asomianna

Finns inget av det, inte det minsta.

Den lilla uns av förhoppning man då och då försöker sig på blir så jävla grymt nerslaget. Varje liten glimt av hopp man ibland tillåter sig att känna blir så mörbultat misshandlad att den jäveln snart ska ta å lära sig läxan att inte ens försöka.

Ensamheten står där i hörnet och blänger på kärleken, attackerar den med alla giftiga ordpilar den kan, slänger ut fällor av osäkerhet och tvivel.

När den återigen segrar, bygger den ytterligare en sten på sin höga mur, säger: "va var det jag sa" och låser in sig än djupare inom mig.