För någon dag sedan hade jag det tvivelaktiga nöjet (det vill säga inte alls nöjsamt) att avsluta en påbörjad relation med en man jag träffat ett tag. Vi hade bara dejtat 6-7 gånger så det var absolut ingen etablerad och lång relation. Jag hade ändå hunnit upptäcka att trots att denna man besatt många av de egenskaper jag söker hos en man så fanns inget intresse från min sida. Det fanns ingen gnista, inget pirr! Vilket är något som måste finnas och trots att detta var en så fin och bra man på många sätt insåg jag att den rätta känslan aldrig skulle komma. När jag så berättade detta för honom fick jag till svar att hade hade förstått det men att jag väl hade kunnat berätta det lite tidigare.
Här ska jag nu göra en liten avstickare och berätta om en annan människa av manskön som jag träffade i höstas. Han hade istället tyvärr mycket få av de egenskaper jag söker hos en man och när vissa delar visade sig som jag verkligen ogillade valde jag att avbryta den relationen. Även om jag tyckte (tycker) att det gjordes på ett lugnt och schysst sätt har jag en känsla av att han kanske inte alls samtycker. Han blev arg, ledsen, besviken, sårad, frustrerad... you name it! I denna känslostorm sa även han att jag skulle ha sagt något tidigare. I det fallet hade jag precis spenderat tre veckor på kurs i Norrköping alldeles innan och kände att vi ändå hade träffats för länge för att göra slut på telefon utan valde istället att vänta med konfrontationen tills dess att jag var hemma igen. Tydligen var detta enligt honom helt fel och jag var en kall och elak människa som inte brydde mig om andras (läs hans) känslor. Enligt mig var det dock precis vad jag gjorde.
Hur som helst, kontentan av denna grundhistoria och parantesen är just detta; lite tidigare. Jag undrar då vad som har hänt under de dagar eller timmar i den andres liv som hade kunnat göras så annorlunda om de hade fått veta mina tankar och känslor lite tidigare? Men framförallt har jag en stark känsla av att OM jag nu hade delat med mig av vad som komma skulle lite tidigare, hade de då inte sagt att jag inte gav dem någon någon chans, att jag avslutade innan de ens hunnit visa vem de är? Enligt min mening är det mycket mer rätt och rättvist att ge människor en chans, att känna av och inse att man kan ändras än att bara köra på och avsluta lite tidigare.
Här ska jag nu göra en liten avstickare och berätta om en annan människa av manskön som jag träffade i höstas. Han hade istället tyvärr mycket få av de egenskaper jag söker hos en man och när vissa delar visade sig som jag verkligen ogillade valde jag att avbryta den relationen. Även om jag tyckte (tycker) att det gjordes på ett lugnt och schysst sätt har jag en känsla av att han kanske inte alls samtycker. Han blev arg, ledsen, besviken, sårad, frustrerad... you name it! I denna känslostorm sa även han att jag skulle ha sagt något tidigare. I det fallet hade jag precis spenderat tre veckor på kurs i Norrköping alldeles innan och kände att vi ändå hade träffats för länge för att göra slut på telefon utan valde istället att vänta med konfrontationen tills dess att jag var hemma igen. Tydligen var detta enligt honom helt fel och jag var en kall och elak människa som inte brydde mig om andras (läs hans) känslor. Enligt mig var det dock precis vad jag gjorde.
Hur som helst, kontentan av denna grundhistoria och parantesen är just detta; lite tidigare. Jag undrar då vad som har hänt under de dagar eller timmar i den andres liv som hade kunnat göras så annorlunda om de hade fått veta mina tankar och känslor lite tidigare? Men framförallt har jag en stark känsla av att OM jag nu hade delat med mig av vad som komma skulle lite tidigare, hade de då inte sagt att jag inte gav dem någon någon chans, att jag avslutade innan de ens hunnit visa vem de är? Enligt min mening är det mycket mer rätt och rättvist att ge människor en chans, att känna av och inse att man kan ändras än att bara köra på och avsluta lite tidigare.
