asomianna

Denna text är inte helt författad av mig.

1993 gav Moderata ungdomsförbundets ordförande ut en bok: "Det sovande folket". På sidan tolv i boken berättas om hur en ung man har dött.
"Han dog precis som en lång rad andra människor började göra den sommaren i vad som snart skulle komma att kallas 2000-talets farligaste epidemit. Fullt jämförbar med pest, smittkoppor, eller AIDS. Han dog välfärdsdöden."

Författaren heter Fredrik Reinfeldt. Några år senare är han Moderata samlingspartiets partiledare, och han har en plan! Han ska montera ner den svenska välfärden. År 2006 går vår författare in i valrörelsen. Han kallar inte sitt politiska program "Krossa den svenska välfärden", han kallar den arbetslinjen. Efter fyra år som statsminister har han lyckats. Det svenska trygghetssystemet ligger i spillror, sjuka människor kan inte betala sina räkningar och hamnar på gatan. Privatiseringarna har skapat vinster i privata företag. Skattesänkningar har tvingat fram besparingar som får vård och skola att fungera allt sämre. Arbetslinjen är en stor framgång för vår författare.

Nästa steg är att smutskasta det som finns kvar. Att kalla a-kassan för ett bidrag. A-kassan är en försäkring som dess medlemmar betalar flera hundra kronor i månaden för att kunna använda sig av om de blir arbetslösa. På samma sätt som jag förväntar mig att hemförsäkringen hjälper mig om huset brinner ner förväntas jag få hjälp av min a-kassa om min anställning upphör.

Jag samtalar dagligen med förtvivlade människor som inte vet hur de ska få pengarna att räcka ens halva månaden. Självklart är det allra bästa läget att alla arbetar, att ingen behöver leva på solidaritetens hjärta men nu är det inte så, det kommer alltid att finnas människor som av olika anledningar inte kan arbeta. De är inte pesten, vi kan inte slänga ut dem på gatan.

Det är valår i år!

Man säger att ärlighet varar längst, men å andra sidan… man säger så mycket. Medan andra människor ställer till det för sig med sina lögner så gör jag detsamma, med att säga sanningen. Det verkar inte spela någon roll om det rör sig om jobb, vänner, familj eller det så kallade kärlekslivet, jag håller mig till sanningen (oftast såklart, även jag drar vita lögner) men se hur det går. Jag blir språkpolisen på jobbet, jag har en smått ansträngd relation till några familjemedlemmar, har väl inte så tokmycket vänner att jag på en grisblink kan dra ihop ett festande fotbollslag och kärleken… ja den finns inte.

 

Kanske jag ska lära mig av detta? Kanske jag inte längre ska säga det jag känner, tycker, anser, upplever och/eller funderar över? Är det verkligen så att det är bäst för mig att sanningen kommer fram så som den är just nu eller är det bättre att hålla inne med den och vänta på att den eventuellt förändras? Men när den då har förändrats, ska jag då vänta på eventuella ytterligare förändringar och hur ska jag då veta när man kan säga något överhuvudtaget?

Jo Hoppet!

Imorgon bär det av! När jag fyllde 16 år önskade jag mig ett tandemhopp men det blev inte så, vilket har lett till att jag pratat (tjatat) om detta hopp sedan dess. I november 2009 fyllde jag 30 år och upptäckte att min fantastiska vän hade lyssnat klart på min önskan - hon gav mig ett tandemhopp i present. Så nu sitter jag här i morgonrocken med en kopp te framför mig och laddar för morgondagen. Kommer jag att tordas hoppa? Jag har inget val helt enkelt, nu har jag tjatat om det här i så många år att nu är det bannemig bara till att göra det. Upp i dett blå!

De på jobbet tycker att jag är allt ifrån galen, "inte bangig", modig och allt vad de sagt men någon sa: "jaha, ny tatuering och tandemhopp, är det dags att förverkliga 30-årskrisen?". Den kommentaren gjorde mig måttligt irriterad. Den visade verkligen hur mycket den personen inte känner mig. Hoppets histoira läste du nyss, mina första önskningar om en tatuering kom när jag var 12 och inte hade en tanke på att jag en dag skulle fylla 30, och dessutom gjorde jag min första när jag var 18. Jaja... man kanske inte ska irritera sig på vad folk säger när de inte vet vad de säger.

Men i metaforernas rike, som jag ofta befinner mig, måste jag säga att just denna present är den perfekta för mig, inte bara för att det kommer att bli en enorm upplevelse utan även för att det är just hoppet jag lever på. Man måste hoppas! Man kan inte gå runt och tro att allt skiter sig, även om det händer... hela tiden.. så måste man ändå låta det finnas kvar. Hoppet om... (sätt in valfritt önskemål för dig, jag vet vad jag önskar mig). Upp i det blå!

För någon dag sedan fick jag kommentaren att min blogg var ”sur och bara gnällde på män” så jag frågade min kära syster om även hon upplever den så. ”Nä du klagar ju på allt!” var hennes spontana svar och på något konstigt sätt gjorde det mig lite glad. Jag frågade mig själv:

* Vill jag vara en sådan som skriver vad någon B-kändis hade på sig på senaste överlever-en-vecka-på-bio-och-sedan-direkt-i-reakorgen-på-Coop-filmen?

* Vill jag skriva om tapeter i andras hem eller visa min sucktan efter ett stilrent/mysigt/blandat modern och gammelrustigt hem som jag i alla fall inte har pengar eller utrymme för att förverkliga?

* Vill jag ge en dagboksvariant över vad mina katter roar sig med dagligen – javisst kan jag det, men du kommer att ångra att du klickade in på denna sida.

Eller…

* Vill jag helt enkelt bara dela med mig av vad det är som snurrar i mitt huvud? Hm... Jo det var ju det som var tanken. Jag delar med mig av mig – personlig men inte privat!

* Tycker jag att det finns en jäkla massa man ska reagera och visa sin åsikt kring? Ja, vi kommer aldrig att få bort idioter som skaffar sommarkatt och alla de andra om ingen reagerar. Och min fjuttiga lilla blogg gör kanske inga stora förändringar men… ja du läser den ju just nu så uppenbarligen påverkar den någon.

Men bara för att blidka mina manliga läsare en aning (om ni nu inte orkar gå bak i historiken och se att det väl finns en massa bra saker sagda om män här och var) kan jag ju lägga in att det finns lika många kvinnliga idioter som manliga, oftast bara på andra sätt. Och det finns en massa underbara män och fantastiska manliga egenskaper.  

* Jag älskar män som sjunger för mig, det har jag gjort ända sedan första kärleken med nyfunnen målbrottsstämma klämde i med When a man loves a woman på telefon.

* Jag tycker om att män har en förmåga att få mig stor och liten samtidigt. Mitt inre fylls upp och blir gigantiskt i närheten av en god man samtidigt som jag kan få vara liten, få lägga huvudet mot hans hjärta.

* Jag tycker om era stora manshänder och håriga tår. Jag har svårt att se mig själv med en kort, smal och feminin kille då jag tokgillar era manliga hårda axlar, skäggstubb och blick.

* Jag kan i min familj se den fantastiska manliga omhändertagande sidan, som inte alls är förbehållen kvinnor, där männen i familjen tar hand om sina egna. Som glädjer och bekymrar sig med sin närhet.

* Män uppskattar ofta mina skämt mer än vad kvinnor gör… men de är sämre på att läsa mellan raderna.

Efter att ha hört ett samtal mellan två arbetskollegor har jag börjat fundera över snålhet – dum snålhet. Visst finns det många områden man kan spara in pengar på, följande är bra exempel:

·         Köpa kläder och/eller accessoarer på second hand

·         Göra lunchlådor (har jag hört även om jag själv nästan aldrig gör det)

·         Använda benen/cykeln istället för bilen på korta resor

·         Inte ha sina elektriska apparater ståendes på standby utan köpa en sån där kontaktdosa med på och avknapp. Vilket även ger en miljövinning.

·         Euroshoppers mozzarellaost är lika god som Apetina men mycket billigare – detsamma gäller inte för Brie. Överlag kan man ofta spara in många kronor på matkassen genom att köpa butikens egna märken men självklart finns det även här områden som bara är dumsnålt (som att köpa något annat diskmedel än Yes).

 

Ja det finns såklart många fler områden men nu har jag så många kärringpoäng att jag måste komma till kärnan med vad jag hade tänkt skriva. Det mina kollegor pratade om just denna dag var tatueringar och som de läsare som känner mig även utanför tangentbordet vet har jag en passion för tatueringar och är även smyckad med egna konstverk. De satt då och pratade om vilken tatuerare i staden som är billigast. När jag försökte föra in samtalet på vem som är bäst fick jag den konstigaste reaktionen och blicken som sa att jag var en jäkla översittare. Men allvarligt! Om man ska sätta något på sin kropp som man ska ha där resten av livet – är det då inte värt att lägga ner lite pengar på? Kan man inte snåla in på andra områden istället? (Jag kan säkert lova att dessa två som så många andra slängde ut sin fullt fungerande tjocktv för att köpa en plattv bara för att man ska ha en.)

 

Bara för att tillägga kan jag smita in med hur mycket jag ogillar den där snikna snålheten som visas så bra i där Lottoreklamen där de tjafsar om notan. Om man tänker efter hur lång en normal vänskap håller i sig så spelar det ingen roll om jag bjuder på kaffe/vin/mat denna gång och så bjuder du nästa gång.

 

Så… vem är sugen på lite vin?