asomianna

Detta är inget som jag kan förklara så förvänta dig inget intelligent och genomtänkt just nu... men det är rent ut sagt fascinerande vad sexigt det är med musiker. Ta en helt vanlig man, som i normala fall inte är direkt ful men heller ingen man skulle vända sig om efter, han kan till och med ha lite för mycket runt magen, sätt en gitarr i händerna på honom och en mikrofon framför och hans attrationskraft fördubblas, tripplas, exploderas. Det är något som är otroligt sexigt med sjungande/spelande män, det är såklart en stor fördel om de även gör det bra men inte en nödvändighet. Det är ju ingen direkt gåta varför stora musiker kan välja och vraka bland kvinnorna som dyrkar dem. Behöver jag nämna att jag var på en konsert igår? Jävlar vilken snygg man jag såg, bakom ett trumset ;) och bara för att tillägga - han var snygg som fan även utan trummorna.

Jag såg en annan man också, en man jag känt lite halvdant ett tag. Sist jag träffade honom hamnade jag och min vän bredvid honom och hans vän på en restaurang/bar och vi pratades vid lite flyktigt. Då frågade han mig om vi hade satt oss på den platsen för att han satt bredvid. Öh nää... vi såg en ledig plats och medan jag tog av mig jackan såg jag att han satt bredvid men tänkte att det var väl inget problem. Igår frågade han mig om jag hade kommit på konserten för att han skulle vara där. Då påminde jag honom om att det faktiskt var jag som tipsade honom om den spelning vi båda då lyssnade till och att jag INTE kommit för att jag hade trott att han skulle vara där. Hur kan man vara så enormt egocentrerad, hur kan man tro att en människa man halvkänner och inte haft någon direkt kontakt med i ett år styr sina val efter honom? Det var nästan skrämmande.

Och innan allt detta träffade jag en tredje (eller första kanske det blir) man. Som jag känner mycket mer men ändå inte alls, som jag just nu känner att jag inte har något att säga. Men vi möttes vid en järnvägsövergång, han gåendes och jag på cykel och jag är då bannemig tillräckligt civiliserad för att i ett sådant tillfälle stanna, säga hej, säga något snabbt och nervöst, le, säga hej då och cykla vidare.

Sen kom jag fram till min väns killes lägenhet, drack lite vin och visade kompisens killes kompis, som jag träffat en gång innan men aldrig pratat med, att jag är inte bara kass på guitarr hero, jag är även dålig på att sjunga hårdrockslåtar. Men jag väljer att se det som en av mina charmiga sidor.

Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.

När vi växte upp, lekte livet,
vi var evighetens hopp.
Det var helt självklart att vår
framtid skulle bli,
oförbrukat fri.

Somrar svepte fram,
jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade, och gräset växte grönt.
Hela livet var så skönt.

Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
det rår inte stjärnorna för.
Älskling, jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.

Frusna på en strand,
Flög vi med drakar medans
tiden flöt iland.
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
himlen var så blå

Nu tar molnen mark.
Jag var förblindad av att solen sken så stark.
Men mina ögon kommer alltid le mot dig.
Kan det begäras mer av mig.

Himlen är oskyldigt blå,
djupaste hav likaså.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
det rår inte stjärnorna för.
Älskling, jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat, oss in i en vrå.
Är himlen så oskyldigt blå

Jag vågade och förlorade... Känner mig som ett begagnat glasspapper, tomt, kletigt och värdelöst. Men jag överlevde...
Kanske har jag nu lärt mig att lita på mina egna känslor.

Det är många år sedan jag grät inför en annan människa men jag orkade inte bry mig om det, jag orkade inte vara stark.

De säger att det är en styrka att känna sina svagheter och då kan jag säga att det finns en stor styrka inom mig, jag kan utan tvekan erkänna att jag har en stor svaghet - muntlig kommunikation. Det kan finnas så många ord inom mig som bara vill ut, som ligger i min mun och växer och växer men det är så svårt för mig att få ut dem. Oftast vet jag inte ens varför, jag vill... men kan inte. Jag försöker... men vågar inte.

Jag vet ju att muntlig kommunikation är svårt, de ord jag säger till en person svävar genom luften och in i den andres öron men där kan de på något sätt förändras så den mening jag hade med de orden kan tolkas helt annorlunda av den hörande. Och samma åt andra hållet. De ord jag säger kan för mig tyckas självklara medan den andra inte alls förstår vad jag menar.

"Jag har gjort allt" kan tyckas vara självklart, men för mig ger det inga svar utan ställer bara frågor. "Allt" vadå och för att visa vad. För att visa det ena eller för att visa det andra? Det jag hoppas på eller det jag befarar?

Men jag känner nu att det snart är dags, när jag kämpat mig igenom alla skräckscenarier jag kan tänka mig och försökt se att inte ens de kan vara så farliga, då ska jag våga... kommunicera. En vän sa till mig att någon kommunikation är bättre än ingen, i mening att det är bättre att berätta en sak via sms än inte alls. Men ändå så tror jag att en sådan form av kommunikation kan ge mer frågor än svar. Det jag behöver fråga och säga kan inte sägas via sms, det behövs muntlig kommunikation, jag behöver se personen som svarar, se om han ler eller ser bekymrad ut. Höra hans svar eller frågor.

Tänk den dagen för många år sedan då man bara kunde skicka en lapp och fråga chans på en person, vore inte det enkelt? Skulle en vuxen man tycka att det var charmigt?