asomianna

Jag kan inte förstå varför det så ofta blir så att om en grupp människor består av mestadels kvinnor och ett fåtal män anses kvinnorna i denna grupp inte kunna utföra ens de enklaste "händiga" sysslor? Det är tragiskt nog inte bara så att männen anser kvinnorna vara odugliga på de lättaste sysslorna, utan även kvinnorna själva. Låt mig ta några exempel bara från min arbetsplats, du kan säkert komme på en massa egna från andra ställen:

1. För ett tag sedan körde en kvinna från jobbet iväg med tjänstebilen och kom tillbaka bara en kort stund senare och sa att "bilen var trasig", dvs temperaturlampan lyste. Jag gick precis i detta ögonblick på toaletten och när jag kommer ut hör jag hur hon ringer till en manlig arbetskamrat som var ledig denna dag för att höra hur vi skulle göra. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta så jag gick i stället ut till bilen och kollade, och mycket riktigt det behövdes fyllas på vatten. En dutt glykol och lite vatten senare var problemet löst och jag fick uppskattande blickar som att jag vore värsta bilmekanikern.

2. På grund av slarv och okunskap lämnades under sommaren en dörr öppen då och då som absolut inte får stå öppen. Detta resulterade i att säkerhetsansvarige satte in en "dörrstop" dvs en sådan som automatiskt stänger dörren. Men då detta ej var en dörr som ursprungligen konstruerats för en sådan manick gjorde den tillsammans med låsanordningen att problemet bara blev än större och dörren ännu oftare stod öppningsbar. Efter några dagar lessnade vi i personalen och bestämde oss för att ta bort dörrstoppen. Den kvinnliga chefen säger då till en av mina kvinnliga kollegor i min ålder att vi skulle vänta till någon dag senare då en manliga kollega var åter i tjänst. Varför då?!?! Hon tog en skruvmejsel och tre minuter senare var "problemet" löst.

3. Det här med lysrör kan ibland vara lite klurigt, speciellt eftersom man är så rädd att de ska gå sönder när man hanskas med dem. Det kan också vara svårt att få rätt sort och storlek. Det senare är dock inte mer svårlöst än att man som jag gjorde, tar med sig kartongen till elektronikaffären och ber att få precis det man kom med. Sagt och gjort!
(Sedan fick jag faktiskt inte dit själva lysröret men det berodde på dåligt tålamod och ovan nämnda rädsla att ha sönder något). Dock jämnade jag idag ut den historien då jag bytte ett antal lysrörslampor på jobbet som blinkat eller varit totalt svarta ett bra tag.

Jag vet var min frustration i detta ämne kommer ifrån - mamma! Hon, liksom en massa andra kvinnor jag möter, har en förmåga att i en mans närvaro ignorera eller förminska sina egna kunskaper och den kvinna som ensam kan klara det mesta kan med en/sin man i sällskap inte utföra de enklaste mekaniska eller tekniska uppgifter.

Varför är det så här? Kommer jag att bli likadan?

Jag har nyss bytt fack och det är bra på många sätt, det är alltid en säkerhet att vara med i rätt fackförening på rätt arbetsplats, MEN däremot uppkom ett "problem" jag inte hade räknat med. De senaste facken jag varit med i har inkluderat hemförsäkringen i fackavgiften men nu (efter att jag bytt) fick jag veta att så är det inte med mitt nya fack. FAN!!! Jag tänkte inte ens på att fråga fackombudet om detta eftersom jag tog det för självklart men så var det tydligen inte. Jaja...

Så nu ikväll (joo på arbetstid) har jag ringt runt till olika försäkringsbolag för att få prisuppgifter på en hemförsäkring och även på en bilförsäkring eftersom jag blir bilägare nästa vecka *big smile*. Det visade sig att den uppfattning jag haft om ett visst försäkringsbolag är helt fel, det jag alltid sett som dyraste visade sig i min lilla runtfrågning vara det billigaste försäkringsbolaget, både var för sig bil - hem och även tillsammans. Där ser man! Ska kolla upp två till imorgon då de bara hade kontorstid på telefonväxeln men hittills lutar det åt det jag för en timme sedan trodde skulle bli mitt sista alternativ.

...fyra fem sex sju åtta nio tio... å en gång till... ett två tre fyra fem sex sju åtta nio tio...

Det gamla knepet att med denna räkneramsa lugna ner sig för att inte säga eller göra något man kan få ångra fungerar faktiskt mycket bättre än man kan tro. När man är så irriterad att det kryper i kroppen på en gör man bäst i att lugnt och sakta räkna till tio, så många gånger som det kan behövas. Den här helgen har jag räknat och räknat och räknat och... ja du fattar!!!

Många har frågat mig om jag inte saknar den intellektuella stimulansen jag förmodades få av att arbeta som lärare och på den frågan finns tre svar.

För det första var det på många sätt roligt och givande att arbeta som lärare i svenska och självklart utvecklade jag delvis även mig själv och mitt eget språk, även om jag i vissa fall vill tala om en negativ utveckling. Detta med grund i att elevernas stavning påverkade mig i den grad att jag nu anser mig själv vara en mer osäker stavare än innan. Kanske tog hjärnan till sig alla felaktigheter men sorterade in dem på fel plats i huvudet så att jag nu får anstränga mig hårdare för att solla bort det grammatiskt okorrekta. Min erfarenhet av gymnasielärare i historia påminde mig bara om hur mycket jag inte kan så där finns det mycket mer att hämta. Min tid som gymnasielärare i psykologi är dubbel, dels lärde jag mig en massa om ämnet och dels lärde jag mig en massa om mig själv som människa och som lärare. I vissa fall är jag nöjd, i andra inte.

För det andra så även om det förvisso förekommer så är kanske inte Albert Camus och Doris Lessing det som diskuteras flitigast här på min arbetsplats, men det finns faktiskt en massa områden fulla med kunskap som inte har något alls med kultur och litteratur att göra, som inte ens har med det man kallar intellektuellt område att göra. Här finns en massa kunskap om människor, samhället och bemötanden och jag känner att detta arbeta är riktigt givande för mig, jag känner hur jag utvecklas både professionellt och privat här. Detta kanske låter... hm, vad ska jag säga... pampigt, uppblåst... eller jag vet inte vad, men så är det i alla fall.

För det tredje så kommer jag att läsa sociologi på distans i höst medan jag arbetar. Detta är inte något jag måste göra utan helt enkelt bara för att jag vill, för att det är intressant och för att jag tror att det på många sätt kan vara bra för mig. Ett ex till mig lämnade kvar Anthony Giddens bok Sociologi, en riktig tegelsten som räknas till en av världens ledande introduktionsböcker i ämnet (om man ska lita till vad folk säger och vad de skriver på baksidan av boken). Den ingår inte i min kurslitteratur men jag tänkte att det kan vara en bra start att läsa den då den inte bara är väldigt lättläst utan det känns även som att halva boken "kan" jag redan med grund av tidigare studier och erfarenheter. Jag har nu läst cirka 29% av bokens 653 sidor, gör resten av matten själv.

Jag började igår att skriva ett inlägg om de sju dödssynderna men då jag var så otroligt förbannad när jag skrev det insåg jag att det inte vore så smart att genast publicera det jag skrivit. Jag tror att det är något som många, kanske framförallt yngre, glömmer idag - att det man en gång lagt på internet alltid finns där. Bilder laddas ner och ord som kan (miss)tolkas på tusen olika sätt måste man kunna stå för.

Därför kommer nu en lite mildare, lite förfinad, ja lite censurerad version av det jag egentligen skrev igår:

Högmod; storhetsvansinne, fåfänga - Superbia

Girighet - Avaritia

Vällust; otukt, begär - Luxuria

Avund - Invidia

Frossero - Gula

Vrede - Ira

Lättja; likgiltighet - Acedia

Dessa är de, enligt de katolskt kristna, sju dödssynderna. Dessa finns i vår vardag dagligen oavsett om vi ser dem eller ej. Det torde finnas människor som anser att andra skall utplånas på grund av dem men om det baseras på verklighet eller filmmakare i Hollywood kan jag ej svara för. Något jag dock kan svara för är den frustration jag idag känner över en människa och som i sig personifieras vad jag ser som den allra värsta av dessa synder - Lättja.

Jag har i mitt jobb glädjen och möjligheten att möta en massa olika sorters människor. De kommer från olika bakgrund, har olika förutsättningar, valmöjligheter och har fått olika chanser i livet. Alla jag möter är inte bra människor, alla är inte dåliga. Men en av dem - hon är den absolut likgiltigaste och lataste människa jag träffat i mitt liv.

Här (liksom i det övriga samhället) kan man hitta alla de andra också, men exemplen får låta sig vänta. Kanske måste jag dock vara ärlig och väva in mig själv i den näst sista, jag var så irriterad och förbannad på henne igår att jag både somnade och vaknade med samma tanke; att idag då...

Jag vann!

Ja inte min egen då, det skulle innebära singelpaket på bröllopssviten. Men i helgen var jag på ett bröllop och som alltid (förhoppningsvis) är det en glädjens stund. Jag anser det vara en ära att få delta vid någons bröllop och jag är otroligt glad över att jag blev bjuden, det var värt varenda sekund av den långa resan.

Själva bröllopet då? Det ösregnade och det var jättemysigt! Det kanske låter udda att säga så men det är sant. Vi höll till i en slottsruin (så man fick sig en gratis sightseeing på köpet) och i skydd av det gamla slottet hölls en kort och vacker vigselakt, sedan sprack molen upp i solsken lagom till det var dags att krama och fotografera, det var bara regnbågen som saknades för att göra allt vackert som en saga. Några kilometer grusväg bort hölls festen med en massa - en massa god mat, dans, känslofyllda tal och sångupplevelser (som inte 100% var en musikalisk fröjd men desto mer i känsla). Regnet kom och gick och med kvällen avtog det så att folk kunde mingla runt med vinglasen både inne bland musik och ute i den regnfriska augustikvällen.

Men... (du kände på dig att det låg i luften va!) det var inte direkt ett godisland för singeltjejer och som oftast fick jag jättebra kontakt med en man som såklart redan var upptagen. Det är så typiskt mig! Men så finns det i och för sig en anledning att en så snygg och trevlig man är gift, han är ju både snygg och trevlig. Nu tar väl i och för sig de cirka 60 milen ut sin rätt så även om han vore ledig kanske det skulle finnas andra hinder men ändå...

Smålustigt nog avslutades kvällen med att de två viktigaste (bruden och brudgummen), den näst viktigaste (brudens mor) och den förmodligen minst viktiga (jag) personerna delade sovställe och avnjöt morgonen efter en enkel frukost tillsammans. Sedan var det några timmar i bil som väntade hem till en kramgo och kärleksfull Sigge.