asomianna

Tillsammans.
Pappas arm om mammas axlar. Fyrtio år och fortfarande stod de där, sida vid sida, tillfreds med sin tillvaro och så stolta och tacksamma över sin dotter.
Just så ville hon också stå en gång.
Det var det här barndomshemmet som hon ville återskapa för sitt barn. Tryggheten. En total tillit till att vad som än hände så fanns den där.
Familjen.
Den orubbliga.
Den som det alltid gick att falla tillbaka på om allt annat gick åt helvete. Så som hon själv hade fått förmånen att växa upp. Mamma och pappa, alltid där om hon behövde dem. Alltid redo att ställa upp. Och ju äldre hon blev, desto mindre behövde hon dem, just för att hon visste att de hela tiden fanns där.
I fall att.
Deras gränslösa tro på henne, att hon skulle klara sig, att hon var kapabel. Vad hon än tog för sig.

Denna text hittade jag idag i en bok jag läser och genast kom det en varm känsla av igenkännande över mig. Jag kopierade texten, skrev ett litet meddelande och lade det i ett kuvert med mamma och pappas adress på. Jag och min syster har haft en underbar uppväxt och det ska man inte ta för givet, det ska man berätta för sina föräldrar. För några veckor sedan frågade Mikael Tornving i kanal 5s program "Power of 10" hur många procent av svenskarna som i vuxen ålder sagt till sin pappa att de älskar honom. Jag minns inte svaret, men om du inte minns ditt eget svar är det dags att berätta det för honom, om du nu har glädjen att känna den känslan.