett hotellrum - sov i det. Men en helt annan kategori är de män som efter några glas knyter slipsen runt huvudet, fattar ni inte hur patetiskt och hemskt det är? Det finns nog bara en sak som är värre och det är sommarens fyllisar som springer omkring med kartongen från en sexpack folköl på huvudet. Sluta med det!!!
Åsså var det jag då... Jag sitter nu här hemma hos mamma och pappa, hade tänkt ta mig lite mat men öppnade dörren till ett kylskåp som var om möjligt tommare än mitt, lustigt det är ju alltid fullt annars... jaja, så går det när man kommer oanmäld. Hundarna blev i alla fall glada att se mig och tet smakar gott. Är hemöver för att göra en enkätundersökning på mitt gamla högstadie. Tillbaka till brottsplatsen som man brukar säga. Det såg väl ut som förr, eller vad vet jag, man minns ju inte som man tror man minns. Personalrummet låg på samma ställe och när jag traskade in där möttes jag av ögon som delvis var desamma som för 13 år sedan. Antingen var de brydd att se mig eller så fastnade de vid mina för dagen randiga strumpbyxor. Strumpbyxor som för övrigt uppskattades inatt ;-)
Igår hade jag min första riktigt dåliga lektion på den nya skolan, en sån där lektion som man bara inte vill komma ihåg. Jag kan inte direkt säga varför det blev som det blev, jag hade haft två likadana lektioner tidigare under dagen som blev jättebra och så blev denna bara skit. Av någon anledning la sig stämningen redan från början att ingen skulle samarbeta med mig och de som försökte blev på nått sätt nerröstade. Från frustrationen steg tillslut ilskan och när det bara blev värre och värre blev det som det blev. Vid något tillfälle satt tom en elev och provocerade med ringsignaler eller va fan det nu var som lät. Jag vet att jag svär alldeles för mycket när jag är arg och det är något jag arbetar med, men ibland blir det bara så. För min egen del var det i alla fall lärorikt att jag höll mig på en mycket låg nivå, inget skrikande här inte, det kommer man ingenstans med. Ändå var det så illa att två elever tom blev ombedda att lämna klassrummet och jag är inte den som kör ut elever i första taget.
Jag vet att som man ropar får man svar och därför gäller det att försöka in i det längsta, men tillslut ger man upp. Det värsta är nog att jag inte var det minsta förberedd på detta, denna klass brukar vara trevliga och motiverade även om de är i surrigaste laget, men de har aldrig tidigare varit så nonchalant otrevliga som de var igår. Om någon av er skulle läsa detta, fine... jag står för vad jag skriver - igår var skit!
Sur och moloken gick jag hem med jordens huvudvärk, kände att någon kockningslust hade jag då inte för att stilla skriket i magen, så det fick bli China box på vägen hem. Hon bjöd mig på den sötsura såsen och när jag gick ut därifrån med hämtmaten i min hand hade solen kommit fram. Väl hemma blev det mat framför Simpsons och sedan somnade jag i soffan, vaknade tre timmar senare och insåg att nu jäklar hade jag en massa rättning att ta igen. Orken och viljan låg på en nollnivå, så det blev ett halvhjärtat arbete framför Simpsonsavsnitt och sedan "Dude, wheres my car", inte ens en bra film. Somnade omkramandes den stora kudden i min säng, som något slags substitut för någon att hålla om.
Idag är en ny dag!
Igår fyllde min kära far 50 år vilket firades av släkt och vänner. Det var jätteroligt att träffa en hel del människor jag inte träffat på några år. Sådär 10årsintervaller brukar ju ofta vara lagom mellan alltför stora släktträffar, fast en del vore det såklart roligare att träffa oftare. Jag kan även känna sorg över att min farmor inte var där. Det är nu 13 år sedan hon dog men jag kan fortfarande känna saknad efter henne. Det är det som är det värsta med döden, den är så fullständig, den är för alltid. Men å andra sidan har jag en tro att människor finns kvar så länge man minns dem, det är min syn på liv efter döden.
Jag, mamma och lillasyster pratade om våra avlidna och saknade släktingar och berättade om hur vi minns dem. Syster berättade om ett särskilt minne hon har från vår mormorsmor, som i våra ögon alltid varit vår mormor. Själv minns jag mest känslan hemma hos farmor. Visst kan jag även erinras konkreta händelser, som till exempel sista gången jag träffade henne, när hon ringde och bad mig komma och tvätta henne på ryggen, men mest minns jag känslan av att komma in i hennes hem. Hur det luktade där (inte illa) och hur det kändes. Min farmor hade alltid Annas pepparkakor hemma, hon sa att man blev snäll av pepparkakor och att de därför var döpta efter mig.
Så farsgubben har fyllt 50... och mamma springer ikapp till sommaren. Men jag känner dem inte som gamla, jag är ju snart 30 själv, jag har unga föräldrar. Kommer ihåg när jag gick på gymnasiet och en klasskompis frågade mig vad jag skulle göra i helgen, jag svarade att vi skulle ha fest för pappa som fyllde år. "Ja, min pappa har också nyss fyllt 50" svarade hon då, men min pappa fyllde då 40. Herregud, han var 22 år när han fick mig. Själv är man snart 28 och har inte ens närheten av barn. Tur man har sin underbara systerson så man har någon liten att få älska.
Nä, nu får jag släppa det här och ta tag i nått roligare... att skriva om alltså... hm... jo men barn kommer ju inte med storken som ni kanske vet och... Äh! Jag såg på lite sex and the city-avsnitt idag, från säsong sex där den underbart snygga karaktären Smith Jerrod (Jason Lewis) är med. Han skulle man då inte säga nej till kan jag lova. I min förra lägenhet hade jag den där absolutvodkabilden med honom, den satt på insidan av mitt skafferi så att jag hur tomt den än var fanns det ändå något man ville knapra på .
Om du nu trodde att jag menade de gamla smådetektiverna måste jag tyvärr göra dig besviken och säga att nostalgitrippen får bli en annan dag. Just nu ska vi istället behandla de fem hemligheterna för att ett förhållande ska fungera. Nu kanske du säger som publiken till Carrie gjorde när hon höll ett föredrag om "hur man finner män" fast hon var singel, dvs; "Vad vet du om det?" Men ni får ha förtröstan, jag är trots allt lite äldre än många av er, lite smartare än några andra och som mina vänner brukar säga;... ja nått är det... hm... jaja, vi tar det en annan gång. Hur som helst!
1. Det är viktigt att hitta en man som hjälper till i hushållet, som lagar mat, städar och har ett bra jobb.
2. Det är viktigt att hitta en man som får dig att skratta.
3. Det är viktigt att hitta en man som du kan lita på och som inte ljuger.
4. Det är viktigt att hitta en man som är bra i sängen och tycker om att ha sex med just dig.
5. Det är viktigt att dessa fyra män inte känner varandra.
Ja, vad hade du trott? Att dessa fyra egenskaper finns i en och samma man? Hahahahaahahhaaaa ojojoj nu fick jag nästan lite ont i magen. Nä men nu ska jag inte vara cynisk, uttryck som "män är antingen upptagna eller fylla med skit" finns det lika många av för den kvinnliga halvan också. Men om du nu råkat hitta honom... ja du ser, då är han ju upptagen!!! Men om du nu råkar hitta honom så vill jag bara säga: grattis, lycka till... har han nån bror?
Ja en sak är då säker att ljuger det gör vi alla. Här är (vad jag skulle tro) de vanligaste vi kör med.
Han:
1. Nej, din mage/rumpa ser inte alls stor ut
2. Nej, jag har inte haft sex med henne
3. Jag ringer dig!
Hon:
1. Det gör inget, vi kan försöka igen om en stund.
2. Storleken har ingen betydelse
3. Jag köpte skorna på rea
Sååå... ärligt nu, hur många har DU använt?
...din sura min. Ja okej då, jag ser kanske inte så himla tokglad ut just nu, men det är inte direkt en sur min, snarare en sammanbiten sådan. Min nacke gör ont! Jag hostar så jag spyr och näsan vägrar ge sig. Knäna värker när jag kommer åt såren och kroppen känns fortfarande öm efter att den fick lite över 80 kilo motor över sig. Huvudet - ja det tänker jag inte ens gå in på. Kan bara säga att jag är mycket tacksam över att pappa och min kära vän fick mig att inse att jag inte skulle palla av att orka jobba natt efter ett 25-årskalas med släkten. Har inte bestämt mig om jag ska orka ta mig till jobbet imorgon, men jag tror egentligen att det vore bättre att vänta. Känns bara inte så bra att vara sjukskriven en hel vecka, framför allt inte när man bara är vikarie.
... deras nummer. Vaknade inatt och fick ett ryck. Jag slet åt mig telefonen och raderade fem nummer ur min telefonbok. Fem nummer som inte ska finnas där.
Nummer 1 har jag haft kvar för att kunna se när jag inte ska svara, han har äntligen slutat ringa mig på nätterna - raderad!
Nummer 2 ringer jag aldrig och den personen ringer inte mig.
Nummer 3 kommer jag inte ens ihåg vem det är.
Nummer 4 ska jag inte ha i min mobil för då skickar jag bara sms jag får skämmas som fan över dagen efter.
Nummer 5... hur länge måste man spara de nummer man aldrig ville ha?
... dammet i min lägenhet, ja det kallas dammsuga och jag vet att jag borde göra det. Men inte nu! Jag orkar inte...
