bara, bara vara vänner
och tala om allt, vi kan väl tala om allt
men vi ska bara, bara vara vänner
och tala om allt, vi kan väl tala om allt
men vi ska bara, bara vara vänner
och tala om allt, vi kan väl tala om allt
men vi ska bara, bara vara vänner
och tala om allt, vi kan väl tala om allt
men vi ska bara, bara , bara vara VÄNNER

Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.

När vi växte upp, lekte livet,
vi var evighetens hopp.
Det var helt självklart att vår
framtid skulle bli,
oförbrukat fri.

Somrar svepte fram,
jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade, och gräset växte grönt.
Hela livet var så skönt.

Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
det rår inte stjärnorna för.
Älskling, jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.

Frusna på en strand,
Flög vi med drakar medans
tiden flöt iland.
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
himlen var så blå

Nu tar molnen mark.
Jag var förblindad av att solen sken så stark.
Men mina ögon kommer alltid le mot dig.
Kan det begäras mer av mig.

Himlen är oskyldigt blå,
djupaste hav likaså.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
det rår inte stjärnorna för.
Älskling, jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat, oss in i en vrå.
Är himlen så oskyldigt blå

Jag vågade och förlorade... Känner mig som ett begagnat glasspapper, tomt, kletigt och värdelöst. Men jag överlevde...
Kanske har jag nu lärt mig att lita på mina egna känslor.

Det är många år sedan jag grät inför en annan människa men jag orkade inte bry mig om det, jag orkade inte vara stark.

De säger att det är en styrka att känna sina svagheter och då kan jag säga att det finns en stor styrka inom mig, jag kan utan tvekan erkänna att jag har en stor svaghet - muntlig kommunikation. Det kan finnas så många ord inom mig som bara vill ut, som ligger i min mun och växer och växer men det är så svårt för mig att få ut dem. Oftast vet jag inte ens varför, jag vill... men kan inte. Jag försöker... men vågar inte.

Jag vet ju att muntlig kommunikation är svårt, de ord jag säger till en person svävar genom luften och in i den andres öron men där kan de på något sätt förändras så den mening jag hade med de orden kan tolkas helt annorlunda av den hörande. Och samma åt andra hållet. De ord jag säger kan för mig tyckas självklara medan den andra inte alls förstår vad jag menar.

"Jag har gjort allt" kan tyckas vara självklart, men för mig ger det inga svar utan ställer bara frågor. "Allt" vadå och för att visa vad. För att visa det ena eller för att visa det andra? Det jag hoppas på eller det jag befarar?

Men jag känner nu att det snart är dags, när jag kämpat mig igenom alla skräckscenarier jag kan tänka mig och försökt se att inte ens de kan vara så farliga, då ska jag våga... kommunicera. En vän sa till mig att någon kommunikation är bättre än ingen, i mening att det är bättre att berätta en sak via sms än inte alls. Men ändå så tror jag att en sådan form av kommunikation kan ge mer frågor än svar. Det jag behöver fråga och säga kan inte sägas via sms, det behövs muntlig kommunikation, jag behöver se personen som svarar, se om han ler eller ser bekymrad ut. Höra hans svar eller frågor.

Tänk den dagen för många år sedan då man bara kunde skicka en lapp och fråga chans på en person, vore inte det enkelt? Skulle en vuxen man tycka att det var charmigt?

Det kan ta lång tid att komma fram till ett beslut men när man väl gör det kommer en känsla av lugn. Om mitt beslut kommer att bli verklighet vet jag inte ännu men jag har insett en sak. Jag orkar inte längre, jag ger upp nu.

Bilen går riktigt bra, jag tar mig fram där andra blir stoppade, jag åker lugnt uppför backar som andra får ta sats för att klara och blir jag stoppad mitt i backen är det inga problem att sedan fortsätta uppåt. Jag älskar min fyrhjulsdrift och tror inte att jag någonsin kommer att kunna köpa en fram/bakhjulsdriven bil.

 

Men det var det som gick bra…

 

I höstas träffade jag en man, en jättefin man som jag gillade på en massa sätt. Han hade fantastiska egenskaper, allt ifrån för mig grundläggande viktiga delar till små extrabonusar. Att han i mina ögon var riktigt snygg gör inte saken sämre. Självklart fanns det dåliga sidor hos honom med, jag kunde bara inte se några. Men… från att ena dagen berätta hur fin han tyckte att jag var kom det någon dag senare det där, det jag har hört mig less på, det jag snart kan skriva i ett kort som de kan ge mig så de slipper vara pinsamma i sina försök att säga det, det… Att jag är sååååååå fin och trevlig, sedan kommer variationerna, en del säger söt, andra rolig, denna sa smart. Men det slutar alltid med men… men… men… men… men jag har inte de rätta känslorna.

 

Vad ska man säga? Till denna sa jag: ”Det är inte mycket att säga, jag kan inte tvinga dig att tycka om mig men du ska veta att du gör ett stort misstag”. Kaxigt ja kanske men sant. Jag vet att det nu ”bara” är att släppa detta, glömma honom och gå vidare, men jag är så trött.

 

Jag ska på ett bröllop om några veckor och under möhippan som var på hade jag lika gärna kunnat vara… kommer inte på ordet… fast i en annan värld. De var alla sambos eller gifta och det stora samtalsämnet var såklart männen. Vad de gjorde och inte gjorde, ett tag kändes det som att det var mer fokus på vad de höll på med än den egna gruppen. Men jag ska inte gnälla, jag hade tur, jag slapp gu-va-de-e-synd-om-dig-som-är-singel-men-du-hittar-nog-någon-bara-du-ger-faaaan-i-min-karl-blickarna och talen. Vi får se, jag kanske kommer väl till hands som hjälpreda vid barnbordet… där de andra singlarna sitter.

 

(Om jag just nu tycker synd om mig själv – så förbannat!!!)

Undra när dagen kommer då jag räds kärleken så mycket att jag inte längre söker den? Inte av rädsla för vad den kan ge mig utan för vad den kan ta ifrån mig. Att en dag mista någon man älskar... på vilket sätt det än må vara.

Alfred Tennyson sa att det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig älskat. Jag har älskat och jag har förlorat. Men hur många gånger orkar man med det? När knäcker det en? När känner man att förlusten är större än vad vinsten ger?  
När slutar jag söka lycka och nöjer mig med att inte vara olycklig?

Om något eller någon verkar för bra för att vara sann... så är det oftast sant!

Det är ju så jävla uppmuntrande att man hela tiden får höra hur fin och gosig och bla bla bla man är men ingen vill ha en.

Igår var jag på en fikadejt med en jättefin kille, både fin att titta och lyssna på. När vi sitter där i soffan hemma hos honom och pratar så kommer vi in på min passion för randiga strumpbyxor och strumpor, han ser ner på mina fötter och säger: "Men de där är inte lika va?" Jag tittar på mina fötter och inser att jag tagit på mig två svarta strumpor med vita ränder men inte de svarta strumpor med vita ränder som passar varandra. "Ja, där har du Anna Nyhlén i ett nötskal!" var allt jag kunde säga och skratta åt det hela. Men det är så himla typiskt mig.

Ikväll ska vi gå på hockey tillsammans så förmodligen var det inte en egenskap som fick honom att dissa mig fullständigt ;)

Många vet, det jag vet, ingen hemlighet
Någon som jag tycker om har gjort mig het
Kan jag hjälpa att jag känner det så här?

Och den blick som jag fick, den sa mig allt.
Det jag vill, kan jag nog få, tusenfalt.
Men jag börjar ju förstå varför jag är så här.

Jag vill va med dig, å du heta
En dag va dig, ska Du veta.
Stå där vid din dörr, glad som aldrig förr
Men vågar inte ringa.
Pulsarna dom bränner så heta,
känner Du som jag, å du heta.
Blickarna Du gav, gav Du dom som svar eller ej?

Och jag går hem igen på mitt sätt.
Det jag vill säga dig är inte lätt.
Kan inte hjälpa att jag känner det så här.

 

Jag går och funderar på en sak, men jag har inte riktigt kommit fram till någon slutsats ännu... Men det handlar i alla fall om hur man ska bete sig i en början på en relation till en annan människa, vad som är okej och inte. Nu är det ju dessutom som så att dessa gränser är olika beroende på vilken person du frågar och det gör ju saken ännu jävligare, men jag kan ju bara tala för mig själv och det räcker väl bra det.

Det finns någon form av oskrivna regler om att man inte ska höra av sig för ofta, men heller inte för sällan, för att inte den andre ska uppfatta en som "för på", med stalkervarning. Var ens gräns här går är ju ytterst individuellt men en kille i min närhet (vet inte vad jag ska använda för epitet; vän - kompis - arbetskollega - m.m) sa det himla bra, han sa "ett sms för ett sms". Lite av en öga för öga-mentalitet á la 2009. Alltså om man skickar ett sms ska man få svar och inte bara bombadera den andra med en massa små meddelanden.

Jag träffade nyss en kille, vi pratade lite kort på internet och innan vi ens hade hunnit träffas skickade han en massa sms innehållandes "puss & kram", "kramizar" (för övrigt - en 34årig man som skriver kramiZar, allvarligt!!!), "...krypa ner i din famn..." osv - innan vi ens hade träffats. Det kom en massa en massa en massa sms och jag svarade på långt ifrån alla, till slut kände jag att hur trevlig han än skulle visa sig vara så hade han redan hamnat så långt under nollsträcket att klättringen upp till mitt intresse skulle kräva enormt mycket. Jag fixar inte det där!!! Herreguu... visst, jag gillar väl inte direkt de där man-måste-vänta-tre-dagar-reglerna vilket faktiskt bara är skit, men man kan heller inte bombadera mig med sina nyfunna känslor innan jag ens hunnit lära mig hans efternamn.

Det stör mig dessutom riktigt mycket att om en tjej skulle bete sig på detta sätt skulle det förmodligen inte ens bli någon första träff överhuvudtaget eftersom det verkar finnas någon konstig uppfattning om att tjejer är de klängiga som behöver tigga om all uppmärksamhet. Är det bara jag som lyckas hitta plåsterkillarna eller? (Nä gud va elakt men så känns det lite.)

Och dessutom; vad är det som får en vuxen man att öppna sina (många) sms med "tiihii"?

Det är helt enkelt förbannat svårt att bli intresserad av någon när man var dag kämpar för att inte vara intresserad av någon annan.

Eller i Haikuform:

Det är så svårt att
vilja ha någon annan
när jag vill ha dig!

För ett tag sedan gjorde jag ett sånt där quiz på Facebook huruvida jag är ämnad att vara singel eller i ett förhållande och fick detta till svar:

"Du klarar inget av dom!
Du är totalt värdelös och klarar inte av att ha ett förhållande, för då kan du inte vara med dina kompisar! och du klarar inte av att vara singel, för då får du aldrig ligga... du är värdelös!"

Nu ska man såklart inte lägga ner någon större energi på en sak som denna och framförallt ska man väl inte sänka självförtroendet i en sådan skitsak... men...

Igår pratade jag med arbetskamrat på msn och han berättade att han skulle ta en fika med en tjej för att berätta för henne att han inte är intresserad, helt enkelt ta den där obekväma situationen och faktiskt göra det på ett snyggt sätt. Jag lider med honom men tycker ändå att det är så jäkla bra, tänk om alla kunde göra så. Tänk om vi kunde stryka de där klyshorna som egentligen bara är elaka, de där:
"Det är inte du, det är jag" - Allvarligt vilket skitsnack!
"Det är mycket på jobbet nu" - Är man intresserad finner man nog lite tid ändå ska du se.
"Du kan hitta någon bättre än mig" - Intressant egentligen

"Vi kan väl vara vänner" - Nej, jag behöver ingen ny kk

Hur svårt ska det egentligen vara att bara säga som det är? Är man inte intresserad så är man inte, kommer det inget pirr i magen så kommer det inte, det är inget man kan tvinga fram. Bara för att X inte är intresserad av Y betyder ju inte det att inte Z, D, M, Q och A kan vara det. Nä vi får helt enkelt ta till de stabila och omdiskuterbara (?!) sanningarna från Sex and the city och inse - "He´s not that in to you!!!"

För någon dag sedan hade jag det tvivelaktiga nöjet (det vill säga inte alls nöjsamt) att avsluta en påbörjad relation med en man jag träffat ett tag. Vi hade bara dejtat 6-7 gånger så det var absolut ingen etablerad och lång relation. Jag hade ändå hunnit upptäcka att trots att denna man besatt många av de egenskaper jag söker hos en man så fanns inget intresse från min sida. Det fanns ingen gnista, inget pirr! Vilket är något som måste finnas och trots att detta var en så fin och bra man på många sätt insåg jag att den rätta känslan aldrig skulle komma. När jag så berättade detta för honom fick jag till svar att hade hade förstått det men att jag väl hade kunnat berätta det lite tidigare.

Här ska jag nu göra en liten avstickare och berätta om en annan människa av manskön som jag träffade i höstas. Han hade istället tyvärr mycket få av de egenskaper jag söker hos en man och när vissa delar visade sig som jag verkligen ogillade valde jag att avbryta den relationen. Även om jag tyckte (tycker) att det gjordes på ett lugnt och schysst sätt har jag en känsla av att han kanske inte alls samtycker. Han blev arg, ledsen, besviken, sårad, frustrerad... you name it! I denna känslostorm sa även han att jag skulle ha sagt något tidigare. I det fallet hade jag precis spenderat tre veckor på kurs i Norrköping alldeles innan och kände att vi ändå hade träffats för länge för att göra slut på telefon utan valde istället att vänta med konfrontationen tills dess att jag var hemma igen. Tydligen var detta enligt honom helt fel och jag var en kall och elak människa som inte brydde mig om andras (läs hans) känslor. Enligt mig var det dock precis vad jag gjorde.

Hur som helst, kontentan av denna grundhistoria och parantesen är just detta; lite tidigare. Jag undrar då vad som har hänt under de dagar eller timmar i den andres liv som hade kunnat göras så annorlunda om de hade fått veta mina tankar och känslor lite tidigare? Men framförallt har jag en stark känsla av att OM jag nu hade delat med mig av vad som komma skulle lite tidigare, hade de då inte sagt att jag inte gav dem någon någon chans, att jag avslutade innan de ens hunnit visa vem de är? Enligt min mening är det mycket mer rätt och rättvist att ge människor en chans, att känna av och inse att man kan ändras än att bara köra på och avsluta lite tidigare.

Jag håller på och kämpar mot kilona, har lyckats gå ner fem men har många kvar till min idealvikt. Nu är det ingen Twiggy-kopia jag ämnar likna, men en hel del runda delar av min kropp skulle behöva minskas. Detta gör jag för min egen skull, för att jag vill kunna känna mig bättre i mig själv. Jag gör det inte för någon annan!

Det är lustigt hur andras medvetna och/eller omedvetna uttryck påverkar en. Ibland möter man människor som i vars ögon man känner sig tjock, ful och värdelös, oavsett om personen i fråga tycker så, men man känner sig så i dess blick. Så finns det de andra, sådana som du, som gör att man bara mår bra. Människor som vars blick går som en varm stråle över ens ansikte, ens hals, ens kropp. Dess händer som får ens kropp att krympa ihop och sukta efter omhändertagande. Samtidigt som man inombords känner sig gigantisk, inte på det negativa sättet, utan som om all världens kärlek och lycka finns inom en. Människor som du - i vars ögon jag är världens vackraste.

Fick detta av en kille på Spraydate:
Vad är det för fel på dig? Varför sitter du och raggar på Internet? Får du inga napp ute i verkliga livet? ;)

Ja vad ska man svara på detta egentligen? (För det första, man behöver faktiskt inte ha en tanke att ragga varje gång man tar kontakt med någon på Internet.) Det finns väl en massa fel på mig; jag väger för mycket, jag skulle behöva klippa mig, jag kan inte svara på alla TP-frågorna, jag kan inget om bilar, jag har jättetaskig syn, jag har inte den där gardin-duk-å-överdrivet-pynt-genen som kvinnor sägs besitta som bidrar till ett mysigt boende (tycker att mitt hem är rätt mysigt ändå) och även om jag kan komma på en massa fler exempel så stannar jag här.

Men det finns även en hel del bra saker med mig; jag har riktigt fina ögon, jag tar hand om de jag tycker om, jag har snygga axlar och fötter, jag är bra på att diska, jag kan en massa om saker du inte hade en aning om, jag har sinne för detaljer, jag har en jäkla koll på småsaker och även här finns det fler områden att lyfta fram med allt med måtta.

Det jag vill lyfta med detta är att det finns en massa egenskaper hos en människa som det tar lång tid att upptäcka, det är inget man skriver ner på en cv och ger till potentiella ragg på krogen, dessutom är jag ingen krograggare.  

Jag gillar programmet 2½ män på trean och har fått in en ganska skön rutin på vardagarna; kommer hem vid halvfem-tiden, fixar lite, lagar mat och ser den framför tvn till How I met your mother och sen 2½ män, tar sedan en promenad eller fastnar framför datorn. Hur som helst så började programmet idag riktigt intressant. Charlie håller precis på att ta farväl av ännu en av sina tjejer, en han dejtat så pass länge som två månader, de står där och kysser varandra och känner den sexuella berusningen fara genom kroppen. Så säger tjejen: "Jag tror att jag älskar dig Charlie" varav han svarar "Tack!" Två sekunder senare är tjejen tokförbannad och skriker högt över det faktum att hon blottat sina känslor och han ignorerat dem. Det är inte första gången detta fenomen skildras i film eller tv-serie och det är heller inte första gången jag funderat över det.

Min, möjligen skruvade, uppfattning är dock att han gjorde helt rätt. Vad är det för fel att säga "Tack" när någon säger att de älskar en? Ordet Tack är ett verbalt sätt att förmedla uppskattning. Jag vet mycket väl att den fiktiva tjejen i fråga, som så många verkliga, egentligen ville höra honom säga att han älskar henne också men om han inte verkligen gör det ska han heller inte säga det. Den dagen man verkligen känner att man älskar en människa och vill säga det ska man göra det, man ska inte göra det i ett "detsamma-svar" för att det förväntas av någon annan. Jag fick en gång det på tok för tidiga "detsamma-svaret" och tro mig, det var inte vad jag trodde mig önska. När någon istället får känna efter och tänka igenom sina ord, då kan de tre små orden ( D3 ) - jag älskar dig - vara helt underbara.

  

Man kanske inte ska deppa så mycket över att vara singel igen! Det handlar kanske mer om att se vad man har och vad man kan få. Som singel har man alla de underbara första framför sig, pirret och nervositeten över första dejten tillsammans med paniken över vad man ska ha på sig, känslan i den första kramen och såklart det stora, den första kyssen. Den som säger så mycket om hur resten kommer att bli.

Utan namn såklart:
1. P - Första kyssen någonsin, vi stod där utanför grannskolans matsal, hade smitit från de dansblyga 12-åringarna och deras berusning av Fanta och hormoner. Vi försökte oss på... jag råkade bita dig. Oändligt många år senare lever du kvar som den stora ungdomskärleken men fortfarande med ett minne av att det inte riktigt funkade.

2. A - det var kallt, jag frös så att benen skakade, du frös också men du ville inte åka, jag ville inte gå in, båda stod där och bara såg på varandra och tillslut kom den kyssen som värmde våra kroppar från den sönderfrusna tån till de isbitsliknande öronen. Hettan gick genom hela kroppen och den stannade kvar länge. Aldrig tidigare hade jag upplevt en sådan eld. Men du var en eld utan glöd, du flammade upp och tog med dig allt i din väg, du fick mig att brinna som fnöske men sen försvann du och då var allt iskallt igen. Fötterna frös sönder på riktigt och tog mig med sig, jag skakade av kyla, jag skakar fortfarande av din kyla.

3. M - Förbjudet, o så förbjudet! I smyg där ingen skulle se oss, bakom murar av samvete och känslor. Eldig, varm, mjuk, nyfiken, förväntansfull... Vi kysstes oförmärkt!

4. M - Inte den första men ändock väldigt speciell var den regninga septemberkväll då jag åkte för att möta dig samtidigt som du åkte för att möta mig, efter att vi åkt om varandra fram och tillbaka var nästan den tid vi kunde träffas på till ända så vi stod där i regnet och höll om varandra och kysstes så att det kalla och våta försvann. Så var det med oss, passionen fick oss att glömma allt det kalla och obekväma, det smärtsamma försvann. Och innan vi visste ordet av var vår tid slut!

5. X - Alldeles för snabbt och i en konstig vinkel...

Vi slutar där tror jag... annars finns väl risken att jag överanalyserar allt och aldrig mer törs kyssa en man med risk för att den ska bli fel och sedan kommer jag att tro att allt annat också ska bli det. Jag tänker för mycket och hånglar för lite - singeldilemma!!!

Jag har tänkt lite på det inlägget jag skrev igår om en låt som jag känner att en man skulle kunna sända mig och kom på att det finns en till, en helt annan man en helt annan känsla.

Du har så lätt att stampa sönder, när Du väl fått in en fot.
Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot.
Men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå.
Det är snart en vecka sen Du ringde, så jag börjar nog förstå.

Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två.
Du har ett sätt att bara glömma, när problemen tränger på.
Ett sätt att gömma mig för stormen, när Du vill och när Du kan.
Ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann.

Du har så svårt att säga om jag ens betyder nåt för Dig.
Jag räcker inte fram.
Men, Du har så svårt att vara ensam,
så Du går till "lilla mig".
Men en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej.

Jag kan känna mig bekväm i Dina ögon, när Du ler.
Men Du kan säga nåt så beskt att allt blir kaos och uppochner.
Jag tror inte Du förstår allt som Du säger om det vackra i misär.
Du har fått sol i Dina ögon och har aldrig varit där.

Det vankas höst och Du får ofelbart nåt underligt i Din blick.
Det är så lätt att genomskåda Dina spel och Dina trick.
Nu faller mörkret över stan, och Du går runt och sparkar löv;
som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv.

Jag har så svårt att veta om jag ens betyder nåt för Dig.
Du spelar nåt slags spel.
Och det kan så lätt bli mitt fel
när Du ser på "lilla mig".
Och en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej.

Du älskar bara rött, och leker vacker romantik.
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik.
Men en dag är allting preskriberat och en del av Din lyrik.
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik.

Det går ett hjärtligt litet tag, sen tillhör jag ett slag för sig;
ett slag till intet dömt.
Ja, snart är allt i tystnad bortglömt.
Stackars dumma "lilla mig".
Ja, en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej.

Idag när jag körde till jobbet hörde jag på radion Pet shop boy´s Always on my mind och genast gick mina tankar till dig (nä inte du, du!). Jag tror att om du kunde sjunga skulle du välja denna till mig...

Maybe I didnt treat you quite as good as I should
Maybe I didnt love you quite as often as I could
Little things I shouldve said and done, I never took the time
You were always on my mind
You were always on my mind

Maybe I didnt hold you all those lonely, lonely times
And I guess I never told you, Im so happy that youre mine
If I made you feel second best, Im so sorry, I was blind
You were always on my mind
You were always on my mind

Tell me, tell me that your sweet love hasnt died
Give me one more chance to keep you satisfied
Satisfied

Little things I shouldve said and done, I never took the time
You were always on my mind
You were always on my mind