Fick nyss detta mail:
Meddelande från: pervokris 28
Datum: 25/11/08 17:41 
Jag vill se dig fetare. Jag tror att du har potential att växa ganska rejält. Om du vill så kan jag bli din matcoach över Internet och tala om för dig vad du ska äta, hur ofta o.s.v. Men då måste du lyda mina råd.

Om du är intresserad så ska du skriva din e-postadress till mig nu.

Nej, jag är inte någon sjuk feeder som vill se dig dö eller bli immobil. Jag gillar bara överviktiga tjejer och att få halvmulliga (eller t.o.m. smala) att bli större. Svara inte om du inte är intresserad då ditt brev i så fall bara kommer att kastas bort utan att läsas och du därmed bara slösar bort bådas vår tid. Skriv inga gästboksinlägg heller -- de anmäles och tas sedan bort. Tack.


Va faaaaan ska man svara på ett mail som detta? Inte alls såklart...
Sanning är önskan; vi vill tro; det som vi vill tro kallar vi för sanning.
Och när kärleken kommer in i bilden  tappar vi bort sanningen.
Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta!

Denna gamla klassiker till talesätt hade vi i en broderad version i min barndoms kök och idag fick jag höra vilka jag skulle ha tagit med den för att visa. Jag fick nämligen höra att den katolska kyrkan i Italien IDAG har skänkt förlåtelse till John Lennon för att han en gång sade att The Beatles var större än Jesus, denna mening uttalade han 1966. Nittonhundrasextiosex!!! Jag var inte född då, min pappa var nio bast och mamma tumlade runt på åtta. Frågar man en genomsnittlig tonåring skulle det lika gärna kunna vara 300 år sedan och det känns som att det är det tidsperspektivet den katolska kyrkan har. Nu ska vi inte gå in på den katolska kyrkan och perspektiv för då kommer jag att skriva tills mina fingertoppar och dina ögon blöder...

Låt oss istället gå in på förlåtelse. När kan man ge förlåtelse? Måste man känna den fullt ut för att kunna ge eller räcker det med en snabb; "Ja okej, det är lugnt!"? Vems ansvar är förlåtelsen egentligen? Den som kan ge den eller den som behöver få den och är det lika viktigt för dem båda? Om jag har gjort något fel och ber om förlåtelse är det såklart viktigt för mig, men om någon har gjort något fel emot mig utan att jag riktigt ser det så kanske deras behov av förlåtelse är det viktiga.... hm det blev samma sak... kanske är det viktigt för mig att ge förlåtelse till någon som tycker sig ha gjort något fel... nu blev det snurrigt... Men hur blir det om jag inte tycker att jag har gjort något fel men den andra personen tycker det och begär att jag ska be om förlåtelse?

Jag har gjort saker i mitt liv som jag inte alls är speciellt stolt över och jag kan inte annat än hoppas att den person som drabbades av det en dag kan förlåta mig, även om jag i min tur även måste kunna förlåta honom... kan jag det... det vet jag inte ännu? Men jag har även behövt ge förlåtelse och där kommer frågan om min sanning i det hela. Ska man säga att man förlåter människan i fråga och sedan kämpa vidare med sina egna känslor och tankar eller ska man säga till personen i fråga att "nej, jag kan inte förlåta dig ännu men jag jobbar på det"? Det skulle nog kännas grymt.
Så sket det sig igen då och här sitter man återigen en ensam lördagskväll och funderar över vad som gick snett denna gång. Tankarna snurrar men förmodligen för fort för det är inga svar som hinner hoppa av karusellen. Trodde ett tag att jag verkligen hade hittat rätt denna gång, men sen försvann alla de känslorna och de negativa dök upp istället. Varför? Ja det vet jag inte om jag har kommit underfund med ännu och ärligt skulle jag inte dela med mig dem så här heller. Lite privat får man ändå vara...

Tidigare på gårdagskvällen satt jag på ett tåg från Stockholm som var kraftigt försenat. Jag rinde min syster för att prata lite med henne och berättade om förseningen och att jag skulle vara hemma rätt sent. Hon frågade mig om jag skulle ta en taxi hem men svarade att han skulle komma och hämta mig. Ja just ja! Även om hennes fråga i sig inte betydde så mycket för henne så sa den mig en himla massa, man är helt enkelt så van att jag är själv att det är bara jag, att det inte finns någon som kommer och hämtar mig på tåget - och så är det nu igen!
Jag vet inte vad det är med mig, jag är hur trött som helst men kan inte somna på kvällarna. Har legat flera nätter i rad nu och bara vänt och vridit på mig hur mycket som helst och desto tröttare jag blir desto svårare blir det eftersom benen bara värker mer och mer.

Kanske beror det på att det är lite mycket just nu... samtidigt som jag har ett jobb på 100 % ska det skötas plugg som var svårare än vad jag tänkt/trott, gode man-uppdraget är ganska jobbigt just nu, och inte heller sköter jag min kropp och det gör ju aldrig saken bättre. Men jag har såklart ingen annan än mig själv att skylla. Visst kunde jag i frågan om gode man fått lite mer stöd från överförmyndarnämnden men det är ju en kommunal instans så vad kan man egentligen förvänta sig? (Sågning!)

En sak som inte gör saken bättre är att jag fryser så inni helvete hela tiden, satte mig i bastun i en halvtimme igår och det var riktigt skönt. Ska nog försöka ta en promenad ikväll och sedan basta ett tag så ska det förhoppningsvis blir lite lättare att sova inatt. Nu gnäller jag, jag vet! Men... man får göra det ibland...

Jag har enligt det nya räknesättet inom högskola och universitet över 300 poäng och det nämner jag endast för att på så sätt tydliggöra att erfarenhet finnes av föreläsningar och kurser.


Så - Föreläsningar kan vara helt fantastiska oh de kan även vara ett rent helvete. Nu när jag är på en utbildning för produktionsledare inom Kriminalvården har jag redan denna fjärde dag erfarit båda sidor. Igår hade vi en av den bra sorten. Han var tydlig, humoristisk, hade ett varierat röstläge, insåg att människor i grupp inte aktivt orkar lyssna i mer än 45-50 minuter, var kunnig och gav oss verkligen en bra heldag i sitt ämne.


Men så idag kom raka motsatsen. Gubben, eller stofilen om man vill vara lite elak, var en av de sämsta föreläsare jag har stött på. Han hade samma uttråkade och uttråkande röstläge hela tiden, det enda fysiska showandet han hade var viftandet med sina glasögon, han slog upp full bild från kanonen med fulltext som han läste innantill, sedan delade han ut de olika lagarna och förordningarna och gick igenom det hela IGEN. Jag höll på att bli fullständigt galen!

När en föreläsare är så usel som denna man var blir gruppen ofta inte bara sega och oengagerade utan även nonchalanta emot föreläsaren. Själv skrev jag denna text, skickade sms och ritade en massa, andra satt och småpratade eller i värsta fall nickade till. Ingen av oss ägnade sig åt dessa ouppfostrade handlingar under gårdagens föreläsning.

Vi pratade om det på lunchen att det skulle vara typiskt för ett stelt verk som just min myndighet och menade att en betalande kund som till exempel ett företag skulle aldrig godta att 28 personer med full lön utsattes för detta. Kanske är det så, men det värsta av allt är ändå att denna totalt urusla föreläsning bara är nästan lika dålig som en föreläsning i pedagogik jag en gång plågade mig igenom på lärarutbildningen. Då gjorde det ju inte saken bättre av att det var en usel pedagog på en pedagogikutbildning. Han kanske skolkade den dagen de lärde ut hur man gör en bra föreläsning tillsammans med dagens gubbe.


Så - Kurser. Jag läser just nu en kurs i sociologi på halvfart distans och det är bland det värsta jag någonsin varit med om i utbildningssammanhang. Som jag nämnde i början har jag läst en hel del på högskola och detta är inte heller min första distansutbildning, men aldrig har jag varit med om en så sjukt svår kurs som den jag läser nu. Jag har pluggat alldeles för mycket för att behöva sitta på en introduktionskurs på A-nivå och känna mig som en idiot. Jag betvivlar inte på något sätt att de lärare jag har besitter den kunskap de gör så varför måste de "sätta dit mig" på det sätt de gör. Introduktionskursen i psykologi som jag läste för några år sedan hade all litteratur på engelska och ändå är detta sju gånger svårare. En fråga i en inlämningsuppgift består i sig av nio frågor och då var den frågan i sig bara en av fem, och den inlämningsuppgiften i sig vara bara en av fyra. Jag har hört att många har hoppat av redan och vill jag verkligen inre tillhöra den gruppen, jag vill fullfölja detta som jag har påbörjat - för DET är något jag måste lära mig och bli bättre på¨.


Vad andra (läs vissa föreläsare och lärare) behöver är uppenbarligen pedagogisk kunskap.