En i mina ögon vacker och klok människa sa en gång till mig att livet blir bara bättre efter 30 och ibland tror jag honom. När jag ser mig om i min mysiga och alldeles egna lägenhet tror jag honom. När jag kan betala räkningarna och ha mer än 200:- kvar att leva på resten av månaden, vilket var fallet i tidigare fattigare tider, då tror jag honom. När jag går till mitt jobb, en fast tjänst som jag trivs med, då tror jag honom. När jag inser att jag nu har semester i fyra veckor, något jag inte har haft på flera år, ja då tror jag honom.
Men... en alldeles egen lägenhet som man är alldeles själv om att städa, ett uppdrag gjort för att misslyckas i katthårens rike. Mer pengar leder till mer utgifter och helt plötsligt tänker man att det är okej för en tvåpersonersmiddag att kosta ca 1500:- då det var ju gott. En tjänst som jag trivs med ja... men med funderingen om hur utvecklande den kommer att vara om några år. Och semestern, ja självklart var det strålande sol och 25 grader plus under de veckor jag jobbade men nu i ledighetens dagar är det molnigt och småkallt.
Allt har två sidor och egentligen behöver man inte välja, bara acceptera dem båda. Och då jag nu sitter i min sköna men sönderrivna soffa och avnjuter en dag av dataspel, vilket man kan göra en molnig semesterdag, känner jag något som inte fanns före 30, före tryggheten och kontorsarbetarens tid - kaffevärken. Den där molande känslan i huvudet som säger att systemet inte har fått sin dagliga koffeindos. Så jag kan nu välja, att av princip fortsätta ha huvudvärk för att leva kvar med vanan att inte göra i ordning kaffe åt bara mig själv, eller fixa lite kaffe och med en njutningsfull känsla hoppas att huvudvärken försvinner. Och sedan när det är dags att börja jobba igen... inte dricka kaffe på varje rast.
Men... en alldeles egen lägenhet som man är alldeles själv om att städa, ett uppdrag gjort för att misslyckas i katthårens rike. Mer pengar leder till mer utgifter och helt plötsligt tänker man att det är okej för en tvåpersonersmiddag att kosta ca 1500:- då det var ju gott. En tjänst som jag trivs med ja... men med funderingen om hur utvecklande den kommer att vara om några år. Och semestern, ja självklart var det strålande sol och 25 grader plus under de veckor jag jobbade men nu i ledighetens dagar är det molnigt och småkallt.
Allt har två sidor och egentligen behöver man inte välja, bara acceptera dem båda. Och då jag nu sitter i min sköna men sönderrivna soffa och avnjuter en dag av dataspel, vilket man kan göra en molnig semesterdag, känner jag något som inte fanns före 30, före tryggheten och kontorsarbetarens tid - kaffevärken. Den där molande känslan i huvudet som säger att systemet inte har fått sin dagliga koffeindos. Så jag kan nu välja, att av princip fortsätta ha huvudvärk för att leva kvar med vanan att inte göra i ordning kaffe åt bara mig själv, eller fixa lite kaffe och med en njutningsfull känsla hoppas att huvudvärken försvinner. Och sedan när det är dags att börja jobba igen... inte dricka kaffe på varje rast.
