asomianna

Jo Hoppet!

Imorgon bär det av! När jag fyllde 16 år önskade jag mig ett tandemhopp men det blev inte så, vilket har lett till att jag pratat (tjatat) om detta hopp sedan dess. I november 2009 fyllde jag 30 år och upptäckte att min fantastiska vän hade lyssnat klart på min önskan - hon gav mig ett tandemhopp i present. Så nu sitter jag här i morgonrocken med en kopp te framför mig och laddar för morgondagen. Kommer jag att tordas hoppa? Jag har inget val helt enkelt, nu har jag tjatat om det här i så många år att nu är det bannemig bara till att göra det. Upp i dett blå!

De på jobbet tycker att jag är allt ifrån galen, "inte bangig", modig och allt vad de sagt men någon sa: "jaha, ny tatuering och tandemhopp, är det dags att förverkliga 30-årskrisen?". Den kommentaren gjorde mig måttligt irriterad. Den visade verkligen hur mycket den personen inte känner mig. Hoppets histoira läste du nyss, mina första önskningar om en tatuering kom när jag var 12 och inte hade en tanke på att jag en dag skulle fylla 30, och dessutom gjorde jag min första när jag var 18. Jaja... man kanske inte ska irritera sig på vad folk säger när de inte vet vad de säger.

Men i metaforernas rike, som jag ofta befinner mig, måste jag säga att just denna present är den perfekta för mig, inte bara för att det kommer att bli en enorm upplevelse utan även för att det är just hoppet jag lever på. Man måste hoppas! Man kan inte gå runt och tro att allt skiter sig, även om det händer... hela tiden.. så måste man ändå låta det finnas kvar. Hoppet om... (sätt in valfritt önskemål för dig, jag vet vad jag önskar mig). Upp i det blå!