asomianna

Det finns många saker med USA som jag tycker är idioti, det politiska styret, deras militärorientering, deras allmänbildning, matvanorna, ja en massa helt enkelt. Men det finns en sak som de gör där den svenska varianten bara kan ta å slänga sig i väggen och det är Ty Pennington´s Extreme Makeover Home edition. Ikväll såg jag det programmet och återigen satt jag och torkade tårarna medan de byggde dessa fantastiska hus. Inte grät jag över att det blev så fint, det är ju inte mitt hem utan jag grät såklart över historierna.

Den huvudsakliga skillnaden mellan den amerikanska och den svenska varianten i dessa program är nämligen vilka personer de väljer att hjälpa. Jag har sett Ty och hans medhjälpare bygga fantastiska - extrema - hus till fantastiska människor. Sådan som är fosterföräldrar åt barn ingen vill ha, sådana som försöker belasta miljön så lite som möjligt och ikväll, sådana som har mist ett barn i kidnappning och sedan dess ger hela sitt liv och hjärta för att hjälpa andra människor i samma öde. Jag har inga egna barn men ändå kan jag tänka mig att mista ett barn måste vara det absolut grymmaste en människa kan råka ut för.

Vad gör då den svenska varianten? Jo de bygger om köket till Emma och Zäta! Familjerna ovan har stora hjärtan men små bankkonton och jag vill inte säga något elakt om Emma och Zätas engagemang i sociala frågor för det vet jag inget om, men en sak vet jag - de har bankkonton så de klarar sig. Fy skäms svenska home makeover! Hjälp någon som behöver det istället! Bygg hem till hemlösas organisationer, till kvinnojourer, till familjer i sverige som tar hand om utslängda barn - det finns massor av fantastiska människor i detta land också. Låt dem synas! Hjälp dem istället! Jag är medveten om att det amerikanska programmet har en budget vi bara kan drömma om, men det spelar egentligen ingen roll - rätta munnen efter matsäcken.

Dagens känsla: det bränner på kinderna

Är det konstigt att man är singel egentligen med tanke på hur jag "ratar".

Ex 1. En kille som var intresserad av mig i somras. Vi mailades och pratades på telefon men det blev aldrig att vi sågs eftersom vi sprang om varandra på drakbåtsfesten och sedan orkade jag inte bry mig längre. Kan dessutom säga att efter att jag hade pratat med honom på telefon var jag inte längre så intresserad av att träffa honom. Varför? Jo han hade den värsta rösten jag hört i mitt liv. Va! Ja det är sant, hur skulle jag kunna stå ut med att träffa en person som gjorde att jag önskade mig döv. Hans röst lät som en dryg variant av den där jättejobbiga lilla mannen i polisskolanfilmerna. Ni kan ju tänka er.

Ex 2. På olika sidor man finns får man då och då lite förfrågningar och hälsningar ifrån olika män, men en som inte ens kan skriva en vettig mening känner inte jag att jag har något utbyte av. Senaste exemplet lät: "heeej va görs??? ba nice me mej rå hu va helgen?????" En annan kille skrev :::::::: efter varje mening och när jag kommenterade det sa han att han tyckte det var coolt. Vad är det som är coolt med att vara så handikappad i det svenska skriftspråket att man inte ens kan skriva en text människor orkar läsa?

Ex 3. Kvävde mig (inte helt såklart då skulle jag inte skriva detta).

Ex 4. Var jag intresserad av men tydligen inte han.

Ex 5. Ja hur länge ska jag fortsätta?

Dagens siffra: 61 trappsteg är det ner till tvättstugan, så om jag gick ner och upp fyra omgångar igår räknas det då som det träningspass jag missar när halsen svider?

Som arbetslös! Sin vana trogen gjorde man raskt undan en massa ärenden igår som om jag hade varit lite smart och dragit ut hade gett mig ärenden hela veckan. Återigen kan vi referera verklighet till Vänner-avsnitt, då Joey ger just detta tips till den nyligen arbetslöse Ross; att han måste dra ut sina ärenden lite och inte göra allt på en och samma dag, då kommer han att förgås av rastlöshet de andra dagarna. Jag förstår precis vad han menar. Idag har jag rensat i ett skåp, skickat iväg tre jobbansökningar och två tävlingsansökningar, rensat kattlådan, ätit frukost och lunch och funderar nu på hur jag ska lägga upp diagrammen i den uppsats som påbörjas ikväll (eller imorgon om kvällen skulle bli en simskväll).

Alldeles nyss ringde jag dock en gammal arbetsgivare och frågade om jag fick använda honom som referens och fick svaret; "Javisst får du det, men vill du inte jobba här då"? Vad ska man säga! Handläggarna på arbetsförmedlingen borde gå i kurs hos mig. Nä nu ska jag inte vara så kaxig, det är såklart bara extra vid behov samt sommarvikarie och det är inget jag kan leva på, så heltidssökandet fortsätter. Har jag tur kan det dock bli lite nätter på detta ställe och det är inte fy skam kan jag lova, problemet är dock transporten, jag behöver verkligen en bil. Ingen som har en extra de inte behöver?

Dagens mat: rester

Känner mig idag som Pongo! Ni vet Pongo och de 101 dalmatinerna, fast idag är det Anna och de 101 betygen. Jag slutar min anställning på denna skola idag och innan jag lämnar in nycklarna och går härifrån ska alla mina elever få ett betyg. Det är 101 stycken. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att föra ett betygsamtal med alla, på grund av att vissas uppgifter lämnades in så sent som idag, men det får man väl leva med. Igår satt jag och våndades över en elev som låg mellan IG och G och funderade på hur jag skulle göra. Så går jag igenom hennes sista inlämningsuppgift, uppmärksammar språket lite extra, googlar lite och hittar hela altet på internet - TACK! Det gjorde mitt beslutsfattande sååå mycket enklare.

Ja visst kan jag se svarta och vita områden i min tid här på denna skola. Vissa saker har gått riktigt bra och andra dåligt och självklart har jag lärt mig mycket om både mitt ämne, om elever och om mig själv. Fick alldeles nyss en liten present ifrån arbetslaget som sade sig komma att sakna mig och det känns ju roligt med den uppskattningen. Önskar såklart att jag fick ett jobb istället för en chokladask men man kan väl inte få allt antar jag.

Dagens citat: Du är en ängel med tiaran på sne! Vet att man brukar säga glorian, men vad spelar det för roll!

Man brukar säga att om någon har sagt något bra och man inte vet vem det är så är det säkert Oscar Wilde. Jag har en gång promenerat runt i hans anda, sett var han konfirmrades, var han gjorde ditten och datten och var han ligger som en staty på en sten - eller kanske som en sten på en staty. Men man behöver faktiskt inte gå tillbaka 1800-talet för att finna storslagna citat, det kan räcka med vår egen samtid.

Min goda vän gav mig idag idén att starta en citatbok och fylla den med bättre eller sämre sagda ordsammansättningar av våra nära och kära. Jag kan så här i minnet komma ihåg några klassiker. Vad sägs om:
"Skärpa mig och suga kuk, det kan jag!" eller varför inte "Det är ju bara en karl, en snygg i och för sig men ändå bara en karl".

Jadu en sak är då säker, idag kommer jag för tredje gången sedan jag började på detta jobb att ta bussen hem. Dels för att det är skyblött ute och mina fötter fortfarande inte torkat sedan jag gick hit imorse, dels för att jag ska få med mig lite böcker och annat som inte ska vara kvar på denna arbetsplats efter det att jag lämnar den och dels för att jag ska på bolaget på vägen hem. Ja också ska jag in och köpa mig en fin liten bok för min bekynnande citatsamling.

Dagens siffra: 62 - böcker har jag att kräva igen av eleverna och jag kan lova er att det är ett jävla tjat. Jaja, lämnar de inte igen den dimper det ner en fin liten inbetalning till en ny bok.

Låt dig inte luras av det ansikte jag visar. Jag har tusen masker och ingen av dem är jag. Bli inte lurad. Jag ber dig, bli inte lurad. Jag ger dig intryck av att vara säker. Att självförtroende är mitt namn och kyligt lugn mitt agerande. Att jag inte behöver någon. Men tro mig inte. Djupt nere dväljs mitt verkliga jag i förvirring, i fruktan, i ensamhet.

Därför skapar jag mig en mask att dölja mig bakom, att skydda mig från de blickar som vet. Men just en sådan blick är min räddning. Det betyder att om den åtföljs av accepterande, då åtföljs den av kärlek. Det är det enda som kan befria mig från de murar jag byggt åt mig själv. Jag är rädd för att djupast inne inte vara någonting. Att jag inte alls är något att ha, att du ska upptäcka det och stöta bort mig.

Så börjar paraden av maskeringar. Ständigt småpratar jag med dig. Jag berättar allt som egentligen inte betyder något, men ingenting av vad som betyder allt, vad som ropar i mig. Var snäll och lyssna noga och försök höra vad jag inte säger! Jag skulle vilja vara äkta och spontan och mig själv, men du måste hjälpa mig. Du måste räcka ut din hand.

Varje gång du är snäll, vänlig och uppmuntrande, varje gång du verkligen bryr dig om - då börjar mitt hjärta få vingar. Med din känslighet och sympati och din förmåga att förstå är det endast du som kan befria mig från min skuggvärld av osäkerhet, från övergivenheten i mitt fängelse. Det kommer inte att bli lätt för dig. Ju närmare du kommer mig desto blindare slår jag kanske tillbaka. Men jag har hört att kärleken är starkare än tjocka murar och däri ligger mitt hopp. Mitt enda hopp.

Jag ber, försök riva dessa murar med fasta händer. Men varsamma händer - för ett barn är mycket känsligt.

Vem är jag kanske du undrar?

Jag är någon du känner mycket väl.

Jag är varje man du möter.

Jag är varje kvinna du möter.

Jag är också du själv.

Författare okänd

Jag har skaffa mig en katt, den 20 december flyttade Sigge in hos mig och sedan dess ser min lägenhet aldrig mer ut som tidigare. Det ligger små möss och bollar överallt och på toaletten knastrar det under fötterna när man kliver in eftersom det ligger kristallsand överallt (gör att de utkommande produkterna inte luktar så illa). Han är kaxig och tuff och attackerar mina stackars växter så att det snart inte är så mycket kvar av dem. Min underbara soffa har jag täckt över i ett försök att inte få den sönderriven. Men han är så go! Han älskar att ligga på min mage, han tycker om att vara nära mig - framförallt när jag lagar mat så där har vi lite meningsskiljaktigheter - och han kommer springandes för att möta mig när jag kommer hem. På nätterna sover han under täcket med mig, vilket gjorde att första nätterna tordes jag knappt vända mig i rädsla för att mosa honom. Men så har jag lärt mig att det inte är någon risk, han har nämligen klor, vassa klor, som ser till att han inte mosas. Jag har nu massvis med rivsår över hela kroppen.

Dagens siffra: 2 - är vi nu som bor i denna lägenhet.

Så var det ett nytt år nu då och självklart hoppas vi alla att det ska bli ett bra sådant. Att våra nära och kära ska få vara lyckliga vilka vägar de än må välja att gå. Att jag ska få svar på några av de frågor jag har i mitt liv och kanske även lösa upp några knutar. Inga dumma, ohållbara nyårslöften för min del utan helt enkelt bara fortsätta vara den jag är - som jag är.

Jag vaknade första morgonen 2008 med en mans armar runt mig. För er som nu tror att det rådde sexuell aktivitet i sänghalmen måste jag tyvärr göra er besvikna, det förekom icke. Värme dock! Jag sitter fortfarande kvar i sängen, äter chips till frukost eftersom jag inte orkar klä på mig, vilket krävs för att kunna gå till köket i det korridorsboende jag för tillfället befinner mig i. Jag väntar på att baksmällan från 2007 ska gå över och imorgon åker jag hem till mitt hem, mitt liv och min katt.

Så vad är det man brukar säga? God fortsättning!