De ligger här runtomkring mig (och snarkar ikapp), katterna och sambon. Själv är jag klarvaken och känner att det är långt till sömn. Mest av allt skulle jag vilja sätta mig ute på bron, i höstnatten och ta en cigarett. Men det kan jag inte, fyra dagar som ickerökare. Går rätt bra, men visst kommer de ibland... huggen.

På samma sätt hugger det ibland till i mig när jag ser på honom, när jag hör hans andetag. Rädslan greppar tag i mig, tänk om jag någon dag mister honom, tänk om han råkar ut för något eller om han ledsnar på mig.

Jag vet att det är dumt att tänka så men jag har inte varit så lycklig som jag är nu sedan... vet inte ens när. Och jag är livrädd, för att det ska tas ifrån mig. När det bara var jag brukade jag säga att jag var väl inte direkt lycklig men inte olycklig heller. Nu är jag det, riktigt lycklig och det är inte förrän nu jag även kan bli riktigt olycklig. Nä jag ska försöka att inte tänka så!!

Gunnar ligger på strumphögen, Sigge ligger på sambon, jag smeker den ena bakom örat och den andre på axeln. Jag älskar dem verkligen.