Tid är verkligen något relativt, det känns som att det var jättelänge sedan jag skrev ett inlägg och det var bara för sex dagar sedan. Samtidigt känns det som igår att jag lämnade ett liv jag en gång hade och det är cirka sju år sedan. Varför har jag då inte förlustat eller förmörkat den senaste veckan med nya inlägg? Jag har helt enkelt inte hunnit... eller ett rättare ord är kanske orkat. Det är ju trots allt så att även jag har ett liv utanför datorn och i det livet hinner man inte alltid med att få ut de orden man funderar på i blogginlägg. För visst har tankarna flugit kring olika ämnen, alltifrån idiotiska byråkratiska beslut i vardagen till ämnen diskuterade av Homer Simpson.
Under några år - eller månader, eller veckor om man vill räkna mycket, har jag arbetat inom skolan. Det är en värld som alla möter på och har erfarenhet av och därmed kan säga sig veta hur det är. För det spelar ingen roll att människor som kommenterar skolan kanske gick i en skola för 20 år sedan, i en annan tid, i en annan del av landet, de vet ändå hur det fungerar i skolan - i alla skolor. Nu arbetar jag inom ett annat område där alla vet hur det är utan att någon egentligen vet hur det är. Den absoluta majoriteten av den svenska befolkningen har ingen egen erfarenhet av min nuvarande arbetsplats men ändå så "vet" de minsann hur det fungerar på sådana ställen - "för det vet man ju". Det är lite smått irriterande men förmodligen något som jag får vänja mig vid, på detta ställe kommer jag i alla fall inte att behöva tacklas med föräldrar.
För just föräldrarna är en av de anledningarna till att jag inte vet om jag vill arbeta kvar inom skolans värld eller inte. Jag kanske låter gnällig men jag vägrar gå med på att jag ska vara lärare 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Folk säger att lärare är inte ett yrke utan en livsstil och det är inte något jag vill ställa upp på. Jag tycker inte att det är okej att föräldrar ringer till mig på kvällen för att diskutera deras barns grammatikprov eller vad det nu kan vara. En gång stod jag på en lördagskväll klockan elva på en toalett under en fest och pratade med en förälder, jag var inte nykter med kämpade på bra för att det inte skulle upptäckas. Det tycker inte jag är okej! Vem skulle ringa till sin banktjänsteman eller till personen de handlar mat av eller personen som byter däcken på deras bil klockan elva en lördagskväll?
Andra föräldrar vägrar se lasterna hos sina egna barn och på samma sätt som det för mig kan vara svårt att förstå att en riktig snorunge (för att använda rätt ord) faktiskt kan vara en go unge i hemmet, har många föräldrar svårt att inse motsatsen. Vid ett tillfälle hade vi problem med en pojke som inte var snäll med sina klasskamrater och orsakade problem på olika sätt, när vi träffar föräldrarna får jag veta att det beror på att jag inte gillar pojken. Jag tyckte varken bättre eller sämre om denna pojke än någon av de andra eleverna i klassen. Men - enligt en förälders logik - eftersom det absolut inte kan vara något fel på deras avkomma måste det bero på en utomstående faktor, alias mig.
Jag har inga egna barn så jag ska väl inte gå alltför hårt åt föräldrar och den blindhet vissa av dem besitter men det finns en stor sanning i ordspråket: "Egna barn och andras ungjävlar".
Att sedan lärare, förutom att vara pedagoger vilket man kan tro är deras uppdrag då det är den utbildning de har bakom sig, även förväntas vara psykologer, samtalsterapeuter, krishanterare, extramammor och gud vet vad är en debatt som verkligen kan köra igång mig. Jag ska inte gå in på den eftersom du förmodligen redan har tappat intresset av detta svammel, får jag bara ställa frågan: "Hur kan man tro att människor som inte har någon adekvat psykologisk utbildning ska kunna hantera och forma ´goda samhällsmedborgare´av unga människor som lever under ibland vidriga förhållanden, som får ta hand om sina egna föräldrar och som inte ens BUP klarar av?" Funderar på det - jag återkommer...
