I helgen var jag på ett bröllop då en barndomsvän gifte sig med en annan barndomsvän. Först hade jag trott att det skulle bli ett mecka av gamla bekanta men det visade sig istället vara en massa människor som jag vet vilka de är, som jag har hört namnen på i många år men inte riktigt känner men självklart fanns där även en massa kändisar. Det var även lite smålustigt när jag fick veta att jag var den som många andra frågade runt vem jag var. Jag är jag! Kanske bidrog min ensamma entré till kyrkan till spekulationer.
Men hur det än föreföll sig med bekantskaper så fick jag det stora nöjet att sitta mitt emot en man som jag verkligen inte är okänd för och som heller inte är okänd för mig och jäklar va roligt det var att träffa och prata med honom. Han är en toppenkille helt enkelt.
Det var ett mycket fint bröllop med tre små vackra brudnäbbar i likadan byxa/västmundering, ojojoj va söta de var, och lagom lång kyrktid men inslag av skönsång. Men bäst av allt var när vi klev ur kyrkan, möttes av en bitande kyla från en klarblå himmel, vintersolen sken och brudparet glittrade som snön. På själva festen åt vi gott, jag lyckades till och med dansa bugg utan att trampa sönder min kavaljer och skrattade vid några tillfällen så det värkte i kinderna.
Om jag nu ska stilla din nyfikenhet angående rubriksättningen på detta inlägg. Som jag sa hade jag mycket trevliga samtal med en gammal killkompis, vi pratade natten lång och självklart blev det en massa nostalgi, men även nutid. För även om den man var är en del av en så är det viktigt att i sammanhang som detta även berätta om vem man är nu, så att inte den gamla bilden är det enda som finns kvar av en. Jag är en helt annan människa nu mot för vad jag var då, även om grunden i mig fortfarande finns kvar. Att prata om då är trevligt på många sätt men det är minst lika kul att berätta om nu.
