Kollar på klockan, 01:27 kan inte sova. Det gör egentligen ingenting om det blir sent, jag har ingen tid att passa imorgon, eller senare idag kanske man ska säga. Det är tyst överallt så när som på katternas kurrande läte där de ligger vid mig, den ena på sin kudde, den andra på min mage.
Är egentligen trött, men den form av trötthet som sandmannen inte kan leda mig igenom. En inre trötthet. Kraftlöst. Den där tröttheten jag inte kommer åt genom skidturer och c-vitaminet, hur hårt jag än försöker, å jag försöker.
Funderar på några ord någon sa till mig; "man får vad man är värd!" Är det detta jag är värd, att ligga natt efter natt och längta? Längta efter att höra ett sovande andetag bredvid mig, att vakna upp till en morgonvarm kropp vid min sida. Längta efter någon som kanske inte finns...
Men det är kanske inte någon bra ide att svamla om detta i sena natten, jag kanske borde släcka, sluta ögonen och hoppas att jag somnar.Den sista ensamma natten för i år.
Nä men så sjunger hon väl ändå inte va!
Men igår blev det på olika sätt nedslag i det här med ålder, vill påstå att jag gick från 18 till 80 inom några timmar. Vi börjar bakifrån.
I fikarummet satt vi och diskuterade ett julklappstips som fanns i en tidning, tepåsar med kungafamiljen (och den som köper något sådant till mig säger jag genast upp bekantskapen med) och så nämnde en kollega en idé om hur man skulle kunna utveckla detta. Håll inne med den idén skämtade jag, annars kanske någon snor den och gör en affärsidé av den. Så berättade jag om anitan, ni vet den där första nummerpresentationen som kom i början/mitten av 90-talet. När jag några år tidigare sa till de runtomkring mig att man borde kunna se vem det är som ringer skakade de på huvudet åt mig, ett barn med konstiga idéer. Om jag hade varit vuxen då, och även haft de tekniska kunskaper som behövdes för att utveckla min idé hade jag nog varit rik som fasiken idag.
Mitt i att jag berättar detta brister en kollega ut: Hur gammal är du egentligen? Detta är en yngre kollega som förmodligen aldrig har upplevt ett telefonsamtal där man svarar utan att veta vem som ringer, inte på grund av att man inte känner igen numret eller för att det står skyddat, utan för att det helt enkelt inte gick att se. När jag förklarar att nummerpresentationen inte är så gammal som man kan tro kändes det som att det lika gärna hade kunnat vara själva telefonen jag pratade om.
En stund senare var det lunch så jag övertalade en kollega att ta en promenad på lunchen med kontorets nyinförskaffade pumpstavar (som stavgång fast med ”pumpfunktion”). Sagt och gjort! De var effektiva vill jag lova, helsike vad det kändes i axlar och gäddhäng. Att vi såg ut som ett par medelålders kontorskärringar på vift gör inget, det bjuder jag på.
Och så i slutet på dagen gick jag på systemet för att införskaffa några flaskor vin och tror ni inte att jag då får visa legitimation.
Kommer inspringandes på morgonmötet med andan i halsen, snöiga vinterkängor och alldeles redo för den nya veckan. Smacka... sen kom smällen! Fick höra något på morgonmötet som gjorde mig riktigt jävla förbannad och när de som informerade om detta verkade tro att nyheten bara skulle emottas och allt var frid och fröjd kände jag hur ilskan kokade inom mig och sedan lackade jag ur - fullständigt. Jag sa ändå inte ens hälften av vad jag ville säga, trots allt har även jag en spärr inom mig.
Jag erkände fullt ut att jag nu mycket väl var medveten om att jag framstod som surkärringen på stället men medan jag spottade ur mig vad jag tyckte såg jag andra instämma. Jag hörde dem sedan säga till mig att de höll med, att jag "tog orden ur munnen på dem". Jaha ja! Ja men det är ju toppen att jag inte är den enda som tycker på detta sätt, men va trevligt det vore om fler kunde stå för vad de tycker. Att det inte bara behöver vara jag är som den obekväma surskiten.
Efter detta gick luften ur mig, jag tappade all energi, jag hade kunnat somna på stolen jag satt. Så jag stängde min dörr (tack å lov för eget kontor) brassade på musiken på högtalarna rätt högt och satte igång med dagens arbete. Vid 11.30 hade jag en mycket välbehövd massagetid och sedan 10 minuters lunch. Två timmar kvar av arbetsdagen nu, sedan ska jag gå å köpa en pannlampa och bege mig ut i längdspåret för att få ur mig lite slaggprodukter i kroppen, irritation kokandes i trötthet.
Jag önskar att vi hade mötts för många år sen
Då inget var besudlat, din blick var så blå
Och en blodröd sol över den vita sanden
Ja så känns din kyss i handen när du ska gå
Jag ställer inga frågor
Jag kräver inga svar
Jag bara önskar att du hade stannat kvar
och att imorgon och du vore här just nu
Att imorgon vore idag
Ja en blodröd sol över den vita heta sanden for
Blåstes ur handen i min blick av ett dörrslag när du gick
Nu sitter jag här i tystnaden blind och stum och kär igen
Skriver så vackra brev till sommaren
Önskar att du vore här min vän
Jag ställer inga frågor
Jag kräver inga svar
Jag bara önskar att du hade stannat kvar
och att imorgon och du vore här just nu
Att imorgon vore idag
Jag ställer inga frågor
Jag kräver inga svar
Jag bara önskar att du hade stannat kvar
och att imorgon och du vore här just nu
Att imorgon vore idag
Idag fick jag en present av en vän, med en liten lapp som sa: "du har ett hjärta av diamant". Nu hör saken till att svenska inte är modersmålet för min vän, men efter endast 11 år i Sverige är hon grym på språket. Jag förstår såklart att hon med diamant menade: finare/bättre/dyrbarare än guld och det var verkligen fina och uppskattade ord av min vän. Men man kan verkligen göra en fin vändning av detta.
Ett hjärta av diamant, en gång brann det, sedan kallnade det till en svart kolbit som hårdnat och hårdnat tills nästan inget (ingen) kan borra sig in i det. Ibland kan det nästan kännas så!
Ibland är jag rädd för att denna diamant sluter sig allt mer, att dess porer bara blir mindre och mindre, och för varje reva blir den inte vackrare, bara hårdare.
Men de som finns inom denna härdade kärna är tryckt förvarade inom diamantstarka glittrande väggar, men de som försöker ta sig in... har lite att kämpa emot. Det finns dock sätt in och tro mig, tar du dig igenom mötet du ett lavahett hav av kärlek.
