Jag har förvandlat ett hus till ett hem. Ja det kanske låter lite klyschigt men det sa kärleken till mig och då väljer jag att tro på det.
Efter många år som singel träffade jag honom, mannen med stort M. Tidigare än vad jag hade tänkt mig och kunnat föreställa mig blev det aktuellt med samboliv och nu under semestern har jag och hårbollarna lämnat lägenheten i stan för att bosätta oss på landet. Katterna lever livets glada dagar nu kan jag lova och jag… ja jag stormtrivs. Det är så lugnt, så skönt, så vacker och så hemma.
När det idag var dags att bege sig in till jobbet igen kändes det inte så jobbigt att faktiskt gå tillbaka till jobbet, att det är slut på sovmorgonsdagar, det kändes bara jobbigt att åka hemifrån.
Kan det vara så att lyckan äntligen funnit mig?
