asomianna

Det fanns en tjej, vi kallar henne X, som en gång var en elev till mig. Något år senare kom en annan tjej, vi kallar henne y, som även hon var en elev till mig. Dessa två tjejer har på något sätt stannat kvar inom mig och lyckades bli de elever jag kommer mest ihåg. De är båda mycket lika, inte bara till utseendet utan även till personligheten. Kanske är det helt enkelt en typ av tjej som jag lätt kan relatera till, lätt kan få kontakt med och lätt uppskatta.

Nu sitter säkert nån gnällspik och retar upp sig och tänker att - man får inte ha favoriter som lärare - och det är helt sant, det får man inte. Men tro det eller ej, även lärare och elever är människor och människor trivs olika bra med varandra. Så även om jag som lärare aldrig får visa vad jag känner för eleverna så är det oundvikligt att tycka bättre/sämre om vissa.

I alla fall... dessa två tjejer är lite speciella på ett annat sätt också. X fanns i min elevstyrka under en tid då jag gick från singel till stadig, jag hade nyss träffat en ny man i mitt liv och var riktigt otroligt nykär. Sådär nykär så att man inte ens vandrar på de rosa molnen längre utan man har redan passerat dem på väg ut i den oändliga rymden. Lika oändlig som man inbillar sig att kärleken är. Tjej Y fanns i mitt liv när den kärleken försvann, tomheten tog över och jag steg in i singellivet igen. De varma känslorna hade ersatts av frustration, svek, sorg och ilska och detta även fast vi inte ens hade en fientlig avslutning på vårt förhållande.

Så nu alldeles nyligen träder X in i mitt liv igen, fortfarande som elev, men av den äldre sorten. Jag kunde minnas på vilket sätt jag uppskattade henne, jag kunde se hennes likheter med Y och jag kunde även ge mig själv tillåtelse att minnas hur underbart jag tyckte att kärleken en gång var. Jag mötte även Y för någon dag sedan, hon log och hälsade på mig. Den kärlek jag en gång hade må ha blåst iväg som löven på björkarna, men värme och glädje finns fortfarande inom mig.