asomianna

Fick detta av en kille på Spraydate:
Vad är det för fel på dig? Varför sitter du och raggar på Internet? Får du inga napp ute i verkliga livet? ;)

Ja vad ska man svara på detta egentligen? (För det första, man behöver faktiskt inte ha en tanke att ragga varje gång man tar kontakt med någon på Internet.) Det finns väl en massa fel på mig; jag väger för mycket, jag skulle behöva klippa mig, jag kan inte svara på alla TP-frågorna, jag kan inget om bilar, jag har jättetaskig syn, jag har inte den där gardin-duk-å-överdrivet-pynt-genen som kvinnor sägs besitta som bidrar till ett mysigt boende (tycker att mitt hem är rätt mysigt ändå) och även om jag kan komma på en massa fler exempel så stannar jag här.

Men det finns även en hel del bra saker med mig; jag har riktigt fina ögon, jag tar hand om de jag tycker om, jag har snygga axlar och fötter, jag är bra på att diska, jag kan en massa om saker du inte hade en aning om, jag har sinne för detaljer, jag har en jäkla koll på småsaker och även här finns det fler områden att lyfta fram med allt med måtta.

Det jag vill lyfta med detta är att det finns en massa egenskaper hos en människa som det tar lång tid att upptäcka, det är inget man skriver ner på en cv och ger till potentiella ragg på krogen, dessutom är jag ingen krograggare.  

Idag är det måndag och på onsdag ska jag kämpa mig tillbaka till jobbet igen efter att ha varit hemma sedan i tisdags helt däckad i lunginflammation och öroninflammation. Jag hade någon sjuk (!) förhoppning om att jag under dessa dagar skulle ge mig tid att fixa årsredovisningen för mitt god mans-uppdrag som ska vara inlämnat nu i dagarna eller kanske börjat läsa och skriva på den ganska stora uppgiften i kursen sociologins klassiker som också den ska vara klar nu, eller för en vecka sedan... men icke sa Nicke!!! Jag har inte gjort ett skit - naaadaaa!!!

Varför kan man fråga sig, vad har jag gjort då? Sovit, sovit, tagit min medicin, sovit, gått på toaletten, sovit, spelat Sims i nån timme och sedan sovit ännu mer. En dag vaknade jag klockan halv tre på förmiddagen och då hade jag gått å lagt mig runt tio-halv elva på kvällen innan. Jag är helt slut, det känns som att min kropp tar igen flera år av sömn men det sjuka är att jag sover inte speciellt dåligt annars heller. Äter dåligt gör jag så man kunde tro att kroppen borde ta igen där istället men det har blivit tvärtom, jag är inte hungrig alls. Äter lite "frukost" vid tvåtiden på dagen och sen nyponsoppa på kvällen, tillsammans med några hinkar te är det vad som går i. Misstänker lite smått att grunden till att jag har så jäkla dåligt imunförsvar är att jag äter så dåligt, men det är lättare sagt än gjort att göra nått åt det. Dessutom blir man tjock som fan av att äta så här illa...

Men på tal om mat fick jag idag en rolig reklamgrej, eller roligt och roligt men jag tyckte att det var komiskt. Jag fick nämligen rabatt på de varor som Ica-datorerna har snappat upp att jag handlar mest, min rabatt gäller sålunda: mozzarella, kryddad korv, frysta matpajer, bakplåtspapper och glass. Där ser man - busted! 

Ja vad ska man säga... nu är det här - året då jag och mina gamla klasskompisar ( inte trodde du väl att kk stod för något annat?! ) fyller 30 år. En efter en betas de av i januari, februari, mars... och i stunder som denna glädjs jag åt att vara född i november, 9 månader efter alla hjärtans dags för att vara exakt. Så jag kan känna mig som en ung 20-nånting i nästan ett helt år till. Men så vet vi alla att det inte sitter i åldern. Eftersom:

* En 26åring i min närhet har miljoner fler vuxenpoäng än vad jag har.
* Jag känner en 36åring och en 32åring som beter sig värre än den värsta fjortis.
* En jobbarkompis är mycket äldre än jag trodde och en annan är mycket yngre än jag trodde.
* Köper jag cigaretter på en mindre butik/mack får jag 98% av gångerna visa leg.
* Tiden går aldrig fort eller långsamt - den bara går!
* Bla bla bla

En vän till mig lyckades faktiskt säga något smart en dag när jag satt där och byggde på min åldersnoja och klagade över att jag inte har allt det jag önskade att jag hade i livet. Hon sa att jag fixerar mig så mycket vid det jag inte har att jag missar det jag har... och det värsta av allt är att hon har rätt. Inte alltid såklart, men i detta fall och det är dags att sluta med det nu. Jag har en himla massa bra saker och människor i min närhet och dessutom... andra saker och människor kommer den dag de kommer.

Jag gillar programmet 2½ män på trean och har fått in en ganska skön rutin på vardagarna; kommer hem vid halvfem-tiden, fixar lite, lagar mat och ser den framför tvn till How I met your mother och sen 2½ män, tar sedan en promenad eller fastnar framför datorn. Hur som helst så började programmet idag riktigt intressant. Charlie håller precis på att ta farväl av ännu en av sina tjejer, en han dejtat så pass länge som två månader, de står där och kysser varandra och känner den sexuella berusningen fara genom kroppen. Så säger tjejen: "Jag tror att jag älskar dig Charlie" varav han svarar "Tack!" Två sekunder senare är tjejen tokförbannad och skriker högt över det faktum att hon blottat sina känslor och han ignorerat dem. Det är inte första gången detta fenomen skildras i film eller tv-serie och det är heller inte första gången jag funderat över det.

Min, möjligen skruvade, uppfattning är dock att han gjorde helt rätt. Vad är det för fel att säga "Tack" när någon säger att de älskar en? Ordet Tack är ett verbalt sätt att förmedla uppskattning. Jag vet mycket väl att den fiktiva tjejen i fråga, som så många verkliga, egentligen ville höra honom säga att han älskar henne också men om han inte verkligen gör det ska han heller inte säga det. Den dagen man verkligen känner att man älskar en människa och vill säga det ska man göra det, man ska inte göra det i ett "detsamma-svar" för att det förväntas av någon annan. Jag fick en gång det på tok för tidiga "detsamma-svaret" och tro mig, det var inte vad jag trodde mig önska. När någon istället får känna efter och tänka igenom sina ord, då kan de tre små orden ( D3 ) - jag älskar dig - vara helt underbara.