asomianna

Idag kände jag dem, vårvindarna =) och det är med sann glädje i hjärtat jag tänker att våren är här, även fast jag inte ännu sett några tussilago. Våren för inte bara med sig värme, blommor och korta kjolar, den bär även med sig minnen. Glada minne och plågsamma minnen. Minnen man kan tänka på, de som kommer av en lukt, av en låt, en känsla som väcks inom en eller ett uppvaknande av något man aldrig riktigt glömt. Som det en god vän sa till mig en dag för många år sedan: "en snygg kar i och för sig, men ändå bara en kar"! Ha, vilka problem det löste... den gången.

Våren 2005 var några månader som jag än idag kan räkna till den förmodligen lyckligaste tiden i mitt liv. Jag vandrade på rosa moln med ett leende på läpparna i en illusion att min lycka skulle bestå. Idag vet jag att det inte blev så. Men å andra sidan skulle jag aldrig vilja åka till den Anna och berätta för henne hur det skulle bli, då skulle jag ju idag inte kunna minnas den tiden med det varma leende som det faktiskt symboliserar. Nu blev det lite flummigt igen. Jag hade ett talesätt för några år sedan som jag tyckte passade mig. Det löd: "en liten flicka som tror hon är stor... och som vägrar ge upp". Det är väl så det är, inte fan ger jag upp i första taget!!!

Nu kan det tänkas att början och slut inte riktigt smälter samman så i ett desperat försök att tillrättalägga detta kan jag lägga till att det är väl just över våren, med dess varma dagar och småkyliga kvällar som man kämpar lite extra för att finna det som gör en lycklig, åtminstone vad man tror kan göra en lycklig.