asomianna

De senaste dagarna har jag spenderat hostandes och snörvlandes i soffan med sällskap av katten och Sex and the city-avsnitt. Efter allt för många avsnitt blev jag nog lite rubbad, allt är bra i rätt doser, men framförallt var det ett särskilt avsnitt som fångade mitt intresse. Det var när Samantha låg sjuk och beklagade sig över att hon inte hade någon man som kunde hjälpa henne att sätta upp gardinstången, alias ingen som brydde sig om henne. Denna kvinna som i serien ska vara den som allra minst klänger sig fast vid en man för att saker och ting ska ordna sig för henne utan klarar av det själv, men som nu i ett fall av fysisk nedsatthet kände att hon behövde en man som tog hand om henne.

Jag har också legat sjuk och även om katten sällskapat mig en hel del så kan han varken sätta upp gardinstänger eller handla mat åt mig. Men inte fanken ska ni tro att jag beklagar mig över det - det behöver man inte när man har världens bästa pappa. Han kom nämligen hem till mig med näsdukar, vaniljglass och ett maxmål. Frågan är bara: Hur ska jag någonsin kunna träffa en man som lever upp till mina förväntningar när man har honom som mall?