asomianna

Jag låg länge igårkväll och funderade, jag plockade fram en gammal lista och begrundade de ord som stod på den. Är det så fortfarande? Finns samma tankar? Om inte annat skulle de mycket möjligt kunna återkomma och det bör jag nog inte ge dem chansen att göra.

Hittade ett gammalt brev, där fanns... starka ord av alla de sorter. De fyllda av kärlek och glädje, de svärtade med sorg och frustration. Det var nog så det kändes! Tänk va fort man glömmer... eller... inte har jag glömt.

Sen du for så har min spegel glömt bort hur du såg ut,
nu får den aldrig se dig.
telefonen har glömt bort hur du lät,
och ingen talar längre om dig med mig.

Dina tunga steg har golvet glömt bort,
din kropp kan soffan inte längre minnas.
Kudden har glömt bort de tårar jag grät,
vart finns de spår som ändå måste finnas?

Alla har glömt,
men inte jag.
Varje ensam natt så minns jag mer.
Alla har glömt,
men inte jag.
Det påminns om dig av snart allt jag ser

Men man ska väl inte gräva ner sig i gamla dammiga tankar i ännu äldre och dammigare melodifestivalschlagers från 1967, man ska se framåt istället. Framåt... Det blir alltid värre framåt natten...