asomianna

Så ofta för man höra att det är bäst att tala sanning, senast i helgen kom en kommentar som löd "det var ju bra att du var ärlig i alla fall". Därför är det så förjävligt att den enda sanning vi vill ha är den som passar oss, den som inte stämmer överens med vad vi vill höra förkastar vi. Jag har även lärt mig att det är bara vissa ämnen man kan vara sanningsfull i och är man det i de andra får man sedan stå för konsekvenserna, det vill säga en dömande tanke, ord eller blick. Även om personen i sig så fint säger sig inte alls vara dömande kan man höra det i rösten, se det i blicken eller läsa det i ordet. Mycket möjligt är det jag som övertolkar men samma sanning ger om och om igen samma reaktioner, kan det då vara mitt omdöme det är fel på? Kanske är det jag som dömer mig själv genom andra? Men så lärde jag mig idag om igen att vissa saker ska jag helt enkelt hålla käft om.

Samtidigt kan inget vara så befriande som sanningen även om det för stunden sårar. En man sa till mig för cirka ett år sedan något som sårade mig så grymt mycket, då nu och förmodligen varje gång jag kommer att tänka på det men någonstans inom mig fick det mig att inse sanningen om honom, om oss. Den kommentaren fick mig att sluta leta efter den lycka och kärlek som inte fanns. Hans ord skar mig djupt och än har inte såret läkt.