asomianna

Jag vet allvarligt talat inte vad det är för fel på mig! Nu menar jag inte i meningen, tyck om mig utan snarare i "va fan". Det kan vara så att jag just nu håller på att förstöra det (den) bästa som hänt mig på många år, och varför? Ja, förmodligen för att jag är så jävla rädd. För vad? Hur gick det här till? Varför blev jag så här? Varför kan jag aldrig tillåta något (någon) bra att komma in i mitt liv?

Jag är så arg på mig själv att jag skulle kunna ge mig stryk om det gick. Men kanske är det precis det jag håller på med och har gjort i flera år. Spöar skiten ur mig själv, psykiskt.

Det är sex år sedan jag var kär. Å helvete va kär jag var! Jag var så kär att... det går inte riktigt att beskriva (eller rättare sagt vill jag inte beskriva det för er, det är vårt minne och det får förbli vårt). Men långt ovan de rosa molnen svävade jag. Å jäklar vilket fall det blev. Varenda del i hjärtat bröts i de fallet.

Såren är borta nu och behovet av smärtstillande finns inte mer, men rädslan för att återigen falla blir bara värre och värre. Ärren blev allt annat än vackra. Jag är som en förbrukad cykelhjälm, jag klarar bara ett sådant fall, nästa smäll går jag sönder.