Eftermiddagen var ingen höjdare på jobbet kan jag lova, den var skit rent ut sagt. Inte på grund av chefen, inte heller på grund av mina kollegor utan på grund av de vi arbetar med, klienterna. Det är en sådan jobbigt stämning på jobbet nu och det påverkar oss alla, oavsett om man vill eller inte. Vi gör såklart vad vi kan för att förbättra och underlätta situationen men när man arbetar med människor som inte riktigt mår så bra kan man inte alltid göra allt. Som grädde på moset har jag dessutom problem med min huvudman (så kallas den man jag är god man åt), så just nu känns det som om allt kommer samtidigt.
Mitt i min huvudvärk tänkte jag att nu blir det minsann ingen nyttig sallad och promenad ikväll inte, nu blir det ostbollar och soffan. In på Konsum för att inhandla lite mat och stapplade runt där trött så inni hel... ja ni fattar! När jag betalt min mat ser jag på kvittot att jag betalt 67,90 för något som enligt prislappen skulle kosta 51 kronor. Då jag själv har arbetat i butik vet jag att de allra flesta "fel-pris-förfrågningar" beror på att kunden tagit fel vara så jag frågade kassörskan vilken annan sort av samma vara det var som kostade 51 eftersom jag inte såg någon annan sort av det jag köpte. Hon gick och kollade och det visade sig att jag hade tagit helt rätt och fick 17 kronor av henne tillsammans med ett tacksamt leende över att jag inte började gorma och skrika över felet. Med 17 kronor i fickan och ostbollar i påsen traskade jag hemåt i mina blommiga stövlar. Kvällen känns fortfarande seg men min gula fula men otroligt sköna fleecefilt gör ändå tillvaron lite bättre.
Idag tipsade en tjej på jobbet mig om ett tv-program, Hitta hem på tv 4 som handlar om djur som tas om hand. I kvällens avsnitt kan man se en katt som dumpas efter vägkanten i sin bur och om fyra stycken fem dagar gamla kattungar som hittades på en buss. Hur i helvete kan man dumpa fem dagar gamla kattungar i en kartong på en buss? (Om du nu tänker att personen kanske glömde dem så skulle den personen i så fall ha hört av sig.)
http://www.tv4.se/2.12490
Men eftersom det nu är så vanligt med sommarkatter och andra katter som dumpas här och var så måste det ju vara någon som även du och jag känner, så var inte tyst om det. Får du veta - skrik om det, gör det du kan, anmäl anonymt i alla fall, men gör inte ingenting!!!
Jag måste bara börja med att säga att är det något jag kan så är det att skapa intresse och retas lite med orden. Jag har en förmåga att säga eller skriva en sak som kan ge människor heeelt andra associationer än vad det i själva verket handlar om. Exempel: Jag skrev på en statusuppdatering på Facebook (ja du vet vad det är!) att jag var "helt slut, på så många sätt", varav en gammal bekant svarade: "du lämnar utrymme för fina feltolkningar..;)" vilket jag må säga är min specialitet. Men men... nog om detta!
Varje torsdag kl. 19 lyfter jag rumpan från min soffa och möter en vän som gör detsamma och sedan tar vi en promenad tillsammans. Det är våran torsdagsdejt och det gör att vi kommer ut eftersom det ju är så mycket lättare att gå tillsammans med någon och ha en trevlig stund tillsammans. Då vi båda arbetar och har ett sååå himla upptaget liv är detta ofta den stund per vecka då vi ses och pratar igenom en massa som hänt eller inte hänt. Denna kväll serverade jag ett litet smörgåsbord av nyheter för min vän, jag gav henne tom kategorier. Dessa presenterades som: sport, sex och spänning.
Sport: Denna vecka, under det året jag fyller 30 år, köpte jag en cykelhjälm - tro det eller ej men sanning är det. Sen gick jag och köpte en cykel som kostade mer än vad jag fick för bilen jag sålde. Efteråt kunde jag bara inte tro att det var sant, jag hade köpt en cykel för ett Jenkavärde av 11 000 stycken (visst kommer du väl ihåg när man mätte sina tillgångar i 50-örestuggummin, det var innan man mätte i cigpaket), men kände mig ändå förbaskat nöjd. Dagen efter tog jag min nya dundermaskin och cyklade till jobbet, det tog ungefär 50 minuter men ska nog kunna dras ner till 40 minuter efter ett tag (sträckan är ca 2,6 mil t o r). Känns kanon!
Sex: Nä, jag är ledsen, inget "kiss and tell" här inte. Kan bara säga: det är alltid ett nöje! (Självklart fick mitt promenadsällskap en fult detaljerad berättelse men livet är orättvist mina delvis anonyma vänner.)
Spänning: Imorgon ska jag träffa en ny människa. Inte ny på denna jord, han har satt sina fötter på den i nästan lika många år som mig, men ny för mig. Alltid kommer samma nervositet; Tänk om man inte har något att prata om! Tänk om han ser på mig i en sekund och sedan går därifrån! Vad ska jag ha på mig? Hur ska jag göra för att inte prata för mycket, som jag alltid gör? Hur vill jag framstå? Hur framstår jag? Hur ska jag få fason på håret? Hur mycket ska man egentligen berätta om sig själv?
Så många frågor... men det är roligt också!
Det är lustigt hur andras medvetna och/eller omedvetna uttryck påverkar en. Ibland möter man människor som i vars ögon man känner sig tjock, ful och värdelös, oavsett om personen i fråga tycker så, men man känner sig så i dess blick. Så finns det de andra, sådana som du, som gör att man bara mår bra. Människor som vars blick går som en varm stråle över ens ansikte, ens hals, ens kropp. Dess händer som får ens kropp att krympa ihop och sukta efter omhändertagande. Samtidigt som man inombords känner sig gigantisk, inte på det negativa sättet, utan som om all världens kärlek och lycka finns inom en. Människor som du - i vars ögon jag är världens vackraste.
