asomianna

Hur kan man ens tro att människor ska orka med alla de känslor och tankar som kommer över oss i livet? Somliga känslor smyger sig på en, andra tycks komma inspringandes och klubba ner oss så att vi sedan ligger där och funderar "va fan hände" medan ytterligare en sort passerar oss fortare än en fransk soldat med cigarettkuponger. Det är ju så mycket vi förväntas klara av och jag kan verkligen förstå att en hel del människor inte gör det, jag förstår att många behöver cigaretter, alkohol eller ohälsosamt mycket löpträning för att fixa vardagen. Hur är det egentligen tänkt när en människa första skall fullständigt utelämnas åt två (i bästa fall) personer som inte direkt fick med någon handbok vid ens ankomst. Dessa personer skall man följa och lyda i 18 år och sedan gäller det att ta hand om sig själv. Människorna kämpar på och de som inte lyckas blir sedda med sneda ögon, och har du en gång hamnat där i periferin är det förbaskat svårt min vän att kliva in mot mitten igen.  

Efter några år förväntas man avla nya kuggar till maskineriet och efter ytterligare några år är det dags att plocka bort de rostiga och slänga dem på skroten, då man ska ta farväl av de mer eller mindre lyckade föräldrarna. Där står de sedan vid graven och funderar över sin egen föräldraroll. Lägg då till de stackarna (!) som inte fått några barn, som inte följt det förplanerade livsschemat. Nej du, det är sannerligen synd om människorna - och det mina vänner är det första Strindbergcitat jag drar idag, inte för att de brukar flöda direkt.  

Hur kom jag egentligen in på denna tanke må du undra, ja säg det, det vet jag inte själv. Kanske är det bara så att jag sitter här och flummar runt lite i tankarna när man inte har någon lust att göra det man egentligen borde, som att skriva ett prov i språkhistoria. Det "roliga" för min del torde då vara att jag inte behöver skriva det i den benämningen att jag ska plugga och försöka lista ut vad läraren anser viktigt, nej mina vänner och övrig publik, här ligger maktens klubba i mina händer. Det är jag som har det otvivelaktiga nöjet att konstruera provet. Om du nu inte simmar med i ironifloden kan jag sända dig en flytväst.

 Vad menar jag föresten med; "Så många känslor samlade på några decimeter"? Jo, men mät din kropp från hjärtan och uppåt, där hjärnan sitter, där jag inbillar mig att känslorna och tankarna finns samlade. För inte ska ni inbilla mig att vi tänker med tårna icke. Även om det finns en betydande andel bevisade fall där den manliga delen av vår befolkning tänkt med fallus.