asomianna

Igårkväll pratade jag lite smått med en gammal bekant via msn om att sova själv och hur allt annat än roligt det är. Hur man som ett komplement till en varm och go kropp bredvid sig försöker forma kuddarna så att man har något att krama om. Jag har fem kuddar i min säng, två av dem väldigt stora, det säger väl allt. Det är förvisso inte alltid skit att sova själv, det är snarare helt underbart när man verkligen är trött och bara vill sova. I sådana lägen kan det snarare vara irriterande med någon som ska ligga bredvid och gosa. Låt mig va! Ge hit mitt täcke! Men annars... visst är det helt underbart att krypa in i famnen på en man som ligger varm bredvid en. Lägga huvudet i den där gropen som bildas vid armhålan och bara andas ut.  

Tidigare igår såg jag en man som på många sätt ställt till det otroligt mycket för mig. Fortfarande, nu några år senare, kan jag inte säga att jag har träffat någon som sårat mig så mycket, men som varit så otrolig på sitt sätt. Ni hör ju hur förödande detta var. Våra ögon möttes och för en sekund kunde jag känna hur hela kroppen stelnade till samtidigt som den där bekanta känslan av lamhet spred sig över mig. Lyckligtvis funkade kroppen så den tog sig vidare, jag stannade inte till. Tro nu inte att jag vill ha honom tillbaka, det vill jag inte. Jag vill nog snarare att han ska vilja ha mig så att jag kan dumpa honom obönhörligt, störta ner honom i ett lerhål och trampa på honom med riktiga stilettklackar. Tänk Dominiq ? ni som vet vad jag menar. Men jag kan aldrig vara så elak...