En vän sa: "När du visar vem du är..så är du rädd att inte duga..när det är tvärtom att när du visar ditt sanna jag som vi tycker om dig...."
Hur väl känner vi våra vänner egentligen? Hur väl känner vi våra partners? Om jag inte kan uppge min bästa väns favoritfilm, första kyss eller drömyrke betyder det då att jag inte känner denne? Vad innebär det att verkligen känna en människa lika bra som sig själv? Ens mor kanske kan påstå sig göra det och även om hon nog kan pricka in fler rätt än många andra kan hon inte veta... herregud, inte ens jag kan ju fullt ut känna mig själv.
För några veckor sedan vann jag biljetter till kanal 5s inspelning av Sanningens ögonblick men på grund av ekonomi blev det aldrig att jag och mitt sällskap for och gissa om jag är glad för det idag. Jag ska inte säga att jag inte förstår vitsen med det programmet för det är uppenbarligen att sko åt sig tittarsiffror och pengar på att människor gör bort sig och sårar nära och kära i tv. En fråga i ett av avsnitten löd: "Har dina kompisar sagt att de tycker att X (nuvarande flickvännen) är tråkig?" En annan: "Anser du att din pappa har splittrat din familj?" De frågorna vänder sig mer till de stackars närstående som kommit med sin tävlande vän/familjemedlem och jag kan inte på något sätt se hur detta skulle vara underhållning. Nä, jag såg 1½ avsnitt av detta för att veta vad jag missade men nu får det vara nog, min lilla procent ska de inte få räkna. Frågan är bara hur mycket de där svaren från lögndetektorn verkligen stämmer?
Nu kanske jag kom ifrån ämnet en aning men jag hade nog inga svar på mina frågor ikväll. Ibland vill man bara ställa dem. Det kanske kommer fler under natten, jag ska jobba till kl.8 imorgonbitt... vänta dig bara inga kloka inlägg under natten - som det alltid är annars ;-)
Ja så sitter man då här på jobbet, klockan är 00.23 och jag går min första natt. Har några nätter framför mig som kommer att spenderas vaken i arbetskläder, men det ska nog gå bra. Har oftast lättare att vara vaken till fem än att kliva upp fem, även om det iof inte är sovdags klockan fem, får gott vänta cirka tre timmar till. Har inte hunnit sova idag så runt tretiden eller så lär man gäspa stort. Varför jag inte sovit? Har varit barnvakt åt underbara systersonen idag och vi har lekt, lekt och åter lekt... samt fikat en del. Han är helt underbart härlig och när sedan svåger körde mig till jobbet tog det inte många minuter innan en slagen hjälte däckade i baksätet - så söt!
Hade premiär på 30+ i helgen även om det ödesdigra födelsedatumet inte har infallit för mig ännu. Först tänkte jag - "Fuck I´m old" - men så insåg jag att jag så gott som var yngst på stället så tanken ändrades, även om den inte direkt förbättrades. Mitt mål med kvällen var att gå ut med en jobbarkompis och ha roligt och det var precis vad som hände. Raggandet låg nere! En kompis beskrev det som ett näste för nyseparerade och lagom desperata ensamstående mammor/pappor eller de som är rädda för förhållanden men jag känner nog att jag vill ge både stället och kärleken en lite större chans än så. "Lättraggat" är även ord som figurerar i beskrivningarna men det beror ju på hur man ser det. Ja, det finns fler människor som är less på att vara ensamma och därmed mer mottaglig för smicker från andra. Ja, det finns fler människor som insett att de är redo för en relation och därmed söker en. Men ja, det finns även mindre dryga 23-åringar som bara söker efter nån att sätta på och sedan gå. Så...
Jaja, jag hade kul iaf! Å raggade gjorde jag inte... eller kanske lite... men inte på något nytt krogragg iaf ;-)
Nu är klockan 00.38 - det är cirka sex timmar kvar.
Hade premiär på 30+ i helgen även om det ödesdigra födelsedatumet inte har infallit för mig ännu. Först tänkte jag - "Fuck I´m old" - men så insåg jag att jag så gott som var yngst på stället så tanken ändrades, även om den inte direkt förbättrades. Mitt mål med kvällen var att gå ut med en jobbarkompis och ha roligt och det var precis vad som hände. Raggandet låg nere! En kompis beskrev det som ett näste för nyseparerade och lagom desperata ensamstående mammor/pappor eller de som är rädda för förhållanden men jag känner nog att jag vill ge både stället och kärleken en lite större chans än så. "Lättraggat" är även ord som figurerar i beskrivningarna men det beror ju på hur man ser det. Ja, det finns fler människor som är less på att vara ensamma och därmed mer mottaglig för smicker från andra. Ja, det finns fler människor som insett att de är redo för en relation och därmed söker en. Men ja, det finns även mindre dryga 23-åringar som bara söker efter nån att sätta på och sedan gå. Så...
Jaja, jag hade kul iaf! Å raggade gjorde jag inte... eller kanske lite... men inte på något nytt krogragg iaf ;-)
Nu är klockan 00.38 - det är cirka sex timmar kvar.
Det finns en rolig sida på Internet som heter Tjyvlyssnat.se där folk skickar in olika konversationer de hört från okända människor på bussen, restaurangen osv. Ibland kan man verkligen läsa höjdare. Det jag hörde idag skulle inte ens komma in på femtio-i-topplistan men jag reagerade över det.
Två killar, knappt fyllda 20 år sitter på bussen
Kille 1: Ä kärringa gla nurå nä ni ska skaffa unge?
Kille 2: Tjaa jorå!
Som jag sa (skrev), detta är ingen världsförändrande kommentar, men jag tänkte på den en bra stund. För det första att de pratade som två 50-åriga lagerarbetare (ingen nervärderande mening mot dem) fast de förmodligen knappt kan knalla in på systembolaget med självförtroende än. För det andra kille 2s svar på frågan, det lät ju verkligen lovande!!! Och för det tredje, detta samtalsämne var här slut, inte ett ord sades om hans känslor inför det kommande faderskapet, det verkade inte höra dit. Okej, dessa killar kanske har pratat om det här så många gånger att de har "pratat klart" om det även om det inte kändes så, men det kan ju inte jag avgöra. Jag kan bara här och nu förmedla en konstig känsla jag fick över elva små ord.
När jag ändå naggar på området papparoll måste jag lägga in denna länk om en helt idiotisk uppfattning om män och fadersskap. http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article476974.ab
Två killar, knappt fyllda 20 år sitter på bussen
Kille 1: Ä kärringa gla nurå nä ni ska skaffa unge?
Kille 2: Tjaa jorå!
Som jag sa (skrev), detta är ingen världsförändrande kommentar, men jag tänkte på den en bra stund. För det första att de pratade som två 50-åriga lagerarbetare (ingen nervärderande mening mot dem) fast de förmodligen knappt kan knalla in på systembolaget med självförtroende än. För det andra kille 2s svar på frågan, det lät ju verkligen lovande!!! Och för det tredje, detta samtalsämne var här slut, inte ett ord sades om hans känslor inför det kommande faderskapet, det verkade inte höra dit. Okej, dessa killar kanske har pratat om det här så många gånger att de har "pratat klart" om det även om det inte kändes så, men det kan ju inte jag avgöra. Jag kan bara här och nu förmedla en konstig känsla jag fick över elva små ord.
När jag ändå naggar på området papparoll måste jag lägga in denna länk om en helt idiotisk uppfattning om män och fadersskap. http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article476974.ab
Igårkväll såg jag en film tillsammans med en vän som jag nu ska försöka förklara. Killen i filmen fick minnesluckor och under dessa hände hemska saker, när han sedan i vuxen ålder gick tillbaka till gamla dagboksanteckningar kunde han förändra framtiden genom att då agera annorlunda. Det gick som det gick, med besök på såväl fängelset som dårhuset, men det löste sig i slutändan. Det var en bra film och sensmoralen må vara något om att det man gör eller säger i ett visst ögonblick får oanade konsekvenser för såväl en själv som andra. Filmen hette något med Butterfly... och syftar till teorin om att en fjärils vingslag kan förändra världen.
Jag som inte fallit så hårt in i teorier om människan som guds skapelse utan kan se en mer vetenskaplig syn på allas vår uppkomst är hänförd av denna teori att små enkla händelser kan förändra människors liv. Hur många gånger har man inte hört om en bilolycka och tänkt att om man suttit i bilen fem minuter tidigare eller senare har det likaväl kunnat vara en själv som olyckats? Jag kommer ihåg en gång när jag skulle gå på ett möte, om det var med en kompis eller i jobb minns jag inte men uppklädd var jag, så kände jag något konstigt i kroppen, stannade till i två sekunder och precis då dimper det ner en fågelskit framför näsan på mig. Hade jag inte stannat hade jag fått den rakt i huvudet. En bagatell jag vet, men händelsen finns kvar i mitt minne.
Frågan finns omkring oss hela tiden - styrs livet av slumpen eller är vissa saker förutbestämda? Killen i filmen byggde mycket av händelserna kring en flicka han älskade och i den slutliga lösningen, för att rädda henne, såg han till att de inte träffades. Men så blev allt bra och en dag går han på gatan och ser henne, hon ser honom och de fick en känsla inom sig att det var något speciellt! Finns det förutbestämt vissa människor för var och en av oss? Jag har inget emot tanken, bara det faktum att om det nu gör det, om det nu finns någon som är den absolut rätta för mig, hur stor chans är det då att han är singel och bor i Sundsvall?
Det finns såklart tillfällen i ens liv som man vet är livsavgörande, som man vet kommer att beröra ens framtida liv och kanske även på ett sätt man inte kan tänka sig. Men hur är det med alla de stunder man inte förstår påverkar en så mycket som de gör? Alla de ord man en gång sagt och sedan inte reflekterat så mycket över som influerat någon annan mer än man kunnat föreställa sig.
Om en homosexuell man en gång för över trettio år sedan inte hade puschat på mina föräldrar att ta kontakt med varandra hade jag inte funnit och då hade du inte läst detta och om du inte hade läst detta hade du i detta ögonblick gjort något annat. Vad vet jag inte och inte heller vilka konsekvenser det hade kunnat få.
Jag som inte fallit så hårt in i teorier om människan som guds skapelse utan kan se en mer vetenskaplig syn på allas vår uppkomst är hänförd av denna teori att små enkla händelser kan förändra människors liv. Hur många gånger har man inte hört om en bilolycka och tänkt att om man suttit i bilen fem minuter tidigare eller senare har det likaväl kunnat vara en själv som olyckats? Jag kommer ihåg en gång när jag skulle gå på ett möte, om det var med en kompis eller i jobb minns jag inte men uppklädd var jag, så kände jag något konstigt i kroppen, stannade till i två sekunder och precis då dimper det ner en fågelskit framför näsan på mig. Hade jag inte stannat hade jag fått den rakt i huvudet. En bagatell jag vet, men händelsen finns kvar i mitt minne.
Frågan finns omkring oss hela tiden - styrs livet av slumpen eller är vissa saker förutbestämda? Killen i filmen byggde mycket av händelserna kring en flicka han älskade och i den slutliga lösningen, för att rädda henne, såg han till att de inte träffades. Men så blev allt bra och en dag går han på gatan och ser henne, hon ser honom och de fick en känsla inom sig att det var något speciellt! Finns det förutbestämt vissa människor för var och en av oss? Jag har inget emot tanken, bara det faktum att om det nu gör det, om det nu finns någon som är den absolut rätta för mig, hur stor chans är det då att han är singel och bor i Sundsvall?
Det finns såklart tillfällen i ens liv som man vet är livsavgörande, som man vet kommer att beröra ens framtida liv och kanske även på ett sätt man inte kan tänka sig. Men hur är det med alla de stunder man inte förstår påverkar en så mycket som de gör? Alla de ord man en gång sagt och sedan inte reflekterat så mycket över som influerat någon annan mer än man kunnat föreställa sig.
Om en homosexuell man en gång för över trettio år sedan inte hade puschat på mina föräldrar att ta kontakt med varandra hade jag inte funnit och då hade du inte läst detta och om du inte hade läst detta hade du i detta ögonblick gjort något annat. Vad vet jag inte och inte heller vilka konsekvenser det hade kunnat få.
Idag träffade jag en man (antar jag) som var helmysko. Jag skulle på ett möte och när jag ringde på dörrklockan öppnas den av denne man som stirrade på mig utan att säga ett ord. Jag presenterade mig och berättade för honom vem jag skulle träffa. Ordlöst såg han på mig i vad som kändes som flera minuter tills jag återupprepade min information. Han visade mig in, fortfarande utan ett ord, gick fram till ett kontor, viskade lite till personen som satt där, höjde sedan sin hand nära sitt ansikte och vinkade in mig. Förbryllat såg jag på honom medan jag gick in till mitt möte och kände sedan en obehaglig känsla av att han stod där ute och kollade på mig under hela tiden. Jag ville fråga den andra personen i mitt möte vad som var fel på honom, men insåg att det kanske inte var någon bra ide.
Jag ska inte vara alltför hård nu då jag vet att det finns lika många bra män som det finns dåliga (hoppas jag innerligt) men det är tragiskt vad många mysko män det finns. Och nu menar jag inte bara alla vidriga våldtäktsmän, pedofiler, misshandlare, bedragare, människosmugglare, pundare och gnälliga pensionärer utan jag menar de som kan tyckas vara helt normala, men ack så bedragen man kan bli. Jag menar män som lägger sig på golvet och skakar utan att berätta varför, män som aldrig hör av sig efter en trevlig träff, män som friar till en efter att ha känt en i en vecka, män som föreslår att man skaffar barn när förhållandet är som sämst, män som vill att man först har en massa sex tillsammans för att sedan lära känna varandra, män som alltid har rätt hur jäkla fel de än har, män som anser att han som småbarnsförälder måste få sova för att orka med jobbet men om frugan får göra det är inte lika viktigt, män som tränger sig före i kassakön trots att man bara står där med två varor i handen, män som gör skrikljud i kurvorna, män som... hur länge ska jag fortsätta?
Men jag har även träffat män som kommer med glass när man är sjuk, män som sjunger för en i telefonen, män som smeker en ömt i nacken, män som skyddar en mot allt hemskt, som bäddar om en och gör fothus, män som ordnar en romantisk middag för en, män som kallar en ´världens vackraste´, män som skrattar åt ens skämt även fast de inte ens är roliga bara för att man inte ska känna sig dum, män som förklarar för en istället för att fördöma en och män som älskar en för den man är.
Idag träffade jag även en annan man. Kan inte säga något om honom, men defenetivt ingen myskovarning än så länge.
(Om du nu sitter och svär över att jag skulle vara en manshatare kan du inte ha mer fel.)
Jag ska inte vara alltför hård nu då jag vet att det finns lika många bra män som det finns dåliga (hoppas jag innerligt) men det är tragiskt vad många mysko män det finns. Och nu menar jag inte bara alla vidriga våldtäktsmän, pedofiler, misshandlare, bedragare, människosmugglare, pundare och gnälliga pensionärer utan jag menar de som kan tyckas vara helt normala, men ack så bedragen man kan bli. Jag menar män som lägger sig på golvet och skakar utan att berätta varför, män som aldrig hör av sig efter en trevlig träff, män som friar till en efter att ha känt en i en vecka, män som föreslår att man skaffar barn när förhållandet är som sämst, män som vill att man först har en massa sex tillsammans för att sedan lära känna varandra, män som alltid har rätt hur jäkla fel de än har, män som anser att han som småbarnsförälder måste få sova för att orka med jobbet men om frugan får göra det är inte lika viktigt, män som tränger sig före i kassakön trots att man bara står där med två varor i handen, män som gör skrikljud i kurvorna, män som... hur länge ska jag fortsätta?
Men jag har även träffat män som kommer med glass när man är sjuk, män som sjunger för en i telefonen, män som smeker en ömt i nacken, män som skyddar en mot allt hemskt, som bäddar om en och gör fothus, män som ordnar en romantisk middag för en, män som kallar en ´världens vackraste´, män som skrattar åt ens skämt även fast de inte ens är roliga bara för att man inte ska känna sig dum, män som förklarar för en istället för att fördöma en och män som älskar en för den man är.
Idag träffade jag även en annan man. Kan inte säga något om honom, men defenetivt ingen myskovarning än så länge.
(Om du nu sitter och svär över att jag skulle vara en manshatare kan du inte ha mer fel.)
Det jävliga är att det jag ska berätta nedan förmodligen är mitt eget fel att det hände.
Sigge var på semester i Umeå under de två veckor då hans matte svängde badtofflorna vid poolen. Till att börja med var det inte lätt att få kattvakt överhuvudtaget då min familj var mina medresenärer men min underbara vän ställde upp för mig och för det är jag mycket tacksam. När han åkte upp med min vän hade det gått hur bra som helst ända fram till cirka 500 meter från bostaden då olyckan skett. De tänkte att det berodde på att han inte kunde hålla sig så länge så vännens pojkvän och även medkattvakt köpte ett litet halsband och ett band som jag skulle kunna ha för att rasta honom på vägen hem.
Sagt och gjort! När det igår var dags att åka hem igen stannade jag strax söder om Övik för att släppa ut honom, men han har ju inte varit ute förr och det där halsbandet gick såklart upp. En rädd innekatt på E4an är ingen hit så när han sprang under bilen grappade jag tag i det jag hann, vilket blev svansen och drog fram honom. Rädd satte jag honom tillbaka i sin väska och han såg ut att mysa men förmodligen hade jag skrämmt upp magen regält för bara någon mil senare känner jag den igenkännande doften av kattskit och den höll i sig. När vi väl var hemma var allt fint intorkat i väska och katt! Vi fick börja hemvistelsen med att bråka och klösa i diskhon med resultatet blöt katt och blöt matte. Men å andra sidan, han är ju fortfarande rätt liten - vilket påmindes inatt då han kl 4.23 fick för sig att leka med ALLA sina möss och bollar samtidigt - så han kanske blir bättre på att åka bil senare.
Ni ser det är optimistiska tankar som dessa som håller mig gående. Bonus - han tappar mindre hår efter att jag vattnat honom lite.
Sigge var på semester i Umeå under de två veckor då hans matte svängde badtofflorna vid poolen. Till att börja med var det inte lätt att få kattvakt överhuvudtaget då min familj var mina medresenärer men min underbara vän ställde upp för mig och för det är jag mycket tacksam. När han åkte upp med min vän hade det gått hur bra som helst ända fram till cirka 500 meter från bostaden då olyckan skett. De tänkte att det berodde på att han inte kunde hålla sig så länge så vännens pojkvän och även medkattvakt köpte ett litet halsband och ett band som jag skulle kunna ha för att rasta honom på vägen hem.
Sagt och gjort! När det igår var dags att åka hem igen stannade jag strax söder om Övik för att släppa ut honom, men han har ju inte varit ute förr och det där halsbandet gick såklart upp. En rädd innekatt på E4an är ingen hit så när han sprang under bilen grappade jag tag i det jag hann, vilket blev svansen och drog fram honom. Rädd satte jag honom tillbaka i sin väska och han såg ut att mysa men förmodligen hade jag skrämmt upp magen regält för bara någon mil senare känner jag den igenkännande doften av kattskit och den höll i sig. När vi väl var hemma var allt fint intorkat i väska och katt! Vi fick börja hemvistelsen med att bråka och klösa i diskhon med resultatet blöt katt och blöt matte. Men å andra sidan, han är ju fortfarande rätt liten - vilket påmindes inatt då han kl 4.23 fick för sig att leka med ALLA sina möss och bollar samtidigt - så han kanske blir bättre på att åka bil senare.
Ni ser det är optimistiska tankar som dessa som håller mig gående. Bonus - han tappar mindre hår efter att jag vattnat honom lite.
