Först å främst - Zebralagen som infördes för några år sedan, att gångare har företräde vid övergångsställen, är inte bra. Borde inte de gående få möjlighet att gå över gatan? Jo men som det är nu så ser man dagligen människor som går rätt ut i vägen utan att ens kolla om det kommer trafik från något håll (vilket är det första man lär ett barn att göra i trafiken). För även om en gångare har företräde så måste man ibland se till den verkliga situationen. Det är inte alltid möjligt att stanna på en sekund med en bil som väger x antal gånger mer än människan och möjligen på halt väglag. Ja jag vet, man ska framföra sitt fordon i den hastighet så att man kan stanna den när det behövs... men nu talar vi inte om böckerna på körskolan/polisutbildningen, nu pratar vi om verkligheten. Som gångare måste man ha kontakt med bilisterna, så är det bara. (Och använd reflex för f-n!)

Med det sagt så kanske ni nu förstår att jag håller med skribenten av detta inlägg, men det som oroar mig är att den person som läser detta och borde ta till sig, borde tänka över sin egen roll i trafiken förmodligen inte gör det. Det den personen förmodligen fixerar sig på är att man har använt ordet dagisfröken. För det verkar ibland vara så att folk får bete sig hur de vill, men banne den som råkar benämna dem på fel sätt. 
 
 
 
Imorgon bär det av igen, tre mil på skidor med mål i Mora. Om jag ser fram emot det? Näääääääääää!!! Och konstigt vore väl det med tanke på ryggvärk och otränade ben. Men kommer jag att göra det? Jaaaaaaaa!!! Det kan ni ge er fan på. Som jag sa till en vän: Dum e ja, å tjurig me!
Med kärleken idag.

Känns så otroligt bra att det inte ens går att beskriva. Men mest av allt känns det rätt. Det är honom jag ska ha, det är han jag ska vakna varje morgon med och glädjas över att just han ligger bredvid mig. Det är hans morgonvarma kropp jag ska krypa upp i, det är just hans morgonandedräkt jag ska kyssa.

Ibland känns det som att det var igår vi träffades eftersom tiden har gått så fort. Ibland tror jag att jag har känt honom i hela mitt liv.

Jag ser fram emot nästa dag med min Magnus.
Ryggen smärtar så att jag har svårt att göra vardagliga saker - läkaren ordinerar: sluta rök.

Mina ben värker så mycket när jag går att det efter fem minuters promenad känns som de ska sprängas - läkaren ordinerar: sluta rök.

Ett annat problem med mina ben är att det rycker och krampar i dem när jag ska sova och den enda lösningen på det brukar vara att sova på mage. Har haft problemet sedan 11-årsåldern men det har blivit värre det senaste halvåret - läkaren ordinerar: sluta rök och sluta dricka kaffe.
 
Jag vet att kravet på att sluta röka är stort och jag vet även att de fysiska vinningarna av att sluta är stora. Men likaväl som wiskey och eter inte botar allt tror jag inte heller att min kommande tid som icke-rökare kommer att göra mig sprudlande frisk i alla hänseenden och det borde heller inte läkaren göra. Att mina ben sitter ihop med min rygg kan jag fråga min 4-åriga systerson om så det känns allt annat än roligt att bli avfärdad som en dum hypokondrikter när man väl kämpar emot sina farhågor och faktiskt tar kontakt med, ja till och med tjatar sig till, en läkare.
 
En läkare som föresten fick svar om min icke kommande tid hos ortopeden för över en månad sedan men tydligen valde bort att informera mig om det.
 
 
Vad hade jag gjort annorlunda?
Vad hade jag kunnat göra annorlunda?
Vad är jag?
Vad är inte jag?
Går det att lösa?
Behöver det lösas?
Hjälp?
Hjälp!
på sex ord:

Föddes vit. Dog svart. Levde rött.