asomianna

I måndags var jag med om härligt, skrämmande, pinsamt, plågsamt, skönt, uppfriskande, nervärderande… annorlunda upplevelse – jag var på ansiktsbehandling. Först var det såklart avslappnande och skönt med ljuv vågmusik i bakgrunden och en kvinna som varsamt tvättade ansiktet med olika krämer och varma handdukar. Sedan kom frågan; ”vad använder du för produkter? Jag bävade för vad som skulle komma, tog sats och svarade; Eh… hm… jo jag använder bara tvål och vatten”. Genast kunde jag känna hur syrenivån i rummet minskade då den 14åriga praktikanten drog ett djupt andetag och flämtade ut ett OJ. Smygöppnade ena ögat och såg den hittills varma och varsamma kvinnans ilska, de röda öronen, de fladdrade näsborrarna och tänkte att det här kommer inte att bli kul. Sedan följde en hemsk stund av porrengöring där hon suckade och stönande framförde hut torr och obehandlad min hud var. Ett tag hade jag nästan lust att gå därifrån men så kom jag på att jag betalat i förskott (och förstod nu varför) och skummade i huvudet igenom alla gamla vill-man-vara-fin-får-man-lida-pin-klyschor jag kunde komma på. Men det ska erkännas att jag gick därifrån med ett ansikte lenare än en bäbismage (förstår inte varför andra refererar till rumporna som är smått svampiga efter att varit instängda i en pinkblöt blöja hela dagen).

 

På vägen till apoteket – för att köpa en ansiktsrengöring eftersom hon inte lyckades få mig att köpa de livsnödvändiga produkterna till det faaaaantastiska erbjudandet – sprang jag på en kille som ville fota mig och ställa en fråga till en tidning. Fanken! Inte har jag någon lust att synas i en av Sundsvalls största tidningar med ett ansikte nykommet från en ansiktsbehandling, blankt, rött och smått svullet – men mjuuuuuuukt. På apoteket fick jag hjälp av en kvinna som förstod direkt vad jag ville ha och som inte blev irriterad på mig för att jag inte vet skillnad på en massa engelska namn för egentligen samma sak.

 

Det är ju så med specialkompetenser, alla tycker att det egna området är det viktigaste av allt och det går bannemig inte att följa alla råd och regler för vad man ska och inte ska göra. Ansiktet ska behandlas på ett sätt, håret på ett annat, kroppen på sitt sätt och krockarna är överhängande. Bäst för ansiktet och håret kan nog vara att jäsa i soffan med en hårinpackning men vad tycker låren om det och den där friska och härliga strandpromenaden sliter på håret. Omöjligt!

 

Så istället för att missköta en del av mig själv verkar det nu som att jag gått in för att göra alla fel samtidigt. Jobbar för mycket, röker för mycket, sover för lite, motionerar för lite, äter för mycket fel och för lite rätt, hostar så att lungorna snart packar väskorna och drar, kliar håret av huvudet fullt av stressutslag… och tycker allmänt synd om mig själv.

 

Men idag ska jag gå å fixa naglarna, så får man i alla fall känna sig lite fin där… och förväntar mig en utskällning över de nedbitna, mjuka och trasiga bitarna som är vad mina naglar är.

Uppenbart har hela svenska folkets drabbats av en smittande sjukdom – Idolfeber. Så jag tänkte att va fasiken jag ger det en chans! Men efter att ha sett ett flertal inzoomningar på en 17-18årings skrev, en rätt bra tjej som förmodligen aldrig kommer att vinna eftersom hon saknar det kommersiella utseendet, en idiot som inte kunde uttala ens hälften av orden i den sång han försökte sjunga och en jury som tar sig själva på större allvar än den tävling de är en betydande del av så stängde jag av tvn och fortsatte läsa en bok istället. Jävla skitprogram!!!

 

Imorgon ska jag på hockey med en god vän, tänkte jag skulle bjuda honom på middag innan och frågade därför vilken tid det börjar, kl 21. Är du säker frågade jag eftersom det lät lite senare än vad hockeyn brukar börja. ”Det är Idolanpassat” svarade han och jag känner att jag faktiskt inte vet om han skämtade eller inte men fasar för att det kanske är sant. Där går min gräns, nu får det fan vara nog! Men nu ska man istället bombaderas av otaliga ointressanta tidningsrubriker om nobody´s i flera månader… suck!

För många många många år sedan gick jag och min barndoms bästa vän på bio, men detta var inte vilken biovisning som helst, det var den biovisning som delade vår tid mellan barndom och ungdom. Vi släpade med oss hennes lillebror som ”täckmantel” eftersom det var lite pinsamt att två x-åringar ville se Bernard & Bianca. För samtidigt som vi ville se filmen fanns det en känsla av att vi kanske var för stora, att vi kanske borde tycka att den var töntig eller så. Himla tur att det finns småbröder när man bäst behöver dem.

 

Förra veckan gick jag som är 30+ med en annan som är 30+ på bio. Tecknad film – fast i dagsläget kan man kalla det animerat och då låter det liiiite coolare – Toy story 3 i 3D-visning. Den var kanon! Jag vill bara säga det så att ni vet. Vi var inte äldst i biosalongen, det var vi inte, men vi var nog de enda över 15år som inte hade med oss en minimänniska att ”skylla” närvaron på. Men vad spelar det för roll? Skillnaden mellan dessa tillfällen är att nu behöver man inte bekymra sig om vad andra tycker. Om jag vill gå på en tecknad film så gör jag det!

 

De som fixerar sig på vad andra tycker går miste om så mycket. Som att dricka gott rött vin ensam på en tisdagskväll bara för at man är sugen på det. Som att ligga inne och läsa en solig dag när alla skriker att man ska ”passa på att njuta av vädret” – herregud jag njuter väl som jag vill (och på tal om njutning, inte bry sig om sitt fultal, om du har haft sex med 10 eller 100 spelar egentligen ingen roll, så länge som det känns bra för DIG). Man ska inte lägga ner negativ energi på att bry sig om vad folk eventuellt tycker.












Och näää jag lever inte alltid som jag lär....