asomianna

Igårkväll somnade jag med ett leende på läpparna, ja okej då, ett förvirrat och frågande leende... men ändock! Sedan vaknade jag denna måndagsmorgon i december, det snöade och även fast jag var lite försenad och fick skynda mig som fanken för att hinna med morgonen så var jag på gott humör. Lite trött - det var ju ändå måndagsmorgon, men på gott humör. Det gick över!!!

Kommer inspringandes på morgonmötet med andan i halsen, snöiga vinterkängor och alldeles redo för den nya veckan. Smacka... sen kom smällen! Fick höra något på morgonmötet som gjorde mig riktigt jävla förbannad och när de som informerade om detta verkade tro att nyheten bara skulle emottas och allt var frid och fröjd kände jag hur ilskan kokade inom mig och sedan lackade jag ur - fullständigt. Jag sa ändå inte ens hälften av vad jag ville säga, trots allt har även jag en spärr inom mig.

Jag erkände fullt ut att jag nu mycket väl var medveten om att jag framstod som surkärringen på stället men medan jag spottade ur mig vad jag tyckte såg jag andra instämma. Jag hörde dem sedan säga till mig att de höll med, att jag "tog orden ur munnen på dem". Jaha ja! Ja men det är ju toppen att jag inte är den enda som tycker på detta sätt, men va trevligt det vore om fler kunde stå för vad de tycker. Att det inte bara behöver vara jag är som den obekväma surskiten.

Efter detta gick luften ur mig, jag tappade all energi, jag hade kunnat somna på stolen jag satt. Så jag stängde min dörr (tack å lov för eget kontor) brassade på musiken på högtalarna rätt högt och satte igång med dagens arbete. Vid 11.30 hade jag en mycket välbehövd massagetid och sedan 10 minuters lunch. Två timmar kvar av arbetsdagen nu, sedan ska jag gå å köpa en pannlampa och bege mig ut i längdspåret för att få ur mig lite slaggprodukter i kroppen, irritation kokandes i trötthet.