asomianna

Denna låt kan jag lyssna på om och om igen, framförallt början av den. Den är så obeskrivligt vacker och så fasligt sann.

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
men det kan va'svårt att tro när man inte ser den
Å det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
men det hjälper sällan dom som har blitt våta

Det är inte så lätt att se det som jag innest inne vet kan finnas även för mig, när det känns så onåbart, när det känns så långt borta. Det kan verka som att jag stapplar fram i mörkret, i den täta dimman och söker efter ledljusen. Ljusen som jag tror ska hjälpa mig på vägen att finna det jag (tror mig) vilja finna. 

Men jag har torkat nu, jag är inte våt längre. Regn av tårar fuktar inte längre mina kuddar. Kanske kan jag inte ännu glassa mig i solens sken, jag går nog mest omkring i en konstant mulnig vårdag, som väntar på solens strålar. Men som ändå har slitit av mig vinterjackan och lämnat kylan bakom mig.

För när vännerna försvinner eller kärleken tar slut
ser man allt med lite andra ögon
Man över sig och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner

När kärlekens ögonbindel tas ifrån dina ögon ser du inte bara kärleken utan hela världen med helt andra ögon och det som är allra mest skrämmande är att du även ser dig själv med nya ögon. Det är nu du måste finna din egen skillnad mellan sanning och lögn, det är nu du antingen kan börja ljuga för dig själv eller kämpa för att hitta din egen sanning. Jag har effektivt (!) ljugit för mig själv länge... kanske är det dags för mig att lätta på mina skygglappar och se hela mig. Se mig inifrån och ut, utifrån och in. Frågan är om jag orkar, frågan är om det är värt det, frågan är om jag verkligen vill....











De allra flesta kommer inte att fatta ett jota av denna text, men det gör mig ingenting, det är inte heller meningen.