asomianna

Lyckan var gjord - den nya Marian Keyes-boken hade kommit, jag hämtade den så fort det bara gick och började avnjuta den i lillasysters badkar med en massa skum runtomkring mig. Just då läste jag inte så pass länge att jag såg det som sedan skulle uppenbaras för mig. Väl hemma i den av katten sönderrivna men ack så sköna soffan satt jag under filten (trots juli månad) och fortsatte min njutning. Men det var något som störde mig och jag kunde först inte komma på vad det var... sen kom det.

Jag älskar (kan tyckas vara ett starkt ord men böcker man kan läsa om och om igen förtjänar sitt sanna ord) Marian Keyes böcker och sedan jag för många år sedan fick den första av min kusin har jag köpt varenda en så fort det kommit ut en ny, sedan slukat den fort fort fort och efter någon månad läst den igen för att då långsammare kunna avnjuta den på dess rättmätiga sätt (ja om du nu inte nickar av samförstånd är det okej för dig att tycka att jag är "lite smått" sjuk i huvudet). Samma plan fanns såklart för detta verk, men...

Marian Keyes delar ofta upp sina böcker i olika berättarsynvinklar och så är även fallet i denna; En förtjusande man, hon har dessutom i denna bok väldigt olika språk beroende på vem sida man får följa. En av kvinnorna - Lola, vilken är den mest engagerande och spännande kvinnan har dock ett... svårtläst språk. Inte svårläst som i avancerat (alla Marian Keyes böcker är mycket lättlästa varför jag lätt skulle rekommendera dem för nyblivna och/eller ovana läsare) utan det är svårläst för att det är irriterande. Hon har skippat en massa prepositioner lite här och var och jag märker att jag med min lilla språkpolishjärna lägger in de ord jag tycker fattas medan jag läser och sedan får jag gå tillbaka och läsa om för att se vad det verkligen stod. Istället för ´jag är trött` kan det stå ´jag trött` och det är rätt störande att läsa en sådan text i bokform, via sms, msn... blogg... är det en helt annan sak, men i litteraturen?! Jag kanske är konservativ men jag tycker inte om för mycket slang och talspråk i det skrivna ordet i bokform.

Men... så började jag tänka efter - hur skriver jag då? Jag upptäcker ju ofta när jag har skrivit en text att jag får gå tillbaka och lägga in de där småorden som jag tycks ha tappat på vägen. Om det beror på att jag tänker snabbare än jag skriver, om det är en form av selektiv dyslexi eller om det bara är slarv vet jag dock inte. Vad tycker du som läsare om mitt språk? Kommentera gärna! En sak vet jag i alla fall, stavningsprogrammet i Word och jag är långt ifrån bästa vänner, det säger ofta att jag använder ord som anses ålderdomligt och/eller byråkratiskt samt att det påpekar stavfel då jag har en fullt korrekt stavning av ett sammansatt ord som den vill dela på. Regeln är mycket enkel - låter det som ett ord ska det stavas som ett ord även om ordet bli långt.

Frågetecken kan dyka upp när två ord börjar och slutar på samma bokstav, som tvätt och tisdag, vilka är ord jag sätter ihop när jag beskiver vad jag gör varannan tisdag då jag har tvättstugan. Jag har helt enkelt tvättisdag (och där sa stavningsprogrammet till men det ska inte vara tvätttisdag, man har inte tre konsonanter av samma sort i följd). För att komma ifrån mitt språkliga dilemma har jag helt enkelt lagt till ett ord och en handling så nu även städar jag på dessa dagar och kan således skriva tvätt och städtisdag. (Jo jag är nog lite rubbad iaf!)