Förlåt mig?!
0kommentarer
Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta!
Denna gamla klassiker till talesätt hade vi i en broderad version i min barndoms kök och idag fick jag höra vilka jag skulle ha tagit med den för att visa. Jag fick nämligen höra att den katolska kyrkan i Italien IDAG har skänkt förlåtelse till John Lennon för att han en gång sade att The Beatles var större än Jesus, denna mening uttalade han 1966. Nittonhundrasextiosex!!! Jag var inte född då, min pappa var nio bast och mamma tumlade runt på åtta. Frågar man en genomsnittlig tonåring skulle det lika gärna kunna vara 300 år sedan och det känns som att det är det tidsperspektivet den katolska kyrkan har. Nu ska vi inte gå in på den katolska kyrkan och perspektiv för då kommer jag att skriva tills mina fingertoppar och dina ögon blöder...
Låt oss istället gå in på förlåtelse. När kan man ge förlåtelse? Måste man känna den fullt ut för att kunna ge eller räcker det med en snabb; "Ja okej, det är lugnt!"? Vems ansvar är förlåtelsen egentligen? Den som kan ge den eller den som behöver få den och är det lika viktigt för dem båda? Om jag har gjort något fel och ber om förlåtelse är det såklart viktigt för mig, men om någon har gjort något fel emot mig utan att jag riktigt ser det så kanske deras behov av förlåtelse är det viktiga.... hm det blev samma sak... kanske är det viktigt för mig att ge förlåtelse till någon som tycker sig ha gjort något fel... nu blev det snurrigt... Men hur blir det om jag inte tycker att jag har gjort något fel men den andra personen tycker det och begär att jag ska be om förlåtelse?
Jag har gjort saker i mitt liv som jag inte alls är speciellt stolt över och jag kan inte annat än hoppas att den person som drabbades av det en dag kan förlåta mig, även om jag i min tur även måste kunna förlåta honom... kan jag det... det vet jag inte ännu? Men jag har även behövt ge förlåtelse och där kommer frågan om min sanning i det hela. Ska man säga att man förlåter människan i fråga och sedan kämpa vidare med sina egna känslor och tankar eller ska man säga till personen i fråga att "nej, jag kan inte förlåta dig ännu men jag jobbar på det"? Det skulle nog kännas grymt.
Denna gamla klassiker till talesätt hade vi i en broderad version i min barndoms kök och idag fick jag höra vilka jag skulle ha tagit med den för att visa. Jag fick nämligen höra att den katolska kyrkan i Italien IDAG har skänkt förlåtelse till John Lennon för att han en gång sade att The Beatles var större än Jesus, denna mening uttalade han 1966. Nittonhundrasextiosex!!! Jag var inte född då, min pappa var nio bast och mamma tumlade runt på åtta. Frågar man en genomsnittlig tonåring skulle det lika gärna kunna vara 300 år sedan och det känns som att det är det tidsperspektivet den katolska kyrkan har. Nu ska vi inte gå in på den katolska kyrkan och perspektiv för då kommer jag att skriva tills mina fingertoppar och dina ögon blöder...
Låt oss istället gå in på förlåtelse. När kan man ge förlåtelse? Måste man känna den fullt ut för att kunna ge eller räcker det med en snabb; "Ja okej, det är lugnt!"? Vems ansvar är förlåtelsen egentligen? Den som kan ge den eller den som behöver få den och är det lika viktigt för dem båda? Om jag har gjort något fel och ber om förlåtelse är det såklart viktigt för mig, men om någon har gjort något fel emot mig utan att jag riktigt ser det så kanske deras behov av förlåtelse är det viktiga.... hm det blev samma sak... kanske är det viktigt för mig att ge förlåtelse till någon som tycker sig ha gjort något fel... nu blev det snurrigt... Men hur blir det om jag inte tycker att jag har gjort något fel men den andra personen tycker det och begär att jag ska be om förlåtelse?
Jag har gjort saker i mitt liv som jag inte alls är speciellt stolt över och jag kan inte annat än hoppas att den person som drabbades av det en dag kan förlåta mig, även om jag i min tur även måste kunna förlåta honom... kan jag det... det vet jag inte ännu? Men jag har även behövt ge förlåtelse och där kommer frågan om min sanning i det hela. Ska man säga att man förlåter människan i fråga och sedan kämpa vidare med sina egna känslor och tankar eller ska man säga till personen i fråga att "nej, jag kan inte förlåta dig ännu men jag jobbar på det"? Det skulle nog kännas grymt.
Kommentera