asomianna

En blondin och en advokat sitter bredvid varandra på flyget mellan Stockholm och Köpenhamn.
Advokaten frågar om hon har lust att leka en rolig lek? Blondinen som är trött och vill ta
sig en tupplur, avböjer artigt och vänder sig mot fönstret för att få sig en blund.
Advokaten försöker övertala henne med att tala om att leken är mycket lätt och rolig. Han
förklarar,
- Jag ställer en fråga till dig, och om du inte vet svaret ger du mig 50 kr, och vice versa.
Hon avböjer igen och försöker få lite sömn. Advokaten säger upphetsat,
- OK, om du inte kan svaret ger du mig 50 kr och om jag inte kan svaret ger jag dig 5000 kr.
Detta fångar blondinens uppmärksamhet och eftersom hon förstår att hans tjat inte kommer att
sluta om hon inte går med på att leka leken, så samtycker hon. Advokaten ställer första frågan,
- Hur långt är det mellan jorden och månen?
Blondinen säger inte ett ord, plockar upp plånboken ur sin handväska, tar fram en femtiolapp
och ger den till advokaten.
- OK, säger advokaten, nu är det din tur.
Hon frågar advokaten,
- Vad går upp för en kulle med tre ben och kommer ner med fyra ben?
Advokaten, mycket tankfull, tar upp sin laptop och söker bland alla referenser, men inget
svar. Han kopplar upp sitt modem med flygtelefonen och surfar på nätet men inget svar.
Frustrerad skickar han e-mail till sina vänner och kollegor men utan framgång. Efter en timme
väcker han blondinen och ger henne 5000 kr. Blondinen säger,
- Tack, och vänder sig om för att fortsätta sova. Advokaten som är mer än lovligt upprörd
väcker blondinen och frågar,
- Nå, vad är svaret?
Utan att säga ett ord tar blondinen fram en femtiolapp, ger den till advokaten, och somnar om!!!

Blää va tråkigt jag har!!! Eleverna jobbar jättebra med en uppgift, jag har musik på så de är tysta, lugna och bara gör sitt. Tydligen har jag även väl lotsat dem igenom tidigare kunskaper så de behöver inte min hjälp så mycket utan kan lista ut svaren själva (om man nu kan prata om konkreta svar i psykologiundervisning). Det är ju såklart hur bra som helst, det är ju precis vad dagens undervisning handlar om, "det livslånga lärandet" där man ska lära ut redskapen till att eleverna sedan skall finna sin egen kunksap. Det är inte meningen att jag ska stå vid svarta tavlan - som i dagens klassrum är vit - och mässa, men ärligt talat är det bra mycket roligare. Lärare är vardagens skådespelare, vi är en mild form av exhibitionister som uppenbarligen tycker om att höra vår egen röst och får en kick av att andra lyssnar på en. 

För den som inte helt förstår det kanske jag ska lägga till att jag överdrev en aning på slutet här, klart inte alla lärare känner så, men en viss del av denna egenskap tror jag att de flesta som med andras godkännande kan knalla in på lärarrummet och ta kaffe besitter (hur många gånger du behövde läsa om denna mening säger dig hur hög läseintelligens du har). Men en sak är då inte överdrivet det allra minsta, jag har hur tråkigt som helst. Nu hörs Cranberries Zombie från spelningslistan och tankarna flyger iväg till annat håll.

Bara 35 minuter kvar nu.... 

Ligger just nu i en soffa och skriver via mobilen så det kanske blir som det blir med stavningen och sånt. Myser med en vän, kollar film, slappar och funderar på allt möjligt. Även om min vän just nu kanske inte tänker så roliga tankar (om man ska utläsa musikvalet) men det är inget jag kan göra något åt och heller inget som beror på mig. Jag frågade om jag skulle gå men fick nej till svar så då är jag gärna kvar, om så endast för att finnas till och då och då komma med lite "fotkjel".

Dagens höjdpunkt är när jag tar min morgonpromenad till jobbet. Jag har mp3n på ganska hög nivå, försöker hålla ett så pass högt tempo som halkan tillåter och bara tar tillfället i akt att försöka vakna. Två gånger denna termin har jag tagit bussen de cirka 2 kilometerna (eller det kanske är tre, jag vet inte). Den ena gången var jag tokförkyld och den andra hade jag en tung väska med mig. Men jag ska väl inte vara så kaxig för när kung Bore på riktigt tar tag i vintern och blåser sina iskalla vindar kommer säkert även jag ställa mig i en kall kö för att trängas på en kall buss. 

Men idag lyckades jag inte vakna under de 25 minuterna det tog att gå, jag har nu lektion (jajamensan bloggar under lektionstid då mina elever jobbar med en skrivuppgift) och jag är fortfarande så himla trött. Jag är så trött att det gör ont i kroppen. Man kan fråga sig när jag gick och la mig igår egentligen, men det var inte så sent, runt midnatt.  Kanske är det sviterna av natten innan som nu straffar mig, det är inte meningen att man ska sitta på msn till halv fem på natten under en vardag då man jobbar. Så man får väl skylla sig själv, men värt var det.

Har en playlist på under lektionen nu med många av favoritlåtarna, har pluggat in den på salens sterioanläggning och spelar för eleverna. De verkar uppskatta det, har kommit många kommentarer om "skön musik". Det är klart!

Kenneth Eriksson, Jerker Karlsson, Ulf Örjan Larsson, Gunnar Larsson, Lars Dahlqvist, Magnus Svensson, John Hoerner, Bertil Bjurgård, Stefan Ruda, Lars Eriksson, Mats-Johan Adner, Hans Bergh, Håkan Norberg, Anders Jonsson, Peter MÅrstedt, Ulf Zetterström, Olov Larsten, Hans Selling, Anders Wiklander, Mikael Olsson, Ingemar Forzelius och Stefan Rönnqvist är VD i de 22 bäst placerade bolagen i Sundsvall omsättningsmässigt. Som ni kan se är det 22 herrar och jag vet ingenting om dem, de är säkert jättebra chefer allihop, eller åtminstone de flesta av dem. Men hur kan det komma sig att det inte finns med en enda kvinna på denna lista? Av 22 bolag i Sundsvall har inte en enda av dem en kvinnlig VD. Om det nu är så som Manpower säger att de flesta inte bryr sig om vilket kön det är på deras chef, hur kan det då komma sig att vi har 100% män här? Manpower har för den delen himla bra reklamer, mina två favoriter är:

1.        Kvinnor tar ledigt för att spendera tid med familjen, män tar ledigt av en helt annan anledning (för er som inte sett denna reklam sitter det nu här en man på jaktpass).

2.        X% av alla taxichaufförer i Malmö med invandrarbakgrund har högskolekompetens. Är det så svårt att köra taxi i Malmö?

De ställer bra frågor!

Så jag skulle vilja fråga; finns det inga bra kvinnliga chefer i Sundsvall?

Ett citat jag en dag fann lyste upp den dagen och spred sedan sitt sken så brett att jag än idag kan se det. Citatet löd: " Hur usel dagen än varit lyser ändå stjärnorna". Sedan kan man såklart vara en superpessimist genom att säga att de stjärnorna inte alls lyser längre, att de sedan längre än slocknade men att ljuset inte hunnit färdats ända hit ännu. Men varför spräcka en så vacker missuppfattning?

X säger:

Varför tror du man möter någon som är mer speciell än andra OM det inte är menat att man ska vara i varandras liv?

vad är poängen?

Så ofta för man höra att det är bäst att tala sanning, senast i helgen kom en kommentar som löd "det var ju bra att du var ärlig i alla fall". Därför är det så förjävligt att den enda sanning vi vill ha är den som passar oss, den som inte stämmer överens med vad vi vill höra förkastar vi. Jag har även lärt mig att det är bara vissa ämnen man kan vara sanningsfull i och är man det i de andra får man sedan stå för konsekvenserna, det vill säga en dömande tanke, ord eller blick. Även om personen i sig så fint säger sig inte alls vara dömande kan man höra det i rösten, se det i blicken eller läsa det i ordet. Mycket möjligt är det jag som övertolkar men samma sanning ger om och om igen samma reaktioner, kan det då vara mitt omdöme det är fel på? Kanske är det jag som dömer mig själv genom andra? Men så lärde jag mig idag om igen att vissa saker ska jag helt enkelt hålla käft om.

Samtidigt kan inget vara så befriande som sanningen även om det för stunden sårar. En man sa till mig för cirka ett år sedan något som sårade mig så grymt mycket, då nu och förmodligen varje gång jag kommer att tänka på det men någonstans inom mig fick det mig att inse sanningen om honom, om oss. Den kommentaren fick mig att sluta leta efter den lycka och kärlek som inte fanns. Hans ord skar mig djupt och än har inte såret läkt.

Jag väljer att lägga detta inlägg i kategorin kärlek trots att det inte alls är så som många nu kanske tror. Nej det är inte min kärlek på ett sådant sätt men det är en känsla som inte kan beskrivas som något annat än kärleksfull. Dessutom är det ju redan från början lite knäppt att jag ens har en kategori kärlek, men det är en annan fråga.

Du frågade vad jag säger om dig. Jag har funderat över detta sedan du sa det, för vad säger jag egentligen? Det går ju inte att beskriva dig eller den känsla du ger mig. Det finns inte så varma ord. När du håller om mig, när du tar på mina läppar, när du borrar in ditt ansikte i min hals... när du är hos mig skjuter det varma pilar genom min kropp. Hur ska man kunna beskriva det på rätt sätt?

I helgen var jag med min bästa vän på en Finlandskryssning och hade jättekul. Det är väl kanske inte den mest sofistikerade resa man kan tänka sig, men vår enda tanke var att få lite tid att umgås och ha trevligt tillsammans och det var precis vad vi hade. Ofta när man går ut hemma så ligger det en ständig känsla av "snurrtittande" över alla människor, att man inte riktigt nöjer sig med dem man är ute med, även om man har jättetrevligt tillsammans, utan hela tiden snurrar blicken runt för att se vilka som finns omkring. När man är borta behöver man inte känna den känslan utan kan fullt ut koncentrera sig på den man är med, utan att behöva känna rädsla eller längtan för någon man hoppas eller befarar träffa.

Vi åt och drack och drack och drack, det var länge sedan jag drack så mycket men ändå blev jag aldrig full utan gick hela tiden omkring med en behaglig och varm känsla. En bit in på kvällen fick vi manligt sällskap och roade oss med dem en aning, dansade tills svetten samlade sig i nacken och fötterna bad om nåd. Siktade in oss på karaoken men när vi kom dit var den inte igång längre och tur var väl kanske det. Killarna vi festade lite med försvann senare under kvällen, eller om det var vi som försvann och vi satte oss ner för att ta en rök, ta en paus och ta en cosmo. Nu var dock pengakistan så uttömd att någon cosmo blev det inte men dock en hallonfylld god variant. En kille kom fram och raggade på mig, jag skriver raggade för det var uppenbarligen det han gjorde, visst kan jag lika gärna skriva att han kom fram och pratade vilket han ju också gjorde men man kan ändå känna skillnaden mellan prat och ragg. Den konversation som flöt med de andra tre killarna under kvällen det var prat, det denna kom fram och bjöd på var ragg.

I alla fall så startade han konversationen med att fråga vilken som var min favoritfisk, efter att ha förundrats en stund över frågan svarade jag lax. Han sa då; Jaha, så då tänker du på mat när du tänker på fisk, men vilken skulle du välja som husdjur då? Jag funderade en stund på om jag skulle inleda en debatt om huruvida man verkligen kan räkna fiskar som husdjur och dra några barndomsminnen om Simson och Samson och allt vad de nu hette som en efter en spolades ner i toaletten, men kände att det inte var läge så jag sa helt enkelt: "Guldfiskar är väl trevliga!"

När jag vaknade morgonen efter, inte ett dugg bakis (det blev jag inte förrän klockan 17 på eftermiddagen), vände jag mig om i den trånga hyttbritsen och kom på att jag hade ingen aning om vad killen hette, men jag mindes att han började prata med mig genom att fråga om fiskar.  

Sveriges Vuxenpoängstyrelse anser att jag är 30.6 år gammal utifrån en test på "vuxenpoäng". Ja, har man inte annat för sig kan man ägna sig åt skitsnack. Prova själv - http://vuxenpoang.com/. Fast okej då, jag upptäckte en sak idag som kanske höjer upp poängen en aning även om det absolut inte var sådant som finns med i tester som dessa. Jag blev nämligen uppriktigt glad över att alla eleverna i en klass hade gjort en övning och förberett sig till det vi skulle göra idag. Fast det kanske inte ger så mycket vuxenpoäng, det är nog bara lärarpoäng.

Sedan log jag som en berusad 12-åring när jag läste ett sms.

Alla de - möjligen tre - personer som läser min blogg och som har känt mig sedan barndomen kan verifiera sanningen i detta inlägg, ni andra får helt enkelt tro mitt ord. Det kan ni förvisso göra utan betänkligheter då jag inte har några som helst avsikter att ljuga för er om detta.

I min familj har det varit en tradition att födelsedagsbarnet får bestämma vilken middag som skall serveras och denne behöver då såklart inte tillaga denna middag. Även om det nog kan hända att den senare delen i denna regel inte alltid följdes då jag och lillasyster var för små för att laga mat och den andre vuxne i hemmet inte alltid var hemma. Hur som helst har jag genom åren tvingats igenom en del korvgrytor på lillasysters födelsedag, bruna bönor på mammas och diverse fiskrätter på pappas, nu gillar jag i och för sig fisk men det gjorde man ju inte alltid som barn. På min födelsedag däremot kom det samma maträtt år efter år, ingen variation här inte.

Min rätt är enkel, den är billig, den är förvisso mer bukfylla än en balanserad måltid (ja, jag erkänner detta i vuxna dagar) och den är framförallt god. Idag serveras den med helgens rester av vaniljvisp och det sista som finns kvar av min hemmagjorda körsbärssylt.

Så nu när man fyller 25+ igen är det dags att informera mina vänner att när jag fyller 30, även om det förvisso är låååååååångt dit, så vill jag ha en pannkakstårta. Ja precis, en sån som Pettson och Findus gjorde! Och den ska vara full av sylt, grädde och vad man nu har i en pannkakstårta. Ja just ja... jag kan väl passa på när jag ändå önskar, jag vill även ha ett fast jobb, en underbar man och en liten människa växande inuti mig. Ja må jag leva!

På sätt och vis kan man nog se det som att jag blev dumpad igår, men å andra sidan blev jag det inte alls. Man kan nämligen inte bli dumpad när man inte är tillsammans med någon. Inte heller fick jag veta att känslor inte är besvarade för det finns ännu inga sådana känslor och de kommer nu heller inte att gro. Tvärtom fick jag mycket fina ord om mig som person och även om de absolut gör mig glada och jag vill tro dem... så tar det emot att faktiskt tordas göra det.

Bo Kasper sjunger vidare: "det är inte mig det är fel på, det är dig det är fel på...".

Men att känna värmen från din famn skänkte mig en glädje jag inte känt på länge och jag vet att jag nu bara ska njuta av den känslan jag kan få och inte eftersträva en annan. Sen får man väl se hur saker och ting visar sig...

I lördags kröp jag in i en varm famn och precis i den sekund jag bestämde mig för att göra det spelades en låt på radion som i så många år haft en viss mening för mig. Den låten är fin på många sätt och det är inte ett dåligt minne jag haft till den men nu kände jag att det förbyttes, den låten har som jag fått gå vidare. För som sagt - This is my life.

För det är lite speciellt det där med musik som man förknippar med en viss känsla, till en viss person. Många par berättar om "deras" låt och hur den kom att bli den musik som representerar deras kärlek till varandra. I mitt första riktiga förhållande fick vi inte en låt tillsammans förrän kärleken sedan länge var över och kanske säger det mycket om vårt värdesättande av varandra. I nästa förhållande tror jag nästan att jag kämpade så hårt för att få en låt att det sedan nästan kändes konstlat när den väl fanns där. Men den låten är en mycket vackert sjungen sång av två sköna röster och jag vill att den ska få finnas kvar i mitt minne och visa mig i tvekande stunder att det en gång fanns glädje och kärlek.

Men det finns för mig en låt som säger mig mer om kärlek är någon annan - Everything I do I do it for you. Till den låten dansade jag med mitt livs första kärlek och jag var så kär i honom, i så många år. Kanske finns det nu de som nervärderar detta till ungdomskärlek, för en ungdomskärlek var precis vad det var, men på inget sätt mindre för det. Inte kan jag jämföra de känslor som fanns då för honom med dem som finns i ett vuxet liv i ett vuxet förhållande... eller kan jag det? Vad är en förälskelse om just inte fjärilar i magen, snurrigt i huvudet och varma känslor för en annan människa och jag vet då att även om det kommer fram på olika sätt så var jag lika kär i honom som 12-åring som jag sedan var i en annan som 25-åring.

Just nu är jag inte kär alls... det är en tom känsla... kall...väntandes...

Idag läste jag något bra i gårdagens tidning, där stod nämligen att en skola i trakten hade polisanmält två elever som slogs, eller om de hade anmält en av dem (jag minns inte fullt ut). Jag tycker detta är helt rätt, jag är så förbannat less på att skolan ska vara ett eget samhälle med egna regler där man tycker sig kunna gå ifrån allmänna lagar. Okej, en elev slår en annan, då kan det bli så att föräldrarna anmäler skolan och inte eleven i fråga. Får jag fråga, om du får en smäll på käften av en annan människa inne på en krog, är det då krogen du anmäler eller är det personen som slog dig? Jag har fått höra av människor inom skolvärlden - betänk att det är vuxna människor - att det blir ju inte bättre för att man anmäler. Är det samma logik som att en våldtagen tjej inte bör slösa tid på att anmäla eftersom ett straff för gärningsmannen ändå inte kommer att göra henne mindre våldtagen? Varför anser vissa människor att det är fel, till och med straffbart, att slå andra människor men om det händer inom skolan så kallas det mobbning och då är det inget som ska polisanmälas? Jag kan inte förstå logiken i detta. Skolan är barnens arbetsplats, de befinner sig där fem dagar i veckan ett antal timmar per dag, den miljön ska vara säker för dem och de skall bemötas med respekt likaväl som de ska behandla andra med respekt.

Är det då bara jag som är intolerant och elak? Är det bara jag som inte anser att det på något sätt kan vara bra varken för offret eller för den våldshandlande att sopa det hela under mattan bara för att de inte är myndiga? Är det bara jag som anser att ett sådan beteende snarare belönas på detta sätt eftersom de nu kan hålla på mer eller mindre hur de vill utan några bestraffningar och det lär dem att fortsätta så även i vuxen ålder?

Får jag fråga - hur många anser att man inte alls ska anmäla den 25åriga unga man som spöade skiten ur din lillebror när han befann sig på fel plats på fel tillfälle? Det är ju synd om honom förstår ni väl och det kan väl ändå inte bli bättre av att anmäla och visa att detta inte är accepterat. Ni hör ju själv hur jävla sjukt det låter och jag är så förbannat less på sånt här.

Igår hade jag en underbart mysig eftermiddag då jag och en god vän bestämde oss för att äta gott (i alla fall i mitt fall) och dricka rött, då vi båda är rödvinsälskare är det svårt att göra oss missnöjda. Ett glas slank ner till maten och till ett för kvällen förberett kryss till min vän och även ett andra glas slank ner det också. Många skratt och minnen senare kunde vi konstatera att jag har ett konstigt och bitvis exakt minne.

Samtalsämnena avlöste varandra och vi betade av allt ifrån gamla minnen, aktuella manshändelser, skolprat och såklart lite allmänt. En bra bit in i ett något sexuellt ämne (fråga mig inte hur vi kom in på det) försökte jag härma de manliga lätena (eller brist på lätena) i en porrfilm i kontrast till tjejernas ylande. Och precis i det läget går en av mina elever förbi mig och säger hej. "Hejhej!" kvittrade jag i samma sekund som det brölliknande mansljudet försvann från mina läppar. Jag hoppas - inbillar mig å det starkaste - att musiken och andra personers mummel i lokalen var alldeles för högt för att hon skulle kunnat höra vad vi pratade om. Vad vi faktiskt pratade om är att män låter alldeles för lite när de har sex och att många tjejer faktiskt tycker om att höra honom (man kan såklart aldrig tala för alla så de personer som inte håller med behöver inte attackera detta). Har även nyligen fått bekräftat att så äro faktum även i det omvända.

Så... alla sexuellt aktiva män och kvinnor, killar och tjejer där ute... sluta håll kudden för ansiktet och kväv era ljud, låt dem komma ut istället. Sluta även sätta på stereon och dra ner persiennerna - men det är en helt annat fråga ;-)