asomianna

I morse fann jag en okänd schampoflaska i min dusch. Var kom den ifrån, tänkte jag och snurrade lätt in mig i en tanke om att jag i något förvirrat tillstånd köpt fel, men nej, det kändes inte rimligt. Tre sekunder senare stelnade jag till och en gammal reaktion om flykt spred sig i min kropp, men instängd i duschkabinen som jag var och med varmt lugnande vatten rinnandes nedför min kropp samlade jag mig. Andra delar i mitt huvud började mota tillbaka signalerna från reptilcentrum och jag började inse att det är ju bara en schampoflaska, det är faktiskt inget att få panik över.

 

Och personen som äger schampoflaskan luktar alltid gott.

Det är kul att glädja sina vänner och man ska göra det så ofta man kan. Ibland gör man det utan att ens inse att man gör det. Som att berätta något och ge sin vän skäl att återuppliva gamla trevliga minnen, frossa i glad nostalgi och en för en stund åter ha det där leendet på läpparna som en speciell händelse gav dem några år tidigare.

Eller när man ger sin vän råd och stöd när de har ett tufft beslut framför sig. Jag gjorde det nyss och i hemlighet var jag livrädd att mitt råd skulle leda till en tråkig händelse eftersom det beslut hon var tvungen att ta inte var helt riskfritt. Men hon tog det, hon reste och hon återkom. Glad över att beslutet togs, glad över att resan gjordes... glad över att vara hemma igen.

Men det finns även råd man inte kan ge sina vänner, hur mycket man än vänder och vrider på det hela måste de känna efter själva vad som är det rätta beslutet. För i grund och botten, den typ av beslut vi då pratar om kan man inte resonera sig fram till, de kan man bara känna. Som det gamla ordspråket:

De små och medelstora frågorna beslutar man med hjärnan, men de stora frågorna bestämmer hjärtat över!

Ibland vet man inte riktigt hur förbannad man ska bli egentligen och framförallt känner man sig otroligt maktlös i området; Det svenska samhället.

På nyheterna de senaste dagarna har det pratats om inkomstgarantin till före detta riksdagsledamöter, män och kvinnor som inte längre arbetar i riksdagen men flera år senare ändå fortsätter få höga belopp för sitt tidigare arbete. En form av försäkrings kan man tycka och i sig är det inget fel med det, många människor får inkomstgaranti när de avslutar ett arbete och kanske går i arbetslöshet eller återgår i lägre betald tjänst. Men för alla andra människor är inkomstgarantin tidsbegränsad, oftast till de 100 första arbetslösa dagarna. För de före detta riksdagsledamöterna däremot är inkomstgarantin livslång. En av dem som försvarade det sa att det var svårt för en 60-årig före detta riksdagsledamot att få ett nytt arbete. Men säg mig då, hur kan det vara svårare för denne än för någon annan? Hur kan man kalla människor som slitit sönder sina kroppar i yrkeslivet för lata suputer som vår "kära" statsminister väljer att göra när de inte kan finna ett nytt jobb efter 60år (eller efter 50 rättare sagt) och sedan fullt godta att dessa människor har detta privilegie? De om några borde väl ha en årslön i besparningarna! Och vad gör man? Jo man tillsätter en utredningsgrupp som ska kontrollera detta. Så människor som själva någon dag i framtiden ska lyfta dessa pengar ska nu sitta och komma fram till om det ska vara kvar eller inte. Hm... undra vad de kommer att besluta?

Dagen efter kommer nästa! De så kallade miljonprojekten måste rustas upp. Ja det säger väl sig självt att om man bygger allt samtidigt kommer så gott som allt att förfalla ungefär samtidigt. Nu ska ni inte tro att hyresbolagen, kommunen eller diverse aktieägare tar den notan utan det får såklart hyresgästerna göra. I vissa fall rör det sig alltså om hyreshöjningar på över 60%. Den tant de intervjuade i reportaget hade en pension på cirka 11500 och hyran skulle gå från cirka 4500kr/mån till cirka 7300kr/mån, det är ju fullständigt ohållbart. Hon sa även, att kanske skulle det gå eftersom då kanske bostadstillägget blir lite högre, jahaja, så det är alltså skattebetalarna som i slutändan får betala renoveringarna och hyreshöjningarna.

Nu vet du lika bra som jag att jag inte köper allt jag ser på tv, jag har faktiskt ett uns källkritik i mitt tänkande men även om journalistiken garanterat skarvat en del i fakta på vissa delar så är grunden ändå den samma och den sanna. Vi sänker kostnader och höjer ersättningar till dem som har de bäst och gör livet lite jävligare och lite svårare för dem som har det sämst. Om och om och om och om igen!

När jag skulle åka hem idag så kom det en tjej och tog min parkeringsplats efter mig (alltså när jag hade lämnat den, inte så att hon "tog" den) och innan hon hann gå till parkeringsautomaten frågade jag om hon ville ha min parkeringsbiljett. Den räcker tills imorgonbitti och jag är ju klar med den. Det rör sig om 10kronor men hon blev jätteglad. Det är lite som krävs för att glädja andra människor – kom ihåg det!

Jag vet allvarligt talat inte vad det är för fel på mig! Nu menar jag inte i meningen, tyck om mig utan snarare i "va fan". Det kan vara så att jag just nu håller på att förstöra det (den) bästa som hänt mig på många år, och varför? Ja, förmodligen för att jag är så jävla rädd. För vad? Hur gick det här till? Varför blev jag så här? Varför kan jag aldrig tillåta något (någon) bra att komma in i mitt liv?

Jag är så arg på mig själv att jag skulle kunna ge mig stryk om det gick. Men kanske är det precis det jag håller på med och har gjort i flera år. Spöar skiten ur mig själv, psykiskt.

Det är sex år sedan jag var kär. Å helvete va kär jag var! Jag var så kär att... det går inte riktigt att beskriva (eller rättare sagt vill jag inte beskriva det för er, det är vårt minne och det får förbli vårt). Men långt ovan de rosa molnen svävade jag. Å jäklar vilket fall det blev. Varenda del i hjärtat bröts i de fallet.

Såren är borta nu och behovet av smärtstillande finns inte mer, men rädslan för att återigen falla blir bara värre och värre. Ärren blev allt annat än vackra. Jag är som en förbrukad cykelhjälm, jag klarar bara ett sådant fall, nästa smäll går jag sönder.