asomianna

Jag hade väl aldrig kunnat tro att jag skulle bli så glad över att komma hem och möta sambon i en traktor. Glad för att få komma hem, få komma bort från jobbet? För att gården behöver skottas?

Nä, helt enkelt bara glad över att se honom eftersom jag ibland kan sakna honom från det att vi skiljs åt på morgonen.

De ligger här runtomkring mig (och snarkar ikapp), katterna och sambon. Själv är jag klarvaken och känner att det är långt till sömn. Mest av allt skulle jag vilja sätta mig ute på bron, i höstnatten och ta en cigarett. Men det kan jag inte, fyra dagar som ickerökare. Går rätt bra, men visst kommer de ibland... huggen.

På samma sätt hugger det ibland till i mig när jag ser på honom, när jag hör hans andetag. Rädslan greppar tag i mig, tänk om jag någon dag mister honom, tänk om han råkar ut för något eller om han ledsnar på mig.

Jag vet att det är dumt att tänka så men jag har inte varit så lycklig som jag är nu sedan... vet inte ens när. Och jag är livrädd, för att det ska tas ifrån mig. När det bara var jag brukade jag säga att jag var väl inte direkt lycklig men inte olycklig heller. Nu är jag det, riktigt lycklig och det är inte förrän nu jag även kan bli riktigt olycklig. Nä jag ska försöka att inte tänka så!!

Gunnar ligger på strumphögen, Sigge ligger på sambon, jag smeker den ena bakom örat och den andre på axeln. Jag älskar dem verkligen.

Jag har förvandlat ett hus till ett hem. Ja det kanske låter lite klyschigt men det sa kärleken till mig och då väljer jag att tro på det.

Hey pretty girl, won't you look my way
Love's in the air tonight
Bet you could make this ol' boy stay
Hey pretty girl, won't you look my way

Hey pretty girl, can I have this dance
And the next one after that
Gonna make your mind there's a real good chance
Hey pretty girl, can I have this chance

Hey pretty girl, it feels so right
Just like it's meant to be
All wrapped up in my arms so tight
Hey pretty girl, it feels so right

Life's a lonely, winding ride
Better have the right one by your side
Happiness don't drag its feet
Time moves faster than anything

Hey pretty girl, wanna take you home
My momma's gonna love you
She'll make me sleep on the couch, I know
But hey pretty girl, wanna take you home

Hey pretty girl, lets build some dreams
A house on a piece of land
Plant some roots and some apple trees
Hey pretty girl, lets build some dreams

Life's a lonely, winding ride
Better have the right one by your side
Happiness don't drag its feet
Time moves faster than anything

Hey pretty girl, you did so good
Our baby's got your eyes
And a fighters heart like I knew she would
Hey pretty girl, you did so good

Hey pretty girl when I see the light
When it's my time to go
I'm gonna thank the Lord for a real good life
Pretty little girl and a beautiful wife

Det fanns en M. En Man gav upphov till många känslor, bra som dåliga. Man kan lätt förknippa en händelse, en människa med en viss låt. Dessa är min historia med honom. Jag minns dem alla. Jag minns kyssen till den första låten, värmen till den andra, tårarna till den tredje, frustrationen till den fjärde, acceptansen till den femte och jag känner lugnet till den sjätte.

 

Följ denna tur, lyssna på vår sång.

 

I förälskelsens vagga trodde vi båda att aldrig ska jag sluta älska dig och vi kände oss starka, som en kvinna och en man. Man kan nog säga att det var du och jag mot världen (vilket också är en sång, men inte någon av "våra").

 

Men vi kunde inte vara tillsammans, vi ville så olika i och med våra liv, det satte kilar i oss, för oss. De känslor som en gång varit så varma blev bittra, sorgsna och elaka. Så en kall och mörk dag bestämde vi oss för att sluta försöka, sluta låtsas. Och jag kämpade för att vara starkare. Jag gick genom dagar, veckor och månader genom ett täcke av tårar. För jag ljuger så bra, men tyvärr lika bra för andra som för mig själv. För andra kunde lögnen vara att det var "bara bra!" med mig, för mig själv ljög jag genom att ändra mina bilder av dig. Det tog mig lång tid att inse att det jag trodde vi hade, det fanns aldrig. De drömmar som fanns var inte delade.

 

Nu kan jag tänka på dig men värme, som den man som en gång gav mig så många fantastiska stunder. Men jag har balans, jag har distans. Jag vet att du och jag är ingen bra idé. Vi ska inte vara tillsammans. Och jag vill heller inte längre det. Jag ser dig nu med öppna ögon. Jag tycker fortfarande om dig, för den du är men jag saknar dig mindre och mindre.

 

 

 

Det finns en ny M. En ny Man, nya känslor, nya låtar...
Han gör mig trygg. Jag behöver aldrig mer vara rädd

Vissa studer minns man! Men däremot kan jag inte minnas när jag senast la mig i sängen och inte riktigt kunde bestämma mig för om det kändes skönt eller tomt att lägga sig själv. I så många år har jag haft sängen för mig själv och njutit av det (för det mesta).

I morse fann jag en okänd schampoflaska i min dusch. Var kom den ifrån, tänkte jag och snurrade lätt in mig i en tanke om att jag i något förvirrat tillstånd köpt fel, men nej, det kändes inte rimligt. Tre sekunder senare stelnade jag till och en gammal reaktion om flykt spred sig i min kropp, men instängd i duschkabinen som jag var och med varmt lugnande vatten rinnandes nedför min kropp samlade jag mig. Andra delar i mitt huvud började mota tillbaka signalerna från reptilcentrum och jag började inse att det är ju bara en schampoflaska, det är faktiskt inget att få panik över.

 

Och personen som äger schampoflaskan luktar alltid gott.

Jag vet allvarligt talat inte vad det är för fel på mig! Nu menar jag inte i meningen, tyck om mig utan snarare i "va fan". Det kan vara så att jag just nu håller på att förstöra det (den) bästa som hänt mig på många år, och varför? Ja, förmodligen för att jag är så jävla rädd. För vad? Hur gick det här till? Varför blev jag så här? Varför kan jag aldrig tillåta något (någon) bra att komma in i mitt liv?

Jag är så arg på mig själv att jag skulle kunna ge mig stryk om det gick. Men kanske är det precis det jag håller på med och har gjort i flera år. Spöar skiten ur mig själv, psykiskt.

Det är sex år sedan jag var kär. Å helvete va kär jag var! Jag var så kär att... det går inte riktigt att beskriva (eller rättare sagt vill jag inte beskriva det för er, det är vårt minne och det får förbli vårt). Men långt ovan de rosa molnen svävade jag. Å jäklar vilket fall det blev. Varenda del i hjärtat bröts i de fallet.

Såren är borta nu och behovet av smärtstillande finns inte mer, men rädslan för att återigen falla blir bara värre och värre. Ärren blev allt annat än vackra. Jag är som en förbrukad cykelhjälm, jag klarar bara ett sådant fall, nästa smäll går jag sönder.

... I´m not broken.

Vad gör man när de där frågorna kommer som man inte har svar på?

En mycket kär vän (eller två är det egentligen) ställs just nu inför frågor som är mycket svåra att besvara, helt enkelt för att det inte finns några svar. Ett Ja kan vara lika rätt och lika fel som ett Nej. Man snurrar runt i en värld av Kanske, av Om, Ifall och framförallt av Vet inte.

Som vän försöker man lyssna, försöker finna andra vägar mot svaret än de spår man annars lätt fastnar i. Jag vet själv hur jag fungerar, jag kan fundera på en sak om och om igen, gå igenom vad som sagts/hänt tusentals gånger utan att finna svaren. Men så när jag öppnar mig, när jag berättar för en vän vad jag funderar på, då kommer det, då hör jag mig själv säga det jag säger och på så sätt kan jag finna mina egna svar.

För i en sådan där situation när man bara inte vet vad det är man ska göra är det mycket sällan någon annan kan säga vad det är man ska göra. Den andra kan bara lyssna, bekräfta och finnas till.

Det är det vänner är till för - och mina vänner betyder väldigt mycket för mig.

Vissa dagar finner man inte orden, då är det bra att andra har dem. Så... om du inte redan upptäckt denna fantastiska poet och musiker ska jag ge dig en stor skatt. Jag ger dig: Toni Holgersson

Jag önskar att vi hade mötts för många år sen
Då inget var besudlat, din blick var så blå
Och en blodröd sol över den vita sanden
Ja så känns din kyss i handen när du ska gå

Jag ställer inga frågor
Jag kräver inga svar
Jag bara önskar att du hade stannat kvar
och att imorgon och du vore här just nu
Att imorgon vore idag

Ja en blodröd sol över den vita heta sanden for
Blåstes ur handen i min blick av ett dörrslag när du gick
Nu sitter jag här i tystnaden blind och stum och kär igen
Skriver så vackra brev till sommaren
Önskar att du vore här min vän

Jag ställer inga frågor
Jag kräver inga svar
Jag bara önskar att du hade stannat kvar
och att imorgon och du vore här just nu

Att imorgon vore idag

Jag ställer inga frågor
Jag kräver inga svar
Jag bara önskar att du hade stannat kvar
och att imorgon och du vore här just nu

Att imorgon vore idag

Ja en prästkrage alltså... ni vet när man plockade ett blomblad i taget... älskar älskar inte älskar älskar inte...

Det är otroligt roligt, frustrerande, tvivlande, nyfiket, spännande, tveksamt, osäkert och en massa andra känslor att träffa en ny människa. Lära sig vad den personen tycker om, ogillar, går igång på, vart knapparna sitter om man säger så. Och samtidigt ska man även visa upp sig själv, ge den andra personen en chans att se vem jag är. Vilka delar vill man visa? Vilka delar vill man försöka få en chans att göra om denna gång?

Lycka kan fort bli sorg, leenden kan lätt brytas ner av tårar... Men det är skrämmande vad skönt man sover i en varm mans famn.

"Det kanske låter cyniskt men det verkar vara ett olycksfall i arbetet om Amor träffar rätt" - Cirkus Miramar

Man får väl se det som något bra att livet går upp och ner...

Idag är jag trött, riktigt trött. Men medan ögonen kämpar för att hålla sig uppe har jag slutat kämpa bort det leende som ligger över mina läppar.

Finns inget av det, inte det minsta.

Den lilla uns av förhoppning man då och då försöker sig på blir så jävla grymt nerslaget. Varje liten glimt av hopp man ibland tillåter sig att känna blir så mörbultat misshandlad att den jäveln snart ska ta å lära sig läxan att inte ens försöka.

Ensamheten står där i hörnet och blänger på kärleken, attackerar den med alla giftiga ordpilar den kan, slänger ut fällor av osäkerhet och tvivel.

När den återigen segrar, bygger den ytterligare en sten på sin höga mur, säger: "va var det jag sa" och låser in sig än djupare inom mig.

Som för alla andra går mitt liv upp och ner, liksom mitt singelliv. Vissa dagar är underbara, vissa är som den igår...

Jag stod på centralstationen i Stockholm och väntade på det tåg som skulle ta mig och min grupp hem till våra vanliga liv igen. Hemlängtan var stor för oss alla, man kunde ta på ivern att få komma hem till sina nära och kära. När jag stod där och småpratade med mina kollegor, försvann jag stundtals in i min egen värld och nynnade lite på en strof jag brukar nynna på när jag befinner mig i den känslan.

Känslan av kall tomhet.

Jag önskade i den stunden inget annat än någon som höll om mig. Att få komma hem och lägga mig i någons trygga famn. Någon som strök mig över kinden, kysste mig i pannan och bara lät mig uppfyllas av dess värme.

Den 23 april 2000 föddes en liten hårig parvel som buffade sig rakt in i mitt hjärta och blev en underbar vän. Genom sorg och glädje fanns han där, alltid med samma lugna och trygga famn att krama, alltid med samma toleranta och förstående lyssnande, alltid med värme och en ovillkorslös kärlek. Min hund, min Ymer.

Så många fantastiska stunder vi hade tillsammans, så mycket lek, mys och omhändertagande - från båda håll. Jag kommer att sakna dig så.

Ditt hjärta har slutat slå men din kärlek finns alltid kvar.