asomianna

I 25 år hatade jag paprika, det var bland det värsta jag visste och mina stackas föräldrar fick energiskt peta ur all paprika ur barndomens alla maträtter. Men så för några år sedan hände något, fråga mig inte vad, men det skakades nog om rejält i mina smaklökar för helt plötsligt blev jag mycket förtjust i paprika och kan nu äta det som ett äpple, jag har alltid paprika hemma. Samma sak har hänt med broccoli, sparris, oliver (vilket jag nu köper och äter när jag är ”sugen på nått”), brysselkål och några andra smaker. Först tänkte jag att det kanske bara är så att jag helt enkelt blivit vuxen och utvecklat mina smaklökar till ”vuxenmat”, men när jag insåg att jag inte längre gillar sill tänkte jag att så kan det ju inte vara, för vuxna äter ju sill. Och snaps gillar jag fortfarande inte…

Jag fick för många år sedan uppleva den negativa sidan av att upptäcka nya reaktioner på gamla smaker, ni som känner mig har fått höra detta förr men vi tar det ändå, det handlar om Guldnougaten. Jag åt en guldnougat när jag var cirka 10 år och hade i flera år minnet av denna fantastiska goda läckerbit och även fast jag kunde minnas den härliga smaken fick jag ändå aldrig för mig att faktiskt köpa en och få glädjen att uppleva den igen, tills en dag. Jag köpte mig en guldnougat! Det smakade faaan! Mitt minne hade ju grundlurat mig fullständigt. Ptvii

 I alla fall så fick det mig att fundera lite, man ska ju inte begränsa sig för att man en gång tyckt en sak när det kan visa sig att dagens reaktion kan vara en helt annan. Så med detta i minnet gjorde jag idag något jag har hatat i över 15 år och bestämt undvikit. Jag gjorde det… och det kändes faktiskt rätt bra, jag kan tänka mig att göra det igen. Idag har jag solat solarium.