asomianna

För att inte vara alltför sarkastisk i det som komma skall vill jag betona att livet verkligen är ett mirakel. Hur små kämpande yngel från en kletig sörja kan utvecklas till ett underbart litet barn är för hela mänskligheten en gåta - även om även jag vet hur det går till, men ändå inte.

Men så växer dessa små barn upp. Alla de barn som en gång sett dagens ljus, eller nattens för den delen, som kommit till jorden utan förutfattade meningar, utan ilska och grymhet, utan maktbegär och idioti. De vill bara bli omhändertagna, uppmärksammade och älskade. De följer sina reflexer och utvecklas enligt de social, kulturella och andra former av regler i människors liv. Så en dag kommer det - kanske inte just en dag men nån gång - då det slår slint.

Undra vad som egentligen hände den där dagen då flera hundatals, kanske tusentals människor fick för sig att tro på en halvsenil gubbe som påstår sig veta att den 21 maj 2011 ska jorden gå under? De hade räknat ut att det är 7000 år sedan Noa byggde sin ark och därför var det nu finito för oss villrådiga människor som inte funnit den rätta läran. Varför kunde de inte bara slå till med en sjudundrande fest på en båt eller liknande?

Denna text skriver jag den 22 maj 2011. Det är en söndag och avier ska skickas ut till de som mitt arbete beröroch systemet flyter på precis som dagen innan. Va snopna de måste vara nu. Vad ska de göra med alla posters, bilar, tröjjor och allt annat de låtit trycka upp med datumet den 21 maj 2011 - domedagen?

Det finns tillfällen i mitt jobb, som i alla jobb, då det verkligen suger, då man helt enkelt tycker att denna organisation är så förbannat oprofessionell att att man nästan skäms för att arbeta här. Och så finns det tillfällen som förra torsdagen. Det ringde en kvinna som verkligen strulat till det för sig på pappersfronten och nu riskerar hon att (hm... hur skriver jag detta utan att bli för fackspråklig?)... hamna i en ännu sämre ekonomisk situation än hon redan var i.

Parentes - Många av de som ringer till mig har svenska som andra språk och/eller lite utbildning och många berättar om svårigheter med "papper". Jag brukar säga till dem att det då är tur att de ringer till mig för papper är jag bra på och det är tur att det istället är de som jobbar med det de gör eftersom det inte alls vore ett yrke för mig. Då brukar de skratta till och få känna sig bra på det de gör istället för att behöva känna sig dåliga på det jag gör. - Slut parantes

Så jag gjorde 100 för att hjälpa henne och få till det och hon gick från förtvivlad till lite mer lättad. När vi hade "löst ärendet" berättade hon lite extra om sin situation och att det inte är lätt att vara ensamstående och snart utförsäkrad i moderatsverige är ingen nyhet, men ack lika tragiskt varje gång. För frisk enligt Försäkringskassan, för sjuk enligt Arbetsförmedlingen. Hon snyftade till och frågade mig, utan att kräva ett svar, "Hur förklarar jag för barnen att de inte kan få en cykel denna sommar heller för det finns inga pengar, det finns inte ens pengar att ta bussen till en badplats".

Men här kom tillfället! Här kunde jag ge henne ett svar, det lilla extra. Jag sa: "Imorgon ska du gå på biblioteket och där be att få låna Stora Fondboken, bibliotekspersonalen kan hjälpa dig att finna den". Det finns nämligen en massa olika fonder via kyrkan och andra instanser som människor i svåra situationer kan ansöka om, Jag hörde hur hon först tappade andan och sedan snyftade ut en våg av tacksamhet. Inte för att jag kunde köpa en cykel till hennes barn utan för att jag lyssnade och ärligt försökte hjälpa henne se en väg.

Jag hoppas verkligen att hon följer mitt råd och jag hoppas ännu mer att det lyckas. Detta krävde så lite av mig, bara några fåtal ord men det gav så mycket, Förhoppningsvis kommer hon att minnas att det finns människor som bryr sig. Det är många tragiska livsöden kvar till september 2014 - visa att du bryr dig!!!

En kär och klok vän berättade för mig för ett tag sedan att hon bestämt sig för att inte hindra sig själv att göra något hon vill för att hon inte vågar. Jag anammade det. Jag bestämde mig för att börja våga.

Detta kan såklart leda till både positiva och negativa upplevelser. För några veckor sedan var det väl inte alltför roligt att vara med om det som kom efter att jag tog tag i mig själv och vågade men jag är idag ändå glad över att jag gjorde det. Om jag inte hade vågat då hade jag fortfarande gått omkring med jobbiga funderingar och frustrerande känslor, de är borta nu.

I helgen var jag efter ett spontaninfall på krogen med en vän och i den livepublik jag befinner mig fick jag syn på en mycket snygg man. Han gick bara inte att undgå, dels för att det i mina ögon lyste om honom och dels för att hans huvud var högt över alla andra. Det var en mycket lång man, 2.01 för att vara exakt fick jag veta senare. Kan förresten inflika att det är svårare än man kan tro att dansa med en man som är 3,3 decimeter längre än en själv, men hellre det än tvärtom. Jag bestämde mig för att våga och efter det hade vi en mycket trevlig stund tillsammans ända fram till eftermiddagen dagen efter.

Det är dock många år sedan jag tog med mig en okänd man hem för sex och detta blev inte ett one night stand i den mening man brukar prata om. Vi hade inte sex med varandra, men även fast vi hade en jättetrevlig stund så vet jag att vi inte kommer att träffas igen. Dels för att han bodde många mil härifrån och dels för att ingen av oss vid åtskiljandet frågade efter den andres nummer. Jag kände inte att det behövdes. Jag hade haft en jättetrevlig tid och jag hade visat mig själv att jag verkligen kan om jag vill, om jag vågar försöka.

I 25 år hatade jag paprika, det var bland det värsta jag visste och mina stackas föräldrar fick energiskt peta ur all paprika ur barndomens alla maträtter. Men så för några år sedan hände något, fråga mig inte vad, men det skakades nog om rejält i mina smaklökar för helt plötsligt blev jag mycket förtjust i paprika och kan nu äta det som ett äpple, jag har alltid paprika hemma. Samma sak har hänt med broccoli, sparris, oliver (vilket jag nu köper och äter när jag är ”sugen på nått”), brysselkål och några andra smaker. Först tänkte jag att det kanske bara är så att jag helt enkelt blivit vuxen och utvecklat mina smaklökar till ”vuxenmat”, men när jag insåg att jag inte längre gillar sill tänkte jag att så kan det ju inte vara, för vuxna äter ju sill. Och snaps gillar jag fortfarande inte…

 

Jag fick för många år sedan uppleva den negativa sidan av att upptäcka nya reaktioner på gamla smaker, ni som känner mig har fått höra detta förr men vi tar det ändå, det handlar om Guldnougaten. Jag åt en guldnougat när jag var cirka 10 år och hade i flera år minnet av denna fantastiska goda läckerbit och även fast jag kunde minnas den härliga smaken fick jag ändå aldrig för mig att faktiskt köpa en och få glädjen att uppleva den igen, tills en dag. Jag köpte mig en guldnougat! Det smakade faaan! Mitt minne hade ju grundlurat mig fullständigt. Ptvii

 

 I alla fall så fick det mig att fundera lite, man ska ju inte begränsa sig för att man en gång tyckt en sak när det kan visa sig att dagens reaktion kan vara en helt annan. Så med detta i minnet gjorde jag idag något jag har hatat i över 15 år och bestämt undvikit. Jag gjorde det… och det kändes faktiskt rätt bra, jag kan tänka mig att göra det igen. Idag har jag solat solarium.