asomianna

De säger att det är en styrka att känna sina svagheter och då kan jag säga att det finns en stor styrka inom mig, jag kan utan tvekan erkänna att jag har en stor svaghet - muntlig kommunikation. Det kan finnas så många ord inom mig som bara vill ut, som ligger i min mun och växer och växer men det är så svårt för mig att få ut dem. Oftast vet jag inte ens varför, jag vill... men kan inte. Jag försöker... men vågar inte.

Jag vet ju att muntlig kommunikation är svårt, de ord jag säger till en person svävar genom luften och in i den andres öron men där kan de på något sätt förändras så den mening jag hade med de orden kan tolkas helt annorlunda av den hörande. Och samma åt andra hållet. De ord jag säger kan för mig tyckas självklara medan den andra inte alls förstår vad jag menar.

"Jag har gjort allt" kan tyckas vara självklart, men för mig ger det inga svar utan ställer bara frågor. "Allt" vadå och för att visa vad. För att visa det ena eller för att visa det andra? Det jag hoppas på eller det jag befarar?

Men jag känner nu att det snart är dags, när jag kämpat mig igenom alla skräckscenarier jag kan tänka mig och försökt se att inte ens de kan vara så farliga, då ska jag våga... kommunicera. En vän sa till mig att någon kommunikation är bättre än ingen, i mening att det är bättre att berätta en sak via sms än inte alls. Men ändå så tror jag att en sådan form av kommunikation kan ge mer frågor än svar. Det jag behöver fråga och säga kan inte sägas via sms, det behövs muntlig kommunikation, jag behöver se personen som svarar, se om han ler eller ser bekymrad ut. Höra hans svar eller frågor.

Tänk den dagen för många år sedan då man bara kunde skicka en lapp och fråga chans på en person, vore inte det enkelt? Skulle en vuxen man tycka att det var charmigt?