asomianna

Ja jag gjorde det - jag tog mig igenom tjejvasans tre mil från Oxberg till Mora på fyra timmar och 27 minuter. Och även om tiden inte är nått att skryta över så är jag ändå jäkligt nöjd med prestationen. Bättre tid nästa gång =)

Första milen var värst, trodde ett tag att det inte skulle gå men tanken att bryta fanns inte ens så det var bara att köra på. Efter första dryckespausen gick det bättre, det kom energi inifrån och när jag kom till 1.5-skylten kände jag hopp. Nu jäklar!!! Kroppen kändes bra och det vara bara att köra. Vid 2 mil började det göra ont i höfter, vid 2.3 mil började axlarna värka och jag hade sår på händerna från stavremmarna så de sista 7 kilometerna var bara ren vilja. Men känslan att se klockan i Mora var obeskrivbar och när man tillslut såg skylten, målet, var det värt varenda plågsam minut.

Dagen efter ligger jag i soffan och hostar, den förkylning som legat inom mig blommar nu ut, höfterna och axlarna värker. Men jag är nöjd - förbannat nöjd. Min slutsats är denna: Detta gör jag om, men jag kommer (förmodligen) aldrig att ge mig på Vasaloppet och dess nio mil.

... I´m not broken.

Imorgon bär det av, tjejvasan 2012 here I come.

Och nu när prins Daniel bevingat orden att hans känslor är all over the place känner jag att mina tidigare och framtida texter som hejvilt blandar svenska och engelska uttryck för all framtid är förlåtna.

Det är med blandade känslor kan jag lova. Knaprar echinagard och tokvägrar känna att halsen gör ont, att kroppen redan innan loppet är trött och orkeslös, VÄGRAR. Jag ska fan åka. Har jag bävat/sett fram emot detta sedan oktober, fixat bil, boende, betalat 700 spänn och tränat som en tok i två månader ska det bannemig till en kidnappning av utomjordingar för att hindra mig. Dvs ungefär lika höga odds som att den sittande regeringen beslutar något humant som gynnar andra än höginkomsttagare i Stockholm.

På lördagkväll ska jag sedan lägga mig i soffan, ta ett glas vin, svepa in mig i en filt, mysa till det med katterna och känna mig förbannat stolt över mig själv.

För några veckor sedan skickade en vän till mig en förfrågan om vi inte skulle ta å gå ut tillsammans, ut å dansa. Jaa!! Det har vi inte gjort sedan augusti så det var verkligen en bra ide. Det tog någon vecka till men så kom vi äntligen fram till en helg då alla var hemma, lediga, barnfria och alla andra variabler som ska uppfyllas för att kunna samla en grupp. Jag skadade mig på en skidtur någon vecka innan och fick en ischiasskada som gjorde att jag inte kunde sitta alltför länge, så tack vare ett höj- och sänkbart bord på kontoret stod jag en hel del och arbetade förra veckan och då och då kom jag på mig själv med att stå och smådansa till musiken. Min kropp längtade efter ett dansgolv.

Så kom då den efterlängtade kvällen. Själva outfiten brydde jag mig inte så mycket om, såg bara till att jag inte var helsvart, greppade en flaska vin och for iväg till kompisen vi skulle samlas hos. Vi åt lite gosaker, pratade, fotade och hade en trevlig kväll tillsammans och vid elvatiden tog vi en taxi ner på stan. Det ska nu tilläggas att det var ca -20 grader denna kväll, utan långkalsonge, utan mössa, i stövlar, bara som en del av historien.

Vi kommer ner på stan och går kalla men glada mot det "vanliga" stället, vi kommer in... och ser att det är något som inte stämmer. 3/4-delar av stället är stängt och i den delen som är öppen sitter kanske tio personer och pratar lågmält. Inge folk, inge fart, inge dansgolv!!! Nä det här går ju inte. Sitta på en stilla servering och ta en drink tillsammans kan man göra vilken dag som helst, det var inte kvällens tanke, vi ville ju skaka rumpa. Vi går igenom alternativen och inser att de inte ser så positiva ut men beger oss i alla fall ut i kylan för att komma någonstans. I ett ögonblick av... ja, jag vet inte vad jag ska kalla det, tillfälligt kollektiv idioti, kommer vi på att vi kan ju gå på Memento, de har dansgolv. Sagt och gjort, 100kr inträde senare står vi inne på detta ställe. Denna ungdomsgård!!!

Vi hinner knappt hänga av oss jackorna innan vi inser vårt misstag, detta var inte rätt ställe för oss. Vi var en grupp i åldern 29-34år och vi var inte bara äldre än 99% av alla gäster, vi var även äldre än 99% av personalen. Och inte lite äldre heller, den näst äldsta personen var nog max 22 men förmodligen 20. Jag kom på att om jag hade blivit med barn när jag först började ha sex hade jag kunnat vara mamma till dem som fanns runtomkring mig, men nu var jag bara en falsk milf (moster-ilf). Och till råga på allt - dansgolvet var stängt. De unga människorna runtomkring oss kollade på oss med en blandning av ignorans, nyfikenhet, idiotförklarande och en aning roat "stackars-er". Vad skulle vi göra? Tja, vi gjorde såklart det enda rätta, vi intog schenen. Kareoke är räddaren i nöden, i alla fall vår nöd.

Några saftiga toner senare var dansgolvet öppnat och benen kunde få vad de hade längtat efter en längre tid. En kille på 12år (ja okej då, 18 kanske) försökte småragga lite men tanken på att ens bry mig om något obetydligt lammkött finns inte, tanken på att bry mig om något obetydligt oavsett ålder finns överhuvudtaget inte. Nä 01:15-bussen hem kändes alldeles lagom kan jag säga.

Besviken? Nej, inte på sällskapet, vi hade verkligen så roligt som förutsättningarna lät oss ha. På stället? Jo som fan, men nu vet vi det.