asomianna

Man säger att ärlighet varar längst, men å andra sidan… man säger så mycket. Medan andra människor ställer till det för sig med sina lögner så gör jag detsamma, med att säga sanningen. Det verkar inte spela någon roll om det rör sig om jobb, vänner, familj eller det så kallade kärlekslivet, jag håller mig till sanningen (oftast såklart, även jag drar vita lögner) men se hur det går. Jag blir språkpolisen på jobbet, jag har en smått ansträngd relation till några familjemedlemmar, har väl inte så tokmycket vänner att jag på en grisblink kan dra ihop ett festande fotbollslag och kärleken… ja den finns inte.

Kanske jag ska lära mig av detta? Kanske jag inte längre ska säga det jag känner, tycker, anser, upplever och/eller funderar över? Är det verkligen så att det är bäst för mig att sanningen kommer fram så som den är just nu eller är det bättre att hålla inne med den och vänta på att den eventuellt förändras? Men när den då har förändrats, ska jag då vänta på eventuella ytterligare förändringar och hur ska jag då veta när man kan säga något överhuvudtaget?