asomianna

I mitt snart 30-åriga liv gjorde jag idag något jag förmodligen inte gjort mer än en-hands-räkningsbart-antal-gånger, jag prutade. Det hände när jag gick förbi en marknadshandlare och såg ett läderarmband, något jag sökt länge men inte hittat det jag velat ha. Så fanns det där och det passade kanon. När jag frågade mannen vad det kostade informerade han mig om priset på 150:- och efter att ha gjort en minnessnabbkoll i plånboken kom jag på att jag hade 130:- på mig. Jag sa: "Du får 130!". Han kollade på mig och log, sedan sa han att eftersom det var hans födelsedag (sedan fick jag tom se legetimationen som bevisade det hela) skulle jag få det för en tjuga billigare. Nöjd gick jag därifrån, 130 kronor fattigare men ett läderarmband rikare.

Det fick mig att tänka lite... prutning är något jag alltid sagt mig själv vara mycket dålig på, något jag inte kan göra. Vad finns det mer som jag tror mig vara dålig på, som jag tror mig inte kunna göra, som jag faktiskt skulle kunna lyckas rätt bra med? Tanken att jag inte kunde fanns inte där när jag väl gjorde det, så om jag inte tänker på att jag inte kan det så kanske det inte är något problem att göra det? Nu kanske prutning kan tyckas vara en skitsak, men det är just tanken kring att jag gjorde något jag alltid ansett mig själv inte kunna göra... som sagt... vad kommer härnäst?

Jag har två katter och jag kan uppriktigt säga att jag älskar dem, de skänker mig så enormt mycket kärlek och glädje att jag inte för en dag har ångrat att jag skaffade mig dem. Men de hårar - oj vad de hårar, framförallt den ena av dem och det verkar inte spela någon roll att jag kammar och kammar och kammar och kammar (även om jag i ärlighetens namn kanske inte kammar varje dag).

Så har jag sett en grej på Tv-shop som jag funderar lite över, en dammsugare som inte har någon påse utan ett vattenfilter som all smuts hamnar i istället för att flyga runt runt. Tanken verkar bra må jag säga - kolla själv:
http://www.tvins.com/products/h2oturbo/h2oturbo.php

Men! Så har jag nu i kanske en halvtimme-timme suttit och kollat runt bland lite olika åsiktsforum där folk har skrivit vad de tycker om denna och den verkar helt enkelt vara antingen hatad eller älskad, men mest hatad. Så jag tror nog att jag får slåss med min påsdammsugare ett tag till, som luktar illa eftersom de mer eller mindre är fyllda av kattsand och vänta på att utvecklingen skall komma ikapp denna produkt och utveckla den vidare - för tanken tror jag ändå på.

Min vän är borta
jag har tappat denne för alltid
min vän som skänkte mig glädje och värme
som gav mig förtröstan och förhoppning
som väckte mitt mod och min styrka

du fick mig alltid att ta ett steg till
att kämpa
att se

Förlåt min vän för att jag körde över dig med gräsklipparen
min vän - stegräknaren

Jag går och funderar på en sak, men jag har inte riktigt kommit fram till någon slutsats ännu... Men det handlar i alla fall om hur man ska bete sig i en början på en relation till en annan människa, vad som är okej och inte. Nu är det ju dessutom som så att dessa gränser är olika beroende på vilken person du frågar och det gör ju saken ännu jävligare, men jag kan ju bara tala för mig själv och det räcker väl bra det.

Det finns någon form av oskrivna regler om att man inte ska höra av sig för ofta, men heller inte för sällan, för att inte den andre ska uppfatta en som "för på", med stalkervarning. Var ens gräns här går är ju ytterst individuellt men en kille i min närhet (vet inte vad jag ska använda för epitet; vän - kompis - arbetskollega - m.m) sa det himla bra, han sa "ett sms för ett sms". Lite av en öga för öga-mentalitet á la 2009. Alltså om man skickar ett sms ska man få svar och inte bara bombadera den andra med en massa små meddelanden.

Jag träffade nyss en kille, vi pratade lite kort på internet och innan vi ens hade hunnit träffas skickade han en massa sms innehållandes "puss & kram", "kramizar" (för övrigt - en 34årig man som skriver kramiZar, allvarligt!!!), "...krypa ner i din famn..." osv - innan vi ens hade träffats. Det kom en massa en massa en massa sms och jag svarade på långt ifrån alla, till slut kände jag att hur trevlig han än skulle visa sig vara så hade han redan hamnat så långt under nollsträcket att klättringen upp till mitt intresse skulle kräva enormt mycket. Jag fixar inte det där!!! Herreguu... visst, jag gillar väl inte direkt de där man-måste-vänta-tre-dagar-reglerna vilket faktiskt bara är skit, men man kan heller inte bombadera mig med sina nyfunna känslor innan jag ens hunnit lära mig hans efternamn.

Det stör mig dessutom riktigt mycket att om en tjej skulle bete sig på detta sätt skulle det förmodligen inte ens bli någon första träff överhuvudtaget eftersom det verkar finnas någon konstig uppfattning om att tjejer är de klängiga som behöver tigga om all uppmärksamhet. Är det bara jag som lyckas hitta plåsterkillarna eller? (Nä gud va elakt men så känns det lite.)

Och dessutom; vad är det som får en vuxen man att öppna sina (många) sms med "tiihii"?

Det är helt enkelt förbannat svårt att bli intresserad av någon när man var dag kämpar för att inte vara intresserad av någon annan.

Eller i Haikuform:

Det är så svårt att
vilja ha någon annan
när jag vill ha dig!